Artikeln tidigare (18/12) publicerad i tidningen Internationalen.
EMMA LUNDSTRÖM:
Det finns få platser där historien är så pass levande som på den gröna ön. Historiska oförrätter och segrar är närvarande i den irländska vardagen, oavsett om de inträffade för 30, 50 eller 300 år sedan. På Nordirland syns historien i muntliga berättelser, böcker, sångtexter, minneshögtider, parader och muralmålningar.
Just muralmålningarna speglar ofta den moderna historiens blodiga konflikt. En gestalt som syns på många husväggar är Pat Finucane. IRA-advokaten som mördades 1989. Hans familj kräver fortfarande en rättvis utredning av mordet. Men den brittiska regeringen vägrar. Igen.
Mordet på medborgarrättsadvokaten Pat Finucane är ett av de mest omtalade under Nordirlandskonflikten. Mycket på grund av sin brutalitet.
Finucane var försvarsadvokat för IRA-medlemmen Bobby Sands som ledde hungerstrejken bland IRA-fångar i början av 1980-talet. Sands och de övriga krävde status som politiska fångar, vilket bland annat innebar rätt att bära civila kläder och att få sitta tillsammans med andra IRA-medlemmar. Thatcherregeringen vägrade, men Sands och de övriga fick stort folkligt stöd. Innan Sands dog av undernäring blev han till och med invald i det brittiska parlamentet.
Pat Finucane kom också att försvara en annan av de hungerstrejkande: Pat McGeown. Till Skillnad från Bobby Sands så överlevde McGeown hungerstrejken och kom ut från fängelset. 1988 försökte brittiska myndigheter få honom fälld som organisatör i samband med att två brittiska militärer sköts till döds. Finucane lyckades få honom frikänd.
Troligen var det denna insats som beseglade Pat Finucanes öde.
På eftermiddagen söndagen 12 februari 1989 trängde sig två beväpnade män in i Pat Finucanes hem. Advokaten, hans fru Geraldine och deras tre barn hade just satt sig ned för att äta söndagsmiddag när inkräktarna sköt honom med två skott.
Efter att han hade fallit ned på golvet sköt de honom med ytterligare tolv skott i huvudet. Allt medan hans barn gömde sig under bordet. Geraldine träffades också av mördarnas kulor, men överlevde.
Mördarna var medlemmar i den paramilitära grupperingen Ulster Defense Association, UDA, som – genom attacker riktade mot den katolska minoriteten – ville uppnå en fortsatt brittisk överhöghet över regionen.
Att en känd medborgarrättsadvokat mördas – och dessutom på ett så brutalt vis – upprörde många, men det var framförallt en annan aspekt som gjorde dådet omtalat. Redan från början fanns det nämligen misstankar om att brittiska myndigheter var inblandade. Tio år efter mordet bekräftades detta.
Det visade sig att den ledare inom UDA som hade beordrat attacken, Brian Nelson, var agent för brittiska arméns forskningsenhet. Den person inom UDA som försåg mördarna med vapen, William Stobie, var agent på nordirländska polisens underrättelseenhet. Stobie såg också till att polisen höll sig borta från området så att mördarna skulle få fri lejd. Den nordirländska polisens mordutredning kom också att sinkas och motarbetas internt. Viktiga bevis förstördes medvetet.
Tre veckor före mordet hade Douglas Hogg, minister i Thatcherregeringen, angripit nordirländska advokater i ett tal i det brittiska parlamentet. Han kritiserade dem för att vara “otillbörligt förstående för IRA”. En av de UDA-medlemmar som sköt Finucane, Ken Barrett, har i en tv-intervju i BBC uppgett att en polisman berättat för honom att Finucane var högt placerad inom IRA och att “snuten ville få honom fixad”.
Barrett blev till slut fälld för mordet 2004 men satt bara två år i fängelse eftersom han släpptes som en del av fredsuppgörelsen.
Pat Finucanes familj har fortsatt att kräva en offentlig utredning av händelsen. 2001 gjorde den brittiska och den irländska regeringen upp om att ett antal mord som utfördes under Nordirlandskonflikten – inklusive det på Finucane – skulle utredas av en internationell domare.
När de konservativa kom till makten 2010 valde de att bryta överenskommelsen. Istället för att utreda mordet på Finucane fick krigsförbrytelseadvokaten Desmond de Silva enbart gå igenom existerande utredningsmaterial. Han konstaterade att företrädare för den brittiska staten varit djupt involverade i mordet men att han inte kunde finna någon “övergripande statlig konspiration”.
Dåvarande premiärminister, David Cameron, bad visserligen Finucanes anhöriga om ursäkt men vägrade tillsätta en offentlig utredning som skulle kunna visa på vilka inom underrättelsetjänsten som gav Brian Nelson hans order och vilka inom polisen som underlättade mördarnas flykt och sedan underminerade mordutredningen.
Geraldine Finucane och parets tre barn vann förra året en seger i brittiska högsta domstolen som konstaterade att den genomförda utredningen av mordet var undermålig. Domstolsbeslutet tvingade den brittiska regeringen att under detta år meddela hur de skulle gå vidare med fallet. Detta innebar att ställningstagandet sammanföll med de komplicerade Brexitförhandlingarna där Nordirlands framtida status är en av knäckfrågorna.
Frågan spetsades också till av att fyra av partierna som sitter i Northern Ireland Assembly – den folkvalda församling som skapades efter fredsuppgörelsen – krävde en offentlig utredning. De representerar också en klar majoritet av ledamöterna i församlingen.
