Klockan är strax efter sex på fredag kväll. Jag har precis snört på mig förklädet och avlöst Yvonne från eftermiddagspasset. Ett tiotal kunder står redan och köar framför luckan. Vi kallar fenomenet “sexrusningen”. Det är de allra sista, försenade weekend-shopparna som vill ha någonting i magen, innan de åker hem för att fira veckoslutet.
En hemmafru med fyra bärkassar önskar sig en stekt korv med bröd. Den feta småbarnsmamman beställer en kokt special med dubbelportion räksallad. Till sina tvillingdöttrar köper hon en pärondricka, som de genast börjar kivas om.
Eftersom vi har varken frukt eller tidningar hänvisar jag det äldre paret till Pressbyrån. I stället gör jag en tunnbrödrulle åt herremannen med den svarta diplomatportföljen. På hans begäran ringer jag en taxi, utan att debitera honom på den i normala fall obligatoriska enkronan.
Det är en ren njutning att betjäna de här kunderna, för de är nyktra och därför alerta och sakliga. Jag får klara besked och tydliga svar på mina frågor – redan på första försöket. Plånböckerna åker upp automatiskt och ofta ges betalningen i jämna pengar utan knussel eller stök. “Ha en trevlig helg. Tack, detsamma till dig”.
Vid halv sju tiden är den korta kön avverkad och lugnet sänker sig över Fristadstorget. Tidningskiosken, som ligger vägg i vägg med oss, har någon enstaka kund som inhandlar Aftonbladet eller ett paket cigaretter, men i övrigt syns inte en enda flanör på stan. Bussarna som går till och från centrum är tomma så nära som på förarna. Till och med duvorna har dragit sig tillbaka för att smälta dagens skrovmål på pommes frites och halvätna korvbröd.
Den här dödperioden försöker jag utnyttja på bästa möjliga sätt, och det nio kvadratmeter stora gatuköket erbjuder sannerligen många alternativ till sysselsättning. Prioritet ett är att i möjligaste mån nattanpassa kiosken. Den första åtgärden är därför att omplacera ketchup- och kryddburkarna samt en del andra lösa attribut, som just nu befinner sig riskabelt nära lucköppningen. På dagtid står dessa tillbehör till kundernas fria förfogande, men nu råder helt andra förutsättningar. Plastbesticken, mostrågen och servettställningen stuvas in i hörnet i död vinkel för kunderna. Annat löst material behandlas enligt samma princip. De här förebyggande åtgärderna brukar tämligen effektivt neutralisera de långa fingrarna, som under nattens gång tenderar att bli ännu längre.
Kylskåpen är arbetsobjekt nummer två. Dagpersonalen gör inga undantag, utan har även den här gången lämnat efter sig en salig röra. Jag ställer i ordning och fyller på nya läskedrycksburkar, varefter jag preparerar “trubbelhyllan”. Benämningen härrör sig från vår vana att ge de bråkigaste kunderna den bästa servicen. Därför finner man alltid de kallaste dryckerna på nämnd plats i kylskåpets dörr.
En perfekt betjäning garanterar ingalunda en konfliktfri kontakt med kunden, men om denne letar efter orsaker till klagomål, vill vi göra vårt yttersta för att försvåra uppsåtet. Tyvärr kan även oförmågan att finna brister ha en provocerande inverkan på en viss kategori klienter.
Jag är fullt upptagen med kylskåpen när kvällens första “spik” anländer. Hon heter Kyllikki och jobbar som lokalvårdare på sjukhuset. Varannan fredag vid sjutiden – förmodligen beroende på hennes arbetsschema – cyklar hon över torget, stannar till och köper en finsk pirog med bostongurka.
– Same faces, same places.
Hennes dåliga engelska har en stark finsk brytning.
– Ja du, inget nytt under solen.
