Molnen hopas, och när det väl är dags för nästa krig kommer alla att, trots alla varningar, som vanligt tas på sängen – och vår feministiska regering kommer att kunna konstatera att man inte kommit ur startblocken med några som helst initiativ för de kvinnor och barn som nu står på tur att förintas av den israeliska krigsmakten.
Det är nu ett år sedan det senaste palestinska upproret – kallat ”kniv-intifadan” eller ”den individuella intifadan” – bröt ut i de ockuperade palestinska områdena på Västbanken. Vågen av våld och motvåld kostade omkring 30 israeler och över 200 palestinier livet. De senaste månaderna har varit lugnare, men det är ett skenbart lugn. Alla problem finns nämligen kvar. Utbyggnaden av illegala israeliska bosättningar har fortsatt, och ökat. Förstörelsen av hus, olivlundar och vattenkällor har fortsatt, liksom razziorna, arresteringarna och fängslandena av palestinier som protesterar mot ockupationen.
Efter att Israels nye försvarsminister Avigdor Liberman tillträtt sin post hotar våldet också att återkomma med full kraft. Liberman har – trots varningar från sin egen armé – ökat den militära närvaron på Västbanken. Israeliska soldater går nu mest varje natt in i palestinska byar och flyktingläger, skjuter i luften, bryter sig in i bostäder, arresterar människor och förstör deras egendom. Man har delat upp de palestinska samhällena i ”röda”, sådana länkade till ”terrorism”, och ”gröna” utan denna koppling. De gröna samhällena belönas med lättnader vad gäller rörelsefrihet och olika tillstånd, medan de röda stryps ytterligare med än hårdare restriktioner. Denna politik, där allt fler unga palestinier hela tiden angrips, skadas och invalidiseras för livet, skapar en farlig grund för nya utbrott av våld i området.
På den nationella nivån har regeringen Netanyahu satt in stora ansträngningar för att få ännu ett fredsinitiativ – denna gång från Ryssland – på fall. Netanyahu har gormat om att en uppgörelse, där de judiska bosättarna lämnar Västbanken, skulle vara en form av ”etnisk rensning” – en liknelse som till och med Israels närmaste allierade, USA, kände sig tvingad att ta avstånd från och kalla ”otillbörlig”. ”Ingen skulle seriöst hävda att de nära två miljoner araber som lever inne i Israel skulle vara ett hinder för fred … Ändå kräver den palestinska ledningen en palestinsk stat på ett villkor: inga judar” hävdar Benjamin Netanyahu.
Nyligen beviljade Obama-administrationen ytterligare över 38 miljarder dollar (över 325 miljarder kronor!) i amerikanskt militärt bistånd till Israel de närmaste tio åren. Bland annat levereras under hösten ett antal ytterst högteknologiska och effektiva F-35 stridsflygplan till Israels krigsmakt. Netanyahu har varit på besök i USA med det enda och uttalade syftet att från Hillary Clinton – den mest sannolika vinnaren i det amerikanska presidentvalet – utverka löftet att på inga villkor släppa igenom någon resolution riktad mot Israel i FN:s säkerhetsråd. En del menar att Israel under det relativa politiska vacuum som alltid uppstår i samband med amerikanska presidentval kommer att, precis som skedde 2008, slå till med ett nytt förödande anfall mot Gaza för att försöka slå ut hela det palestinska ledarskapet och sänka området till ännu en ny nivå av fattigdom. Mycket talar för att Liberman just nu arbetar på en sådan plan.
Molnen hopas, och när det väl är dags för nästa krig kommer alla att, trots alla varningar, som vanligt tas på sängen – och vår feministiska regering kommer att kunna konstatera att man inte kommit ur startblocken med några som helst initiativ för de kvinnor och barn som nu står på tur att förintas av den israeliska krigsmakten.
Gunnar Olofsson
Ordförande i Borås Palestinagrupp
Artikeln även publicerad hos Västerbottens-Kuriren
