Det har nu gått 31 år sedan Olof Palme mördades. Du har själv följt mordutredningen nästan från dag ett, och du har skrivit tre böcker om den. Böckerna har samtliga vunnit stor uppskattning. Den första, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet belönades med Grävande journalisters pris “Guldspaden”. Du menar alltså att det tidigt fanns krafter som valde att försöka mörklägga i stället för att utreda. Varför skulle något sådant ske?
– Jag tror att det handlar om att Palme var en så kontroversiell politiker både internationellt och i Sverige. Och hans motståndare fanns inom etablerade kretsar: främmande regeringar, företagsledare, militärer och poliser. Många betraktade honom som en säkerhetsrisk eller en fara för nationen. En utredning av tänkbara anstiftare till mordet på Palme skulle kunna bli en politiskt känslig historia med allvarliga konsekvenser. Och då menar jag känslig inte bara för kretsar som haft kopplingar till mordet utan också för den socialdemokratiska regering som bildades efter Palmes död. Frågor som behövde ställas skulle kunna leda till uppslitande konflikter i det svenska samhället – och mellan Sverige och andra stater.
Min bestämda tolkning av vad som skedde är att Ingvar Carlsson – Palmes efterträdare som statsminister – snabbt valde att lägga ansvaret i händerna på någon som kunde begränsa och kontrollera utredningen och förhoppningsvis skaka fram en politiskt hanterlig lösning. Det blev Hans Holmér.
Jag säger inte det för att smutskasta Ingvar Carlsson. Jag tror han blev rädd för vad som kunde hända och fattade ett beslut som han trodde var bra för partiet och för landet. Det som skedde blev att ett dunkel kring det här nationella traumat kom att permanentas. Och det tror jag har varit väldigt skadligt för demokratin och det politiska klimatet i Sverige.
Du menar alltså att mörkläggningen har varit framgångsrik?
– Jag tror att själva faktumet att frågan behöver ställas är en antydan om svaret. 31 år efter mordet vet vi fortfarande inte vem eller vilka som bar ansvaret för dådet på Sveavägen.
Kan vi vara säkra på att vi skulle ha haft det annars, menar du?
– Säkra kan vi förstås inte vara. Men det är ändå ganska troligt att vi skulle ha fått veta sanningen för länge sedan om utredningen skötts på ett ärligt, kompetent och målmedvetet sätt. Vi talar ju om något som den tidigare spaningsledaren Stig Edqvist kallat världens största mordutredning. Det är ett annat sätt att säga att det har lagts ner en otrolig massa tid och pengar på jakten på Palmes mördare. Sådant ger i normalfallet resultat. Men här har det funnits inbyggda spärrar som begränsat letandet och styrt in det i ofruktbar riktning.
Hur menar du då att mörkläggningen gick till?
– Rent praktiskt handlade det om att Holmér med kanslihusets hjälp skaffade sig en position så att han kontrollerade varje beslut som togs om spaningarna. Ville han inte att en sak skulle utredas så skedde det inte heller. Det är väl dokumenterat att han stoppade utredningsåtgärder som gällde en möjlig koppling mellan mordet och Bofors vapenaffärer. På samma sätt var det med misstankarna om att Sydafrika kunde ligga bakom mordet och med spår som ledde till svenska poliser och militärer.
Men det gick ju inte att bara låta bli att utreda. Människor krävde ett svar på vad som hänt på Sveavägen. Snabbt bestämde sig Holmér för att peka ut kurdiska PKK. Han hade inte minsta bevis för att de var inblandade, men det bekymrade honom inte nämnvärt. Han hade förmågan att spela teater och lansera sig själv som nationens räddare. Och det fungerade ganska bra under en tid.
Varför blev det just PKK-spåret?
– Det enkla svaret är att det var praktiskt eftersom det kunde hanteras som ett terroristärende – PKK var nämligen terroriststämplat av den svenska regeringen. Därmed fanns det utrymme för sekretess av ett slag som inte var möjlig i en vanlig mordutredning. Det vill säga: PKK skulle kunna pekas ut som anstiftare bakom stängda dörrar även om ingen gärningsman åtalades.
Nu sprack Holmérs plan sedan en åklagare, Claes Zeime, fått nog och offentligt förklarat att PKK-spåret totalt saknade substans. Det där ingick inte i ritningarna och Holmér blev djupt upprörd över vad han betraktade som ett knivhugg i ryggen. Men Zeime hade så uppenbart rätt och Holmér blev tvungen att avgå.
