Vi kommer in hans ombonade- skulle en del säga, lägenhet. Pjotr sitter vid bordet med en Corona extra öl framför sig, röker på en cigarr.
– Välkommen till place-bo, säger Pjotr. Vad kan jag hjälpa till med?
– Jo, vi som följt dig ett tag undrar hur du har det.
– Åj, det var pretentiöst, men visst kan jag säga lite om det. Satt just och funderade på om detta att just Italien blivit epicentrum för coronasmittan kanske är en senkommen hämnd från Kina.
– Ojdå, hur menar du?
– Jo, dom kanske tänkte, här får ni för den där Marco Polo…
–Ha, ha, att Kineserna är långsinta och hämndlystna av sig, det är väl att ta i..
– Säg inte det, dom tänker i väldigt långa perspektiv, jag tänker på deras svar på frågan om hur den Franska revolutionen hade påverkat oss, historiskt…
– Jaha, vad sa dom?
–Att det är för tidigt att säga!
– Du menar, misstänker jag, att dom tänker i långa perioder och att även Britternas skuld i opiumkriget inte är glömt.
– Jo, opioidkrisen i USA och andra länder har ju till exempel sin grund i insmugglad fentanyl från Kina. Det är 100 gånger starkare än heroin…
– Så du är en konspirationsteoretiker?
– Äh, nu smickrar du mig.
–Hur mår du, är du rädd för viruset, ångest och så…?
–Nej, inte speciellt. I kritiken av metafysiken har jag alltid varit en anhängare av tesen att man inte ska vara rädd för det som man inte kan förnimma med sina sinnen.
– Det äger väl sin riktighet, men det är väl orealistiskt, nu när krisen inte bara är en eventuell sjukdom och död, utan en samhällskris…
Pjotr Grådask tar en djup klunk ur Coronaölflaskan, tänder sen cigarren som slocknat.
– Åja, nu finns ju faktiskt en historisk chans att ställa om hela ekonomin till en mer klimatvänlig produktion, ropet på mer pengar i systemet är ju i sin förlängning en inflationsmotor.
Försvunna luftpengar ska ersättas av nya pengar utan grund i arbete…hittepåpengar…Kina har väl världens största dollarreserv, eller…
– Men jag orkar inte längre dra de stora växlarna, min normala tillvaro blir nu allmän, ensamhet och rädsla, det känns lite som om världen hunnit ifatt mig…
Länge har vi som sett igenom hela skiten för länge sedan levt såhär..en del skriver böcker, andra kritiserar missförhållandena så gott det går, andra har gett upp och gått in i olika dimmor…
– Hur är ditt förhållande med psykiatrin nu då, du har ju haft problem sen du kritiserat den som en pseudovetenskap..
–Jo, dom knuffar ut mig, tar bort mina mediciner, efter 35 år och 50 olika psykofarmaka så ska dom nu avgifta mig. Det är ju inte problemfritt, kroppen är en kemisk fabrik, en giftig organism, med biverkningar i massor… och en del av dom liknar coronavirusets symptom..så vad är vad?
– Och framtiden då?
– Jag tror att det finns hopp, massor av hopp- bara inte för oss…
– Är inte det ett citat av Franz Kafka?
– Jo, det är det. Men visst är det en riktig iakttagelse?
Då jag ska ut på stadens gator och torg och inrättningar för få fler tidsbilder i krisen så lämnar jag Pjotr Grådask där vid bordet.
Han suckar djupt, kramar om mig i luften då jag håller ett påkallat avstånd till alla nuförtiden. Vi får återkomma till Pjotrs liv vid ett annat tillfälle.
Han har några dikter och sånger på gång och på det stora hela ser han ut att må bra.
Eskilstuna den 15 mars 2020
Peter Danngren