Kravet fick stöd av den irländska regeringen och 24 ledamöter av USA:s kongress. Boris Johnsons regering vägrade dock att beordra en offentlig utredning. Istället hänvisar regeringens Nordirland-minister, Brandon Lewis, till att den nordirländska polisen har satt igång en ny utredning av fallet.
Beskedet kom i månadsskiftet november-december och Pat Finucanes familj var oerhört besvikna över beslutet. I ett uttalande sade de att regeringens agerande “utgör ett hån mot domslutet i brittiska högsta domstolen […] det är ytterligare en förolämpning som läggs till ett djupt och kvarstående sår”.
Även det irländska vänsterpartiet Sinn Féin fördömde beslutet. Dess vice ordförande, tillika vice försteminister för Nordirland, Michelle O’Neill, anklagade den brittiska regeringen för att skydda statligt sanktionerade mördare. Amnesty International beskrev beslutet som skamligt:
“Detta beslut kommer bara att ytterligare stärka misstankarna om att det förekommer en medveten mörkläggning av statlig inblandning i mordet.”
Ett av de tre barn som såg sin far mördas, John Finucane, är nu invald i det brittiska parlamentet som ledamot för Sinn Féin. I samband med beskedet från brittiska regeringen skrev han på Twitter: “Den brittiska regeringen har ännu en gång vägrat att tillsätta en offentlig utredning av mordet på min far. Deras svar är inget annat än en förolämpning.”
Muralmålningarna som hyllar Pat Finucanes minne är många. På den som finns vid Beechmount Drive i västra Belfast står det:
“Pat Finucane. Måltavla för det brittiska etablissemanget. Mördad av unionistiska dödspatruller.”
Under bilden finns ett citat av den nordirländske människorättsadvokaten Rosemary Nelson: “Om du inte försvarar människorättsadvokater, vem ska då försvara människorätten?”
Även Rosemary Nelson blev 1999 offer för ett attentat av en unionistisk paramilitär gruppering, efter att varit utsatt för en hatkampanj från nordirländsk polis.
Emma Lundström
Konflikten i korthet
Nordirlandskonflikten bottnar i hur irländarna gjorde uppror mot vad som närmast kan beskrivas som ett brittiskt kolonialstyre. Kampen för självständighet skedde med såväl fredliga som väpnade medel och har pågått flera hundra år.
Efter det brutalt nedslagna Påskupproret 1916 vann självständighetspartiet Sinn Féin valet. Eftersom de ändå förvägrades självständighet så utkämpades Självständighetskriget mellan å ena sidan gerillarörelsen Irländska Republikanska Armén, å andra sidan brittiska trupper.
När brittiska regeringen insåg att situationen militärt höll på att glida dem ur händerna, gick den med på fredsförhandlingar. Dessa utmynnade i att 26 av öns grevskap fick bilda det som idag är republiken Irland.
Sex grevskap i norr – dit stora grupper av protestantiska kolonisatörer från övriga Storbritannien uppmanats flytta – förblev under brittisk kontroll.
I Nordirland etablerades ett system där den protestantiska majoriteten – ofta kallade unionister eller lojalister då de vill ingå i Storbritannien – hade all politisk och ekonomisk makt. Den katolska minoriteten, benämnda som nationalister eller republikaner – eller diskriminerades på såväl bostadsmarknad som arbetsmarknad. Alla möjligheter till politiskt inflytande för minoriteten kvävdes med en kombination av vallagar som gav rösträtt utifrån ekonomiska tillgångar och gerrymandering.
Inspirerade av inte minst medborgarrättsrörelsen i USA skapades en rörelse som protesterade mot orättvisorna i Nordirland. Den slogs brutalt ned av den nordirländska polisen – Royal Ulster Constabulary – och polisreservisterna B-specials. Efter att polisen underlåtit att ingripa – och i vissa fall även deltagit – när protestantiska mobbar angrep katolska bostadsområden, tog IRA återigen till vapen för att försvara områdena. De utropade flera av dem i Belfast och Derry till no-go areas: befriade områden.
Detta ledde till att brittiska trupper sattes in för att dämpa konflikten. Initialt mottogs trupperna försiktigt positivt av den katolska minoriteten, eftersom deras närvaro även innebar att B-specials upplöstes. Det tog dock inte lång tid innan soldaternas hårdföra agerande ledde till en öppen konflikt mellan dem och den katolska befolkningen. Inte minst väcktes ilskan på grund av interneringarna utan rättegång, av personer som misstänktes ingå i IRA.
Det var just i samband med en stor demonstration mot interneringen som den Blodiga söndagen i Derry inträffade i januari 1972. Brittiska fallskärmssoldater öppnade eld och dödade 13 obeväpnade demonstranter. Brittiska myndigheter spred därefter falska uppgifter om att de skjutna skulle ha varit beväpnade. IRA hade då redan inlett ett gerillakrig mot de brittiska trupperna. Detta intensifierades efter dessa händelser.
På den unionistiska sidan skapades paramilitära grupper som – med visst bistånd av polis och militär – utförde attentat mot katoliker.
Konflikten fortsatte utan någon lösning i sikte förrän den nyvalda Labourregeringen 1997 deklarerade att de var beredda att förhandla med IRA. Nationalister och unionister kunde till slut enas om ett fredsavtal – Långfredagsavtalet 1998.
Emma Lundström