PKK-spåret sprack, såg det ut som i alla fall. Men konsekvensen av vad Holmér gjort fanns kvar: ett år hade gått utan att riktiga utredningsåtgärder blivit utförda.
Blev det bättre efter Holmér?
– Nja. Sedan han avgått följde en period på ungefär ett år då det helt enkelt inte hände så mycket i den officiella utredningen, varken dramatiska utspel som under Holmérs tid eller vanligt effektivt polisarbete. Det fanns en spaningsledare till namnet som hette Ulf Karlsson men det var knappt någon utom de närmast berörda som lärde sig vad han hette.
Bakom kulisserna, utanför den officiella utredningen, hände det dock desto mer. Där pågick nämligen fas nummer två av satsningen på PKK-spåret. Det här är det kanske mest otroliga inslaget i hela Palmeutredningen. Vad det handlade om var att Holmérs vän och samarbetspartner, förlagsdirektören Ebbe Carlsson, bedrev en hemlig operation med stöd i kanslihuset – med syfte att än en gång försöka peka ut PKK som ansvariga för dådet på Sveavägen. Ebbe hade lika lite bevis som Holmér och försökte egentligen inte få fram några. Hans insatser handlade om något helt annat: att hjälpa ett par säkerhetspoliser att placera en provokatör, en PKK-ledare som blivit polisagent, bland de svenska PKK-anhängarna. Tanken var att provokatören skulle locka sina landsmän till att delta i samtal om planer på kriminella handlingar. Provokatören, senare känd som “källa A”, hade gott hopp om att lyckas med planen eftersom han gav sken av att fortfarande vara lojal med PKK. Ebbe Carlssons partners på Säpo skulle i smyg spela in dessa samtal som förhoppningsvis skulle låta tillräckligt mystiska och konspirativa. Och så skulle inspelningarna kunna lanseras som någon sorts bevis för att PKK mördat Palme i alla fall.
Även detta försök slutade med en skräll sedan Ebbes livvakt fastnade i tullen med avlyssningsutrustning och saken kom ut i tidningarna. En av konsekvenserna var att justitieminister Anna-Greta Leijon fick avgå.
Många har förvånats över att just Holmér och Ebbe var de som fick hand om utredningen om mordet på Sveriges statsminister. De hade ju väl inga kvalifikationer som mordutredare?
– Nej, precis. Men svaret ligger i att de var desto mer kompetenta på ett helt annat område – de kan beskrivas som politiska fixare. Det bästa exemplet på vad de åstadkommit tidigare var hur de räddade den dåvarande socialdemokratiska regeringen från en skandal på temat politiskt känslig åsiktsregistrering. Jag tänker på affären med den så kallade sjukhusspionen på 70-talet.
Det där minns inte många idag. Berätta lite.
– Sjukvårdsförvaltningen i Göteborg hade anställt en man som inte tycktes ha några riktiga arbetsuppgifter. Till sist framkom det att han kartlade den övriga personalens politiska hemvist. Saken kom ut i tidningarna men det var fortfarande oklart vad det handlade om – och de som visste teg. Den verkliga bakgrunden var nämligen nog så känslig. Det hade att göra med den militära underrättelseorganisationen IB och dess olagliga inrikesspionage. Det byggde på att betrodda socialdemokrater och militärer under hemliga former hjälptes åt att kartlägga vänsteraktivister på landets arbetsplatser. Anställningen av “sjukhusspionen” var en ovanligt klumpig del av den verksamheten.
Det där fick inte komma ut och därför fick Holmér som då var Säpochef och Ebbe som då var informationssekreterare på justitiedepartementet i uppdrag av regeringen att ta hand om den känsliga situationen. De reste ner till Göteborg och talade med inblandade personer. Sedan skrev de en rapport som hemligstämplades men som de själva läckte valda delar av till pressen.
Deras förklaring var att “sjukhusspionen” helt enkelt anställts för ett mycket gott och viktigt syfte: att rädda sjukvården i västra Sverige från attentat som skulle iscensättas av den ökände terroristen “Carlos”, även känd som “Schakalen”.
Och det trodde media på?
– Ja, det hela lät i alla fall så kusligt så att den samlade journalistkåren liksom kom av sig och slutade ställa kritiska frågor. Flera år senare, sedan en justitiekansler tittat på frågan, visade det sig att det där med “Schakalen” och terrordåden var ett rent påhitt. Men då var den akuta känsliga situationen över. Och vid tiden för Palmemordet var det inte många som kom ihåg vad sjukhusskandalen hade handlat om.
