Hågkomst från en kolonial konflikt i norra Europa

HANS NOREBRINK:

Ända sedan trettioåriga kriget och westfaliska freden 1648 har det varit ganska lugnt mellan katoliker och protestanter i Europa. Utom på Nordirland. Som jag besökte 1982 – mitt i “The troubles”.

“Problemen” har flera aspekter, men jag upplevde en avgrund mellan övervägande protestantiska britter-monarkister-unionister-lojalister (vill tillhöra Storbritannien) och mestadels katolska irländare-republikaner-nationalister (vill tillhöra Irland).

Höga kilometerlånga gränsmurar skilde de två segregerade grupperna åt i huvudorten Belfast – jämför med mer kända Berlinmuren och Palestinamuren. Det mest förvånande och chockerande var blandningen av “vår vardag” och det Tredje-Världen-våld (“fattiglandskrig”) som vi hemmavid enbart möter i teverutan.

På affärsgator föga annorlunda våra svenska kom långa grå kolonner av militärbrittiska pansarbilar försiktigt krypande. Stora stålstaket spärrade av centrum, dit man enbart kunde komma via poliskontrollerade ingångar. Höga befästa utsiktstorn och avlånga gröngrå misstänksamt hovrande krigs-helikoptrar kompletterade bilden av ett land i kris och konflikt.

Än värre var det i det militant katolska ghettot runt Falls Road, ganska nära centrum. Där hade de brittiska ockupations-soldaterna (här tar jag ställning i ordvalet…) förskansat sig i brutala Vilda Västern-liknande betongfort.

När de engelska soldaterna lämnade sina befästningar var det i form av regelrätta krigspatruller som smög långsamt längs husväggarna på båda sidor av gatorna. Gevären pekade nervöst mot hustaken och dess potentiella krypskyttar.

Detta såg fullständigt absurt ut i kontrast till den samtidiga nordirländska vardagens grönsakshandlande gummor, glassätande skolflickor, portföljbärande kostymnissar, och medelålders män som fredligt tankade sina alldagliga bilar på Esso-macken.

Det var som att se två filmer samtidigt. Det påminde om en komedi jag såg där en författare skriver för en actionfilm, och handlingen plötsligt materialiseras på vardagsgolvet hemma hos honom. Alla skurkar pratar utan bokstaven “f” för den fungerar inte på skrivmaskinen…

Åter till Northern Ireland som jag både turist- och studie-besökte, samt utnyttjade som intervjupraktik. Jag gick nämligen första terminen på journalisthögskolan i Göteborg då. Och jag kallade mig ännu otvetydigt kommunist och republikan, vilket kom att få en viss betydelse under mitt Belfastbesök…

Som ägde runt under Falklandskriget, eller Malvinas-kriget som argentinarna säger om detta krig vid världens ände. Protestanter jag träffade höll förstås på Thatchers England som skickade flottan till dessa iskalla vindpinade brittiska öar nära Antarktis. Katoliker höll alltid på det närbelägna Argentinas rätt att avkolonisera de halv obebodda öarna (där kom min åsikt fram igen…).

I bostadsområdet kring Falls Road intervjuade jag en hårdför vänsternationalist på ett IRA-vänligt kontor (Irish Republican Army). Av dem fick jag den katolska republikanska versionen av den segslitna Nordirlands-konflikten. Samt ett överflöd av republikanskt propagandamaterial i en stor vid pappåse.

Glad i hågen ställde jag sedan färden till det angränsande lika militant protestantiska ghettot kring Shankill Road. Muren mellan de två slitna fientliga arbetarområdena öppnade sig på ett ställe i en bevakad gräns. Med en bom som låstes nattetid av säkerhetsskäl.

De flesta Belfastbor passerar aldrig den gränsen under hela sitt liv. Men som naiv och blåögd ung man från det trygga Sverige tvekade jag inte att ge mig in i det England-lojalistiska fästet. De hade ju dessutom inofficiellt den brittiska armén på sin sida.

Väl inne på Shankill Road väckte jag en viss uppmärksamhet, speciellt som flera lokalbor förfärat upptäckte att jag helt öppet och fräckt knallade runt med kampanjmaterial för IRA!

De sa: “Ta dig fort härifrån. Du kan bli dödad, kidnappad eller i bästa fall få en kula i knät. Man kan inte göra som du gör, det är livsfarligt!”

Men innan jag hann reagera på denna bestämda varning knackade en sammanbiten man mig på axeln och sa: “Jag ser att du har kollegornas material i kassen. Följ med här så ska du få vår bild av vad som händer i Ulster (Nordirland)”.

Vi vinglade runt i några gränder, gick uppför en dunkel trappa, och in till ett undangömt kontor. Väggarna var prydda med de protestantiska extremisternas hemliga militära träning, fick jag veta.

Där fick jag deras monarkistiska och anti-kommunistiska bild av motsättningarna i den omtvistade irländska provinsen. När jag mot slutet intervjuade de hårdkokta protestanterna om vilken deras viktigaste politiska målsättning var, svarade de bistert och korthugget:

– Vår politik går i handling helt enkelt ut på att leta reda på alla svinaktiga katoliker, republikaner och kommunister. Sen dödar vi dem! Var sa du att du kom ifrån sa du?

Vänligt men bestämt rådde de mig sedan att snarast lämna området (med deras flygblad i fickan). Jag antar så här efteråt att de nog tänkte att “någon som är så okunnig och korkad att han går in i ett protestant-getto viftande med IRA-skrifter kan ju bara inte vara farlig, knappt ens vid sina sinnens fulla bruk”.

Först när jag någon dag senare berättade detta för katoliker i gränsstaden Derry (som de Englandstrogna protestanterna kallar Londonderry), så insåg jag till fullo hur farlig ute jag hade varit. Jag hade lätt kunnat missta livet, slog de upprörda fast.

Men faran var mig uppenbarligen i hasorna. Samma kväll hamnade jag i dramatiska och vildsinta kravaller mellan katolska ungdomar och brittisk militär…

Det började helt fridsamt med dans och musik i något som kallades Foyle-festivalen. Mot slutet av kvällen stod jag med ett stort bullersamt gäng tonåriga katoliker och snackade politik, samtidigt som vi helt fredligt drack öl på en slags viadukt eller bro över en huvudgata.

Men ungdomarnas irritation steg snabbt med de många närgångna brittiska patrullbilarna som passerade under oss. Och plötsligt “tappade” en av killarna en stor fylld ölsejdel på en av militärbilarnas tak. Pang smällde den i och splittrades högljutt.

Det dröjde inte ens en minut innan nervösa engelska pojksoldater dök upp i båda ändarna av bron. Med kraftfull ordergivning och under vapenhot drev de ner oss alla från viadukten. Jag tvingades visa mitt pass.

Strax därefter var oroligheterna i full gång, och utvecklade sig gradvis via upplopp till regelrätta kravaller, mitt livs första utländska sådana. Flaskor, ölglas, stenar och diverse tillhyggen som fanns till hands haglade smattrande mot de så hatade militärfordonen, och mot de hukande “fiendesoldaterna” som avancerade framåt mot oss.

Förskräckt drog jag mig tillbaka till det katolska ghettot Bogside, dit britterna ogärna vågar sig. Bostadsområdet är känt för sina stora nationalistiska väggmålningar. Och där ägde “den blodiga söndagen” rum 1972 då 14 civila medborgarrätts-demonstranter sköts ihjäl av brittiska soldater.

Det var lätt att se på vilken sida man befann sig i konflikten. Gatornas kantstenar i katolikernas slumområden var grön-vit-oranga efter den irländska flaggan – medan protestanternas fattigkvarter på motsvarande sätt använde den brittiska flaggans röd-vit-blå färger.

Gränsen till Bogside markerades också av den berömda halvt nerkörda skylten “Welcome to free Derry”. Och av den irländska trikoloren som stolt vajande i vinden på toppen av ett nergånget uppstickande höghus.

Många heroiska väggmålningar glorifierade den väpnade kampen mot kolonialmakten England. Slagord hyllade irländska fångar i en då pågående hungerstrejk (tio av dem skulle senare komma att svälta ihjäl).

En färggrann muralmålning i Bogside-ghettot påpekade att:

Vi måste bli tuffa utan att någonsin förlora vår ömhet.

Hur det skulle gå till hade jag svårt att förstå när katolska ghettoungar i tioårsåldern kom fram till mig och visade upp decimeterlånga gummi- och plastkulor britterna hade avfyrat mot dem. Som ett minne gav de mig en av dessa livsfarliga projektiler, samtidigt en av dem berättade dess svarta historia:

Förra gången det var oroligheter här i Derry mördade britterna min storebror med den här kulan.

Hans Norebrink

PS: Med början i fredsavtalet 1998, samregering mellan katoliker och protestanter, samarbete och öppna gränser mellan norra och södra Irland, samt gradvis nedmontering av murarna mellan befolkningsgrupperna, så har konflikten i Nordirland lugnat ner sig. Det har till och med hänt att protestanter gått språkkurser i iriska (irländsk gaeliska). Frågan om öns delning kvarstår, liksom vad Brexit får för konsekvenser för gränsen mellan den norra och södra delen av nationen Irland.

Liknande artiklar