Så kom då den amerikanska attacken mot Assadregimens flygbas Shariyat, framställd som en vedergällning efter gasangreppet mot det syriska samhället Khan Sheikhoun. Tidigt på morgonen 7 april sköts 59 Tomahawkmissiler iväg från en jagare i Medelhavet.
Visst kan det vara så att Assadregimen, en av vår tids blodigaste diktaturer, med berått mod återigen använt gas mot sin egna befolkning, men det är varken bevisat eller självklart. Tidigare har FN belagt att såväl regimen som andra krafter i området har – eller har haft – vapen av denna typ i sina arsenaler. Men istället för att vänta på vidare uppgifter och en utredning om vad som egentligen hänt i Khan Sheikhoun sköt således Trumpadministrationen från höften.
Ännu en gång träder USA fram i sin världspolisiära roll. Spåren från de i tiden tämligen nära angreppen mot Afghanistan och Irak förskräcker. Efter attacken deklarerade också USA:s FN ambassadör att man är “beredd att göra mer”.
Den amerikanska attacken riskerar att föra Syrien än längre bort från en möjlig fred, en fred som den svårt plågade civilbefolkningen samt de inhemska demokratiska och progressiva krafterna såväl behöver för att överhuvudtaget kunna överleva och göra motstånd.
Därtill är attacken ett oroande varsel om vad den oberäkneliga Trumpadministrationen i värsta fall kan vara i stånd till. I sammanhanget ger Trumps ord om att han ska “ta itu med Nordkorea” oss kalla kårar utefter ryggraden.
A.K
