Irena Klepfisz visar sitt klassfoto från tiden i Saltsjöbadens folkskola. Foto: Håkan Blomqvist.

Jiddischpoeten Irena Klepfisz lyfter fram röster som inte hade blivit hörda

Text och bild: Håkan Blomqvist

Artikeln tidigare (24/6) publicerad i tidningen Internationalen

Poeten Irena Klepfisz har vigt sitt liv åt att få judiska kvinnor att återupptäcka jiddisch och hela den värld som gått förlorad. Hon vill vidmakthålla och försvara en sekulär judiskhet gentemot det föreställda valet mellan religion och assimilation. Hennes far stupade i Warszawas gettouppror. Efter sjuttio år återsåg hon sin barndoms Sverige. Håkan Blomqvist har träffat henne.

– De tre åren i Sverige var den lyckligaste tiden i min barndom. Min mamma var befriad, här var lantligt och hälsosamt, jag badade på sommaren och åkte skidor på vintern. Jag var den enda juden i klassen men min lärare var så snäll och klasskamraterna också.
Irena Klepfisz, välkänd amerikansk jiddischpoet och feministisk aktivist, har hunnit bli 78 år. Det var mycket länge sedan hennes far smugglade ut henne och modern Rozka ur Warszawagettot som den 19 april 1943 exploderade i det judiska uppror som visade världen att judarna inte gick som ”lamm till slaktbänken”. Året innan hade nazisternas ”likvidering” av gettot inletts och godsvagnarna fraktat bortåt en kvarts miljon av den instängda befolkningen till förintelselägret Treblinka. Under ledning av socialistiska Bund, arbetarsionister och judiska ungdomsgrupper mötte tyskarna häpet ett rasande motstånd som med enkla handeldvapen och bensinbomber, höll världens då starkaste krigsmaskin stången i en månad. Irenas far, den 30-årige ingenjören och ledande bundisten Michal Klepfisz, stupade på upprorets andra dag.

Då var den tvååriga dottern Irena redan gömd i ett katolskt kloster medan modern under falska papper tjänade som husa i ett polskt hem. Våren 1946 kom de två som transmigranter till Sverige och härbärgerades i ett av Bunds kollektivboenden för khaverim, partikamrater, i Sverige.

Nu, en vacker försommardag över sjuttio år senare, var vi på väg till Saltsjöbadens folkskola i ett soligt Neglinge där hägg och syrén svämmade över trädgårdsstaketen och fyllde luften med feta försommardofter. ”

Men var gick min cykelväg, jag tog den i två år och minns den så tydligt?

På sju decennier har mycket förändrats, byggts och rivits. Ändå möttes två forna lekkamrater med en slags igenkännande. Den ett år äldre Ewa Heller föddes också i gettot och smugglades ut. Med sina överlevande föräldrar bodde hon en tid i Bundkollektivet i Neglinge och blev kvar i Sverige när föräldrarna beslutade att stanna. Nu omfamnade de två varandra, efter sjuttio år, och tittade på svartvita fotografier där de som småflickor med rosett i håret log mot kameran. Och gick skolvägen tillsammans.

Irena och hennes mamma var efter kriget egentligen på väg till Australien dit en släkting lyckats ta sig. I Melbourne samlades överlevande bundister och försökte återuppbygga sin rörelse kring socialism och jiddischkeit. Staden blev, och är än idag, ett centrum för jiddischsocialism där barn och barnbarn till föräldrarnas en gång så starka judiska arbetarrörelse i Polen, upprätthåller traditionerna. Men på vägen blev mor och dotter kvar hos en faster i New York. I den stora judiska flyktingmiljö på ett par tusen familjer som samlades i bostadsområdet Amalgamated Housing Cooperative i Bronx kom överlevande bundister att skapa en gemenskap kring jiddischkultur och socialism med politik, skola, teater, musik, litteratur, idrotts och allt som en gång hörde till den sekulära judiska arbetarrörelsen i Polen.