Jag lägger in en djupfryst pirog i mikrovågsugnen och inkasserar de jämna pengarna som hon räknat upp på disken. Medan vi väntar småpratar vi på finska. Hon är omkring de fyrtio, inte ful men inte vacker heller, utan hon har ett typiskt, anonymt mittemellan utseende. Jag har fått intrycket att hon är en mycket ensam människa. Hennes svenska är också rätt så knackig, vilket kanske bidragit till att öka isoleringen. Hennes väsen utstrålar en svårtolkad vädjan, som väcker mitt medlidande men också mitt förakt.
När det obligatoriska kallpratet är avklarat, uppstår ett vakuum i vår konversation. Det är inte första gången som vi är den situationen. Jag kan inte förmå mig att övergå till fas två; de mer personliga samtalsämnena, för så mycket orkar jag inte engagera mig i hennes person. Hon å sin sida är alltför blyg för att ta upp en sådan tråd.
Jag har ibland lekt med tanken att i experimentellt syfte haspla ur mig en sliten invit som “Ska vi gå tillsammans på bio någon kväll?” eller “Har du lust att äta middag med mig?”. Det enda som hindrat mig är min övertygelse om att hon skulle svara ja.
Jag serverar henne pirogen. Hon dröjer sig kvar vid luckan och äter onaturligt långsamt i sitt valhänta försök att förlänga samtalet. Situationen är pinsam för min repertoar av banaliteter har tillfälligt tagit slut. Jag räddas av tre tonårskillar som kommer fram och beställer varsin påse strips. När jag laddat fritösen, märker jag att Kyllikki är borta. Jag känner mig både lättad och skamsen.
Jag blir klar med kylskåpen och ska just till att sätta mig ner för att röka en cigarett, när jag upptäcker en kund vid luckan. Jag har varit alltför upptagen för att lägga märke till henne tidigare och det här specifika exemplaret brukar i motsats till genomsnittskunden inte göra mycket väsen av sig. Hon kan ha stått tyst och väntat hur länge som helst.
– En liten hamburgare med dressing.
Det visste jag redan, för det är den enda repliken jag någonsin hört henne säga. Hon har för vana att först läsa den ena prislistan, långsamt och noggrant. Sedan förflyttar hon sig till andra änden av gatuköket för att studera prislista nummer två, som är en exakt kopia av den första. Efter ytterligare någon minut kommer sedan beställningen; alltid samma artikel. Även om jag inte bevittnat proceduren idag, är jag ganska säker på att den verkligen ägt rum medan jag var uppbunden på mitt håll.
Jag tittar på henne i smyg samtidigt som jag fräser på en förstekt nittiogrammare. Den trinda och formlösa kroppen, det plufsiga ansiktet med den ständigt halvöppna munnen och de vattniga, hypnotiskt stirrande ögonen som förstoras av ett par maximalt tjocka glasögon utgör sammantaget en fullständigt grotesk syn. Det är uppenbart att Moder Natur gjort ett och annat misstag beträffande den här individen.
Det lilla spöket får sin hamburgare, varefter hon smyger iväg lika tyst som hon dök upp. Själv kan jag ta min efterlängtade rökpaus.
– Nu bli’ dä’ blikschtnedschlag!
Jag är i färd med att ta upp hamburgerbröd ur frysboxen och står därför med ryggen vänd mot luckan, men jag hör genast vem den kraxande rösten tillhör: Sixten Blixt.
– Ha’ dö än körv åt mäj?
– Det vette fan, du är så packad.
Han höjer lekfullt en knuten näve.
– Hödä, ungä man! Ro hit mä än körv! Annarsch bli’ dä blikschtnedschlag!
Sven Blixt är lika komisk som namnet han bär. Han är en sextiosjuårig reslig dalmas, som jobbat hela sitt liv som banarbetare på SJ. Nu är han pensionerad och fördriver tiden med att dricka folköl på det mest depraverade stället i stan. Klockan åtta varje fredag och lördag kväll passerar han torget på sin väg till favorithaket. Han stannar alltid troget och köper en grillad korv med bröd. Samma ritual upprepas på hemvägen klockan tio över tolv.
– Vart är du på väg i kväll? frågar jag bara för att hålla konversationen vid liv.
