Sedan Italien genomförde övergången till den gemensamma valutan, euron, har landet minst sagt haft en svag ekonomisk utveckling. I praktiken handlar det om att Italiens konkurrenskraft har försvagats. Effekterna har blivit att arbetslösheten har ökat och statens finanser eroderat.
Innan eurons införande, under 1980-talet och 1990-talet, växte Italiens industriproduktion snabbare än Tysklands. Ett vanligt påstående är att den lägre ekonomiska tillväxttakten i Sydeuropa beror på att länderna inte har hängt med i den tekniska utvecklingen. Men detta är långt ifrån den enda sanningen till den ojämna ekonomiska utvecklingen inom eurozonen.
Förutsättningarna för ekonomisk utveckling är helt enkelt olika – och denna olikhet förstärks genom att länderna har en gemensam valuta. En viktig orsak till Italiens svaga ekonomiska utveckling efter 2010 är demografin. I både Tyskland och Italien var 61 procent av befolkningen i yrkesverksam ålder 2010, men sedan dessa har den minskat i Italien i allt snabbare takt.
Att andelen äldre i Italien har ökat medan andelen unga minskat är en del av förklaringen till de ekonomiska problemen i landet. Staten har tvingats låna allt mer när skatteinkomsterna minskar medan de sociala utgifterna ökar.
Innan euron infördes kunde Italien kompensera sig för en svagare ekonomisk utveckling gentemot omvärlden, genom att den italienska valutan, liran, minskade i värde jämfört med den tyska D-marken. Konkurrens på exportmarknaden mellan Italien och Tyskland utjämnades på så vis.
Men sedan euron infördes finns inte längre den möjligheten. Det är inte så konstigt att kraven på att lämna euron nu ökar i Italien. Läget skulle naturligtvis bli bättre om Italien slapp den tvångströja som euron innebär. Landets konkurrensläge skulle förbättras. Utåt sett skulle landet bli fattigare, importen skulle minska, men exporten skulle öka. Arbetslösheten skulle minska och när fler människor arbetar skulle ekonomin kunna stabiliseras.
Samma problem har drabbat så gott som alla länder i eurozonen. Tysklands framgång blir de övriga ländernas fall. Tyskland höjer värdet på euron, vilket urholkar de ekonomiskt svagare länderna i Sydeuropa.
När konkurrenskraften minskar genomförs försämringar av välfärden och arbetsvillkoren, samtidigt som arbetslösheten ökar. Åtgärder som drabbar de fattiga värst. Dessa euroländer som är valutaunionens förlorare skulle tjäna på att lämna valutaunionen, men de sitter fast i ett beroende på grund av att de är svårt skuldsatta med skulder som de själva inte kan hantera. Skulder som tvingar dem till åtgärder riktade mot de allra sämst ställda i den egna befolkning. Det är bara att se hur Grekland har behandlats.
Italien är, innan Storbritannien lämnar EU, unionens fjärde största land, men redan nu eurozonens tredje största ekonomi. Om Italien skulle besluta sig för lämna euron och återinföra lire som valuta, skulle det få stora följdverkningar för hela EU-projektet. Flera andra länder skulle då också förmodligen lämna Eurosamarbetet. Spanien och inte minst Grekland lider på samma vis som Italien av att ha en gemensam valuta med Tyskland. Med starka påtryckningar och löfte om bistånd lyckades EU hålla kvar Grekland i EU-zonen. Det vi nu ser är samma sak.
Det är påtryckningarn från Bryssels EU-etablissemang, som nu har verkat via Italiens president Sergio Mattarella. Euron ska räddas till varje pris även om det går ut över demokratin i medlemsländerna. Folket har inte längre något att säga till om. EU måste till varje pris hindra det italienska folket att välja vilken valuta landet ska ha. På så vis har euron blivit ett hot mot demokratin.
H. Foste Hjälte