“Jag tyckte de var ’fake jews’, som gick till Sabbaten och så”, sa Irena om sitt första möte med det judiska New York. Själv var hon ju född och uppvuxen i en sekulär socialistisk judisk miljö och hade aldrig mött någon annan. Och hon trivdes inte alls de första åren, utan blev närmast stum.

I den svenska skolan var jag den enda juden och lärde mig svenska på tre dagar. Mitt modersmål var polska och jag omgavs av jiddisch, men fick svårt att lära mig engelska. Min skolgång i New York var förfärlig. Nittionio procent av eleverna i min klass var judar men jag var helt utanför. Kanske för att jag kom från det fattiga Europa, hade europeiska kläder, inte kunde engelska. De första tio åren i New York var hemska. Jag hade förlorat Sverige, som var det bästa som hade hänt mig.”

Irena berättar under kvällen efteråt vid ett event på Bajit i den judiska folkhögskolan och kulturcentret Paideia i Stockholm om en sorglig skoltid, men där språksvårigheterna, ”min språkfrustration”, kanske öppnade vägen till poesin. Där kunde hon uttrycka sig friare och sätta samman orden så som hon kände dem. Kanske skedde det först i slutet av tjugoårsåldern – när hon också blev aktivist. I hennes engagemang och poesi förenades livserfarenhet med viljan att lyfta fram det undanträngda, förbisedda eller bortglömda.

Modern Rozka, som i USA kom att heta Rose, upprätthöll sitt engagemang för Bund ända fram till sin död 2016, 102 år gammal. Hon hade inte bara vid 29 års ålder förlorat sin make och räddat sin dotter – ja, rentav kidnappat henne från klostret som ville behålla barnet – och sig själv under svåra år undan nazismen. Som sömmerska sydde hon kläder till barnen i Bundkollektiven och kastade sig in i arbetet på att rädda minnena av det judiska Polen och Bund. Hon bidrog till att organisera upp arkiven på YIVO, det judiska forskningscentret i Vilnius som efter kriget återupprättades i New York, och sedan på den judiska biståndsorganiseringen JOINT.

För Irena, som inte mindes sin far – “Min far är död, han har alltid varit död”, som hon skrev i ett poem – var det gåtfullt med hjältehyllningarna varje 19 april. Dagen för gettoupproret högtidlighölls av stora socialistiska möten med porträtt av fadern, bundistledaren och den stupade hjälten. Men aldrig ett ord om hennes mor. ”

Hon fick aldrig någon erkänsla för att hon hade räddat mig.

Heroism var alltid “väpnat motstånd” och som barn uppfattade Irena minnesceremonierna som skrämmande, ”jag tyckte inte om att vara barnet som skulle tända ljus.”

Men ordet i ett av hennes poem med fragment om fadern, som inte bara kunde kasta diskus utan trodde på ”motståndet”, blev hennes eget ledmotiv i livet. Under 1970-talets feministiska våg i USA som ”lyfte fram röster som inte hade blivit hörda”, blev Irena Klepfisz synonym med kampen för att synliggöra judiska kvinnor och en kvinnohistoria som tonade bort i takt med jiddisch.

Som feministisk jiddischaktivist verkade hon för att judiska kvinnor skulle återupptäcka jiddisch och hela den värld som gått förlorad men ännu satte spår i deras liv. Hon ville vidmakthålla och försvara en sekulär judiskhet gentemot det föreställda valet mellan religion och assimilation. Hon samlade opinion mot den israeliska ockupationen av Västbanken. Och hon beslutade att ”komma ut” som lesbisk, något som på den tiden mötte motvilja inte bara i konservativa homofoba miljöer utan till en början också i sekulära och socialistiska judiska sammanhang. ”Men snälla Irena”, sa hon nervöst till sig själv inför en poesiuppläsning när det begav sig, ”måste du absolut säga det där ordet fyra gånger i din uppläsning!”