Så Holmér och Ebbe gjorde i princip samma sak en gång till: de lanserade en ny variant på det gamla temat. PKK hade mördat Palme för att de var terrorister. Punkt slut. Vad PKK skulle ha tjänat på mordet hamnade utanför diskussionen, liksom att PKK inte hade mördat någon utländsk politiker tidigare. Det var inte ens så att organisationen mördat företrädare för regimen i Turkiet. PKK bedrev helt enkelt gerillakrig på landsbygden. Det var långt från ett svenskt statsministermord. Men själva kusligheten i påståendet skulle på något sätt göra det trovärdigt. Och till en början fungerade det.
Var står utredningen nu?
– Efter PKK-spåret kom ju som vi vet en lång period då senare utredare koncentrerade sig på Christer Pettersson. Spaningsledaren Hans Ölvebro gjorde klart att han var övertygad om att mördaren var Pettersson eller möjligtvis en annan ensam gärningsman. Uppgifter som inte blivit utredda under Holmér fortsatte att samla damm. Det gällde till exempel de många vittnesiakttagelserna av män med walkie-talkies som under kvällen uppträtt kring makarna Palmes bostad och runt mordplatsen.
Dagens Palmeutredare har lyckligtvis inte alls samma fördomsfulla inställning när det gäller vad som är värt att utreda. Men det är bara ungefär ett halvdussin personer som jobbar med fallet nu. För att de ska kunna komma någonstans krävs det nog att de får mer resurser – och det förutsätter i sin tur att de som fattar de besluten är tillräckligt intresserade av att något ska hända.
Den tidigare FN-revisorn Inga-Britt Ahlenius, som också tillhörde Granskningskommissionen, har sagt att det “är angeläget att regering och riksdag snarast tar initiativ till en kartläggning” av hur det svenska Stay-Behind-nätverket såg ut. Tror du att en sådan kartläggning skulle kunna föra utredningen av mordet på Olof Palme framåt?
– Ja, det är högst möjligt. Stay Behind var beteckningen på en rad hemliga nätverk som fanns i alla västeuropeiska länder under kalla kriget. Nätverken var knutna till NATO, vilket förstås gör saken extra känslig för Sveriges del som ju officiellt var ett neutralt land.
Några officiella syften med dessa nätverk fanns förstås inte eftersom de just var hemliga. Det innebar att de bara var kända av utvalda personer och till exempel inte av de inblandade ländernas parlament. Men de syften som formulerats för en ganska vid krets av mer eller mindre invigda personer var att verksamheten handlade om att förbereda motståndsrörelser som kunde aktiveras i händelse av en sovjetisk invasion av Västeuropa. Det innebar att det fanns kontaktvägar mellan politiker, militärer och företagsledare och att det fanns förråd med vapen, kommunikationsutrustning och så vidare.
Dessa nätverk hade dragits igång under slutet av 40-talet och de förblev hemliga under hela kalla kriget. Sedan 90-talet har mer och mer kommit fram om dem. Det har visat sig att i flera länder började de att spela en roll i fredstid för att påverka ländernas inrikes- och utrikespolitik.
De mest uppmärksammade avslöjandena har handlat om Stay Behind i Italien där nätverket kunnat kopplas till terrordåd, kuppförberedelser och en rad former av kriminalitet. Det har också visat sig att i Italien men också i andra länder hade det samlats högerextrema krafter i dessa nätverk – krafter som strävade i andra riktningar än majoriteten av medborgarna i de olika länderna.
Sedan Stay Behinds existens blev känd tog EU-parlamentet i november 1990 ett skarpt uttalande som fördömde dessa hemliga strukturer och krävde en fullständig utredning av deras olagliga inblandning i medlemsländernas politiska liv och möjliga kopplingar till terrorism.
Och vad skulle detta kunna ha att göra med Palmemordet?
– Ja, som jag visar i min senaste bok, “Konspiration Olof Palme”, finns det ett antal tecken på att männen med walkie-talkies just kan ha tillhört en enhet inom Stay Behind. Och om Palme föll offer för ett politiskt mord finns det all anledning att undersöka det möjliga sambandet mellan dådet och detta hemliga nätverk. Där bör det finnas folk som har information att lämna. Men som hittills ansett sig förhindrade att göra det.
Läs också vår artikelserie om Palmemordet:
31-åringen – del 1: den märkliga utredningen om mordet på Olof Palme
31-åringen – del 2: PKK och Christer Pettersson
31-åringen – del 3: Den märkliga utredningen