– Ti’ Bowlersch. Njäe dö vet, dä va’ än tjommä där öppe som…dö förschtår…ville ja’ sköllä kömmä ner ett tag, dö vet…man få’ pass’ på så längä man örkä.
Sixten orkar nog inte så mycket numera. Fyrtiofem år vid järnvägarna har lämnat märkbara spår i hans yttre. Den rynkiga huden är skrovlig som bark och stramar hårt över kindknotorna, mellan vilka en röd näsa sticker ut som ett infekterat ollon. Längst ute på tippen dinglar en snordroppe i takt med hans ryckiga rörelser. Hans intellekt och sinne för humor tål inte heller att frestas alltför mycket.
Med sina grova, ständigt skakande händer tar han emot korven, som snabbt försvinner mellan hans glesa, nikotinbruna tänder.
– Ja’ kömmä tebak sen. Då ska dö ha än körv åt mäj.
Det finns någonting dråpligt lustigt i hans enkla jargong, som får mig att småle.
– Jadå, vi lägger undan en åt dig.
– Annarsch bli’ dä’ blikschtnedschlag!
Han vankar iväg med sin karakteristiska, stela gång, medan en blandning av senap och saliv väller ut ur ena mungipan och droppar ner på kavajslaget. Jag tar fram en trasa och torkar bort några stänk som hamnat på disken.
Vid niotiden anländer den oumbärliga förstärkningen i form av Sivan, som påbörjar det sena nattpasset. Hon har köpt med sig en påse wienerbröd, som vi avnjuter till en kanna nybryggt kaffe. Det är helt i enlighet med vår oskrivna regel: den som börjar klockan sex fixar kaffet medan den som har det senare skiftet står för tilltugget. Medan vi fikar turas vi om att betjäna de för tillfället sporadiskt förekommande kunderna.
Sivan är min favoritkollega. Hon är 37 år gammal och sammanboende med man, hund och sex barn. I veckorna är hon hemmafru på heltid men på helgerna extraknäcker hon på torget för att dryga ut hushållskassan. Hon är mycket lätt att jobba ihop med, för hon tillhör den där sällsynta typen av människor, som alltid är på gott humör. Jag kan inte erinra mig, att jag någonsin sett henne sur eller ledsen. Därtill äger hon ett förslaget sinne för humor, vilket ofta resulterar i skrattsalvor på bägge sidor om luckan.
Under det relativa lugnet som fortfarande råder, hjälps vi åt med de sista förberedelserna. Innan klockan hunnit bli tio är vi klara: värmelådorna är fulla med förstekta korvar och hamburgare, vårrullarna är förfriterade och nya mosportioner färdigblandade. En extra uppsättning gurk- och räksalladsbunkar står i beredskap i kylskåpet, färsk sallad är uppskuren, ketchupflaskorna är påfyllda. Vi är provianterade som en nybyggarfamilj inför vintern på prärien.
Vid halv elva sätter rusningen i gång, först stötvis när små grupper av ungdomar bildar korta köer, men efterhand blir pauserna allt färre och till slut står en enda lång och sammanhållen rad av kunder framför luckan. Det är nu som stressen tar vid. Under de närmaste fyra timmarna kommer vi inte att ha tid ens till ett toalettbesök.
Vårt lagarbete är enkelt och beprövat. Jag står vid luckan och tar emot beställningar, Sivan är bakladdare och gör i ordning rätterna. Det kommer an på mig att i möjligaste mån pumpa kunderna på information: Ska det vara kokt, stekt eller grillad korv? Vill du ha allt som ingår i Superstar? Lök eller dressing på hamburgaren? Soja i vårrullen? De få gånger som jag lyckas lirka fram de nödvändiga upplysningarna, är Sivan klar med beställningen innan jag har givit tillbaka växeln på betalningen. Återstår bara att räcka artikeln i handen på klienten, som då oftast blir positivt överraskad över den snabba betjäningen.
Men i de flesta fall fungerar inte systemet som det är tänkt. Två tredjedelar av våra kunder är berusade, var tionde är redlös. Deras koncentration är obefintlig. De begriper sällan att jag försöker föra en dialog med dem. Därför tar det också tre gånger längre tid att serva en kund efter klockan elva på kvällen, jämfört med genomsnittet under dagpasset.
Vi jobbar i “vårt anletes svett”, som i det här fallet rinner i små bäckar längs våra ryggar. Vi fixar hamburgare och korvar, cigarretter och läskedrycksburkar. Vi ringer taxi och ordnar hushållspapper åt kunder som fläckat ner sina kläder.
Inne i gatuköket är det kvalmigt och tryckande hett. Brummet från fläktar och maskiner, skränet och stöket från utsidan – allt blandas ihop till ett bedövande, suggestivt brus, som får mig att tappa känslan för tid och rum. All min fokus ligger på korvtången, kassa-apparaten och kunden närmast på tur. Klientelet passerar som en seg, skrålande massa av anonyma ansikten. Replikväxlingen blir kort och opersonlig. Det finns ingen tid utbyta artigheter eller prata väder och vind – inte ens med de få bekanta som rinner förbi.
Två stamtjejer i övre tonåren står på tur. De ser ut som Frida och Agnetha i ABBA: blont, mörkt och supersnyggt.
– En halv portion mos och en halv portion strips på samma bricka. Halv portion räksallad på moset och halv portion gurkmajonnäs på stripsen. Och så ketchup över hela och två gafflar.
Trots att beställningen är jobbig, såväl att göra i ordning som att ta betalt för, kan jag inte låta bli att dra på munnen åt dess originalitet. Brudarna själva har också insett poängen och ler käckt mot mig.
– Den kompositionen kommer du ihåg, eller hur? säger den mörka.
– Varje dag i veckan, flinar jag tillbaka.
– Så vi är unika för vår beställning, ler den blonda.
– Ja, och inte bara för beställningen, flörtar jag försiktigt.
– Har du verkligen ringt en taxi?!
Mannen som frågar har trängt sig förbi kön och sticker nu in huvudet genom luckan. En halvtimme tidigare ringde jag en taxi åt honom medan han själv stod och hörde på. Nu är det tredje gången som han är framme och undrar över samma sak.
– Ja, jag ringde för länge sedan, det vet du ju.
– Men var är den då?
Vilken nobelpriskandidat!
– Kanske någon har snott den för dig. Har du stått och passat den hela tiden?
– Chaffisen vet ju namnet.
– Jo, men om du inte är på plats, tar han någon annan. Det finns tiotals personer här som är intresserade av en taxi.
– Du får ringa en ny.
Jag tar upp en krona ur kassan.
– Här har du pengarna tillbaka. Ring själv för vi har inte tid just nu. Det finns en telefonkiosk runt hörnet.
– Men den är trasig…
– …det finns två till på gågatan.
Mannen tar sin enkrona och försvinner. Det gör även tjejduon, som under tiden fått sin specialare serverad av Sivan.
Nästa kund är en kille i tjugoårsåldern. Han har bar överkropp och stinker kraftigt av sprit.
– Tre cheese, säger han lojt och släpigt.
– Lök eller dressing på?
– Jadå, ha på allt skit du har…
Jag tittar på Sivan som rycker uppgivet på axlarna. Sedan har hon både dressing och lök på burgarna.
– Någonting att dricka till?
Han vänder sig om och vidarebefordrar frågan vrålande till sina kompisar, som står trettio steg längre bort. Jag uppfattar inte vad de svarar men han utökar beställningen med tre lättöl.
– Senap och ketchup?
Återigen ropar killen frågan till sina kompisar. Jodå, ketchup på alla tre. Han får sina ostburgare och vinglar ut i periferin.
Nästa person på tur hinner inte ens beställa, för en tonårsgrabb kilar sig emellan. Jag kommer ihåg att han var framme och handlade bara någon minut tidigare.
– Hörru, kolla va’ dom gjorde!
Han håller upp en kladdig , halväten Superstar, som är täckt med grus. Av allt att döma har han tappat den i marken.
– Jag ska ha en ny, för den här kan man ju inte äta!
– Lessen, men jag rår inte för det som har hänt.
– Vadå då? Dom knuffa’ mig! De’ är ju din kö!
– Nej, min gode man. Det är gudskelov inte min kö!
Jag söker ögonkontakt med Sivan, som slår ut med händerna. Jag vill inte heller vara oresonlig. Killen kanske har köpt hamburgaren för sina sista kronor.
– Okej då, men du får nöja dig med en nittiogrammare, för du har ju redan ätit hälften.
Under milda protester går han med på kompromissen. Knappt har han hunnit vända ryggen till, när en ny pirat skär in framför kön. Det är en av kompisarna till killen med bar överkropp.
– Du, det är dressing på den här cheeseburgarn.
– Jaha…
– Jag vill inte ha nån jävla dressing!
– Prata med din kompis. Han beställde allt som huset kunde förmå.
– Jo, men dressing, alltså…!
Sivan skrider in i handlingen. Hon tar in burgaren, skrapar dressingen av den och har på en klick räksallad i stället. Den unga dressinghataren verkar relativt nöjd med lösningen.
Följande fem kunder passerar utan intermezzon, men sedan är det slut på friden igen. Anförda av en lång, finnig kille i svart skinnjacka, armbågar sig ett gäng tonårsgrabbar fram till luckan. Ledaren tar till orda:
– Vi va’ här o handla’ tidigare i kväll, minns du det?
– Nej.
– Jag köpte en korv o en Trocadero, men du gav mig aldrig nån dricka.
– Det har jag inget minne av.
– Nä, men ta hit Trocaderon nu!
– Visst, men den kostar dig 4,50 – om du ställer dig i kön och väntar på din tur, vill säga.
– Helvete! Jag ha’ redan betalt en gång! Du ha’ glömt att jag va’ här!
– Du har inget betalat och jag har inget glömt.
En av de andra killarna i sällskapet vill ge sin kompis moraliskt stöd:
– Så du gör aldrig nåra misstag, va?!
Deras fräcka attityd går mig på nerverna och jag kan inte låta bli att provocera:
– Grillbiträden äro ofelbara – Guds elfte bud.
– Jäävla bögjävel…!
Gänget lomar iväg. Jag aldrig sett dem förut, vare sig i kväll eller tidigare. Den här gången misslyckades försöket att fixa en gratis läsk.
Ytterligare tio minuter förflyter utan tråkigheter. En man i fyrtio-års åldern vill ha en stekt korv med mos. Jo, han ska ha lite räksallad också, det är ju alltid gott. Och så en Coca-Cola att dricka.
– Hur mycket blir det?
– Tjugosju kronor, tack.
Han tittar på mig med äkta förvåning.
– Tjugesju spänn! Du e’ för faen inte klok!
– Måhända, men det ändrar tyvärr inte på priset.
– Nä, nä, nä! Tie spänn kan du få, inte mer!
– För tie spänn får du en kokt korv med bröd.
– Du ska faen i mig inte bli uppkäftig!
– Tjugosju kronor, take it or leave it.
Han stoppar ner plånboken i barmfickan. Innan han går, lyfter han pekfingret mot mig och morrar:
– Fy faen va’ stryk du ska få när du kommer ut därifrån! Fy faen va’ stryk!
– Jag kommer ut halv fem. Stå och vänta då.
Det tillhör inte ovanligheterna att jag blir stryk- eller mordhotad, utan det händer några gånger per natt. Att gå ut och slåss under pågående arbetspass är av chefen förbjudet, men min fåfänga tvingar mig att på något sätt anta utmaningarna och därför bemöter jag alla provokationerna med mitt standardsvar. Om någon vill göra upp, går det alldeles utmärkt när jag slutat jobba, men än så länge är det ingen som tagit sig besväret att vänta i timtal för att få sin sak prövad.
Nu utbryter i stället ett slagsmål längst bak i kön. En ung och mycket upprörd kvinna ber mig ringa polisen. När jag återvänder från telefonen, står en kraftigt berusad ung man vid luckan. Han blöder ymnigt ur näsan. Jag ger honom en bunt servetter och en plastmugg med kallt vatten. Poliserna ser vi aldrig skymten av.
Nästa man för rakning är en oangenäm bekantskap. Emellertid är jag mentalt förberedd, för jag har redan på långt håll upptäckt den bruna, fotsida skinnrocken i kön. Jag känner inte hans namn, men jag vet att han är målare och tapetserare till yrket. Han ser ut att vara omkring trettio år gammal.
För några veckor sedan råkade vi sitta på samma krog och jag hade chansen att studera honom närmare. Den kvällen utgav han sig att vara psykiatriker och medelst en falsk läkarlegitimation lyckades han lura med sig åtminstone två pundarbrudar på herrtoaletten. En listig kille, alltså.
De gånger som han fått en snedtändning, är han mycket oberäknelig och ytterst otrevlig. I nyktert tillstånd är han däremot artig och belevad som en äkta gentleman.
– Hej, där inne! Kan jag få en grillkorv med bröd, tack.
Ingen snedtändning i kväll, gudskelov.
– Är det bra så?
– Ja tack, hur mycket blir jag skyldig?
– Sex kronor jämnt.
Han räcker fram en tiokronorssedel.
– Behåll växeln. Bara lite senap på. Tack,tack, det räcker så. Tack så mycket och god natt på er.
Doktor Jekyll och Mister Hyde.
Det slutgiltiga eldprovet, den stora finalen, infaller mellan klockan två och tre på morgonen, när diskoteken och nattklubbarna stänger. Det är nattens i särklass mest mödosamma timme. Den genomsnittliga krogbesökaren kan nämligen inte passera en korvmack på hemvägen, utan att ställa sig och köa – helt oavsett vilket tillstånd han befinner sig i. Därav följer att efter klockan två är samtliga kunder märkbart berusade, många till och med redlösa. De gör sina beställningar för att i nästa stund totalt glömma bort att de varit framme vid luckan. En del försöker handla på kredit, andra står i ledet och skränar bara för ros skull. Det verkar som om det inte finns en enda vettig människa kvar på torget. Om vi tidigare på natten gått på knäna, är det ändå ingenting mot den pärs som dessa femtio sista mohikaner utsätter oss för. Ännu en gång får vi vår beskärda del av kränkningar, tillmälen och hotelser. Det enda vi kan göra är räkna ner minuterna och trösta oss med att arbetspasset snart är slut.
Efter klockan tre börjar kön tunnas ut och trycket lättar. Framåt halv fyra är det så pass lugnt, att vi kan sätta oss ned och äta en tidig frukost. Det finns fortfarande hundratalet människor kvar på torget. De står samlade i stora klungor eller mindre grupper och ägnar sig åt att dricka sprit, tjoa, ragga och mucka gräl med varandra. Den värsta hungern tycks dock vara stillad, för vi besöks bara av strökunder. Vi steker därför inte på någonting nytt, utan försöker bara bli av med det befintliga lagret.
En av de sista som vi har privilegiet att betjäna denna natt är NN, mittfältsstjärna i IFK Eskilstuna. Han slutar aldrig att förvåna mig. Helg efter helg ser jag honom stå dyngrak på torget sent in på småtimmarna. Likväl är han en av lagets stöttepelare när det drar ihop sig till avspark på söndag eftermiddag. Den här säsongen har han dessutom utmärkt sig som en veritabel målskytt, speciellt i tunga och viktiga matcher.
Hans aptit är en legend. För tredje gången i kväll står han nu framför mig och beställer två hamburgare med pommes frites. Eftersom sortimentet är så kraftigt begränsat, får han nöja sig med ett par grillkorvar och potatismos. Sympatisk som han är, accepterar han det som erbjuds utan protester.
En finländsk herre i nedre medelåldern gör entré med säkra, målