Trots att tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och regeringsformen ger varje svensk medborgare stor frihet att offentligen uttrycka tankar och åsikter är det lätt att stundom känna sig kränkt när det i dagspressen och på sociala medier uttrycks åsikter som gränsar till hets mot folkgrupp, förtal eller förolämpning.
Ganska ofta känner jag mig kränkt när en före detta herrekiperare raljerar på någon insändarsida i någon lokal dagstidning och påstår att, ett av världens säkraste länder, Sverige fungerar som “en missbrukares hem” eller när hen som kallar sig Sverigevän beskriver vårt land med orden “skjutningarnas och våldtäkternas Sverige”. Likaså känner jag mig kränkt när en partikamrat till den förstnämnda hånar sina politiska motståndare och kallar dessa för flyktingsmugglare.
Av ren självbevarelsedrift borde varje förnuftig människa dra åt sig öronen och fråga sig: “I vems ärenden går dessa personer när man svartmålar och demoniserar vårt land”? “Varför vill dessa, som så ofta säger sig ha gått i livets hårda skola, förtala Sverige? Man borde bli mörkrädd när man ser hur stor möda dessa, vänner av Sverige, lägger ner på att misskreditera etablissemanget och att ständigt smutskasta det land de säger sig värna om.
Var kommer allt detta hat ifrån som driver denna arme av missnöjda och missbelåtna? Varifrån kommer denna oförmåga att se något gott, denna maniska illvilja att splittra, söndra och ställa grupper mot varandra. Varför vill man sprida hat och fördomar? Varför är det så viktigt att hitta syndabockar? Varför är det alltid någon annans fel?
Eller är det bara missriktad frustration över den egna oförmågan att leva i en föränderlig värld? Missriktad frustration över bristande förmåga att acceptera egna misslyckanden. Frustration över den egna oförmågan att bemöta de utmaningar som livet bär med sig. Är det bara djup besvikelse, hjälplöshet, vanmakt och rop på hjälp som manifesteras genom ett infantilt beteende när man spyr sin galla över allt och alla?
Kari Parman (S)
Gnosjö
