Linus Larsson:
Under kalla kriget var Indonesien en av de strategiskt viktigaste nationerna i Asien. Landets stora befolkning, geografiska läge och rikedomar i naturresurser gjorde det till en central arena i den globala kampen mellan kapitalism och kommunism. Den så kallade “Jakartametoden” är ett begrepp som används för att beskriva den strategi som USA använde för att undertrycka kommunistiska och folkliga rörelser och på så sätt befästa kapitalistiska regimer – inte bara i Indonesien, utan över stora delar av världen.
Efter att Indonesien förklarade sig självständigt från Nederländerna 1945 och officiellt erkändes 1949, leddes landet av president Sukarno, en karismatisk ledare med en vision om att förena Indonesien genom en “tredje väg” mellan väst och öst. Sukarno förespråkade anti-imperialism och stödde en politik som innebar samarbete med både USA och Sovjetunionen.
President Sukarno ville också ena den tredje världen och deras olika folk. På ett möte i Bandung i Indonesien 1955, sa Sukarno, inför ledare från hela tredje världens folk från Asien, Afrika och Latinamerika:
Vi är förenade av en gemensam avsky för kolonialism i vilken form den än uppträder. Vi förenas av en gemensam avsky för rasism. Och vi förenas av en gemensam beslutsamhet att bevara och stabilisera freden i världen.”
Som Kajsa Ekis Ekman konkluderade i en artikel i Dagens ETC: “Nu skulle tredje världen befria sig från imperialism och ekonomiskt slaveri och lägga grunden till en ny alliansfri ordning, präglad av respekt och icke-invervention”.
Samtidigt som kommunistpartiet i Indonesien (PKI) snabbt växte under 1950- och 1960-talen, och blev en av världens största kommunistiska rörelser utanför Kina och Sovjet, skulle alltså tredje världen enas under begrepp som icke-kolonialism och icke-imperialism och med målet att stabilisera och skapa fred. Dessutom skulle man slå sig ur sitt ekonomiska slaveri. Detta oroade såklart USA:s ekonomiska intressen, men även de politiska eftersom man såg Indonesien som nästa “dominobricka” som kunde falla i kommunismens grepp, enligt Dominoteorin som jag skrivit om i en tidigare artikel.
1965 blev ett avgörande år i Indonesiens historia. En påstådd kupp av delar av landets militär mot Sukarno användes som förevändning för en omfattande kampanj för att eliminera PKI. General Suharto, med stöd av CIA, tog ledningen i en våldsam operation som resulterade i en av de största massakrerna i modern tid.
Uppskattningsvis mellan 500 000 och en miljon människor, många av dem “misstänkta kommunister”, dödades. Den stora majoriteten av de mördade var fattiga människor, tillhörande landsbygdens och städernas arbetande befolkning.
CIA tillhandahöll listor över “kommunistiska aktivister” till den indonesiska militären och bistod med logistik och underrättelseinformation. Samtidigt stängde västerländska medier ögonen för våldet och målade upp General Suharto som en räddare som hade stoppat kommunismen.
Efter kuppen etablerade Suharto en diktatorisk regim som styrde Indonesien fram till 1998. Hans “Nya ordning” präglades av starka band till USA och andra västerländska makter, omfattande högerinriktade ekonomiska reformer, och en brutal undertryckning av politiska motståndare.
Politiskt: Suhartos regim förvandlade Indonesien till en kapitalistisk stat, med kraftigt minskade möjligheter för vänsterpolitik.
Socialt: Massakrerna skapade ett klimat av rädsla och politisk apati. PKI och dess anhängare raderades praktiskt taget från Indonesiens politiska landskap.
Ekonomiskt: Indonesiens naturresurser blev tillgängliga för multinationella företag, vilket innebar stora vinster för västerländska ekonomier men begränsad utveckling för landets egna invånare.
Den framgång som USA och Suharto uppnådde i Indonesien inspirerade liknande strategier på andra håll. Jakartametoden blev en mall för hur vänsterorienterade rörelser kunde slås ner med hjälp av våld, underrättelseoperationer och propaganda.
Chile, 1973: USA stödde Augusto Pinochets kupp mot Salvador Allende, vilket ledde till massarresteringar och avrättningar av vänsteranhängare.
Guatemala, Argentina och Brasilien: Liknande mönster av militärkupper och förföljelse av vänstergrupper framkom i Latinamerika.
Filippinerna och Sydkorea: USA stöttade auktoritära regimer för att säkra sina strategiska intressen i Asien.
Historiker och människorättsaktivister har kritiserat USA:s roll i Indonesien och den bredare tillämpningen av Jakartametoden. Den moraliska och humanitära kostnaden för denna politik har varit enorm. USA:s stöd till våldsamma regimer har underminerat demokratirörelser och bidragit till långvarig instabilitet i många regioner över hela världen.
Indonesien börjar också omvärdera denna period. Efter Suhartos fall 1998 har det funnits försök att lyfta fram vad som verkligen hände under 1965-66, även om det fortfarande är ett känsligt ämne.
Jakartametoden och USA:s intervention i Indonesien 1965 är ett mörkt kapitel i kalla krigets historia. Förutom att förändra Indonesiens politiska bana, blev den en modell för hur västvärlden kunde manipulera utvecklingsländer för sina egna intressen. Den globala spridningen av denna strategi har satt spår i hur konflikter och maktförskjutningar har hanterats sedan dess, ofta med förödande konsekvenser för demokrati och mänskliga rättigheter. Det har också bidragit till en bibehållen ojämlikhet, socialt och ekonomiskt, mellan tredje världens länder och västvärlden – men för att vara cynisk, så kanske det var hela syftet!
Linus Larsson,
författare och folkbildare
Läs mer i Vincent Bevins bok “Jakartametoden” från 2021.