Många år har gått och till sist har Irena Klepfisz’ jiddischpoesi nått hennes födelsestad Warszawa dit hon första gången återvände 1983, till den fyrtioåriga minneshögtiden för gettoupproret. Men det var en tyst tid, den fria fackföreningsrörelsen Solidarnosc’ hade just undertryckts, Jaruzelskidiktaturen höll Polen i schack och få offentliga evenemang hölls. Vid umschlagsplatz där hundatusentals judar lastats upp för den sista resan pågick livet som vanligt. Två minnesljus hade blåsts ut av vinden.

Ändå återvände Irena många gånger. “Min far vilar någonstans under trottoarerna”, och den judiska begravningsplatsen med släktingar, anförvanter och okända liknade hon vid ett fotografiskt negativ, över den värld som är borta men en gång också var hennes. I fjol läste hon för första gången i Warszawa ur sin poesi vid 75-årsminnet av upproret. Det skedde i samband med projiceringen mot en byggnad av den stora synagogan som nazisterna sprängde när gettot förvandlades till en grushög. Bakom projektionen stod Gabi von Seltmann som åtföljde Irena till Stockholm för en film om hennes liv och poesi.

I Saltsjöbadens folkskola får vi träffa årskurs fyra som har lektion. Irena har med sig sitt klassfoto från 40-talet, nyfikna elever försöker känna igen miljöerna, några slitna gamla bänkar med lock och plats för bläckhorn står i hallen. “We learned to write with ink”, minns Irena medan pratglada tio- och elvaåringar språkar med henne på engelska som om de aldrig gjort annat. “But how can you speek so fluently in English”, frågar Irena. “Computer games”, skrattar de. Gymnastiksalen är ombyggd och ribbstolarna borta, men i ett klassrum känner Irena igen sig, och trappor och räcken är desamma. “This was the best thing that happened this week”, sa en av killarna, och tog säkert orden från Irena.
Efter det omtumlande skolbesöket finner vi, en lång het vandring senare, adressen för Bundkollektivet på Knut Wallenbergsväg. Men är det verkligen rätt hus? Själv har jag bara adresser och medlemslistor från Jewish Labor Committees arkiv i New York, organisationen som understödde kollektiven. I arkivmaterialet finns “L. Heller”, Leo Heller som var Ewas far och senare skulle bli medicinsk forskare. Här finns också “Roza Klepfisz” med barn, alltså Irena och hennes mor, men inga bilder eller kartor förstås. Just i Neglinge fanns tre kollektiv, men “Klepfisz” finns i registret för just ”Wallenbergsvägen”. Men Irena känner inte igen huset, och Ewa har ett gammalt foto som inte stämmer. Jo, kanske slänten och stenen där, men revs det gamla trähuset, måste inte detta vara byggt senare?

Kvällen efteråt, på Paideia, organiserad så välkomnande av Beila Engelhardt Titelmann som översatt några av Irena Klepfisz’ dikter, och med stöd av Jiddischsällskapet i Stockholm, judiska församlingen med flera, ägnas åt poesin. Uppläsning på engelska, jiddisch och svenska blandas med samtal och livsberättelse där litteraturvetaren Urszula Chowaniec varsamt lirkar upp Irenas minnen och tolkningar. Sekulär judiskhet, feministiska perspektiv och Bund präglar samtalen.
Exempel på Irena Klepfisz’ poesi och del av hennes livshistoria är inte svåra att söka sig fram till på internet. Under poesikvällen läste hon själv bland andra A few words in the mother toungemame loshn – med inslag på jiddisch, About my father, som “alltid varit död”, The Old Poet Remembers – om varför hon skriver – samt för första gången offentligt The Widow and the Daughter med den förlorade faderns skugga över livet. Hela kvällen, ja besöket i Sverige med den gamla folkskolan och lekkamraten Ewa, kunde ha fångats i jiddischtiteln på ett av de vackraste poemen om “dessa ord som tillägnas” dem som dog och dem som överlevde, de brokiga skarorna, de enskilda och så olika människorna, förenade i bashert – något förutbestämt, kanske ödet.
“För mig var just denna kväll sådan, bashert”, viskade en deltagare innan vi skiljdes åt i kanske fördjupad insikt om livets komplexitet – och människans.

Håkan Blomqvist

 

Liknande artiklar: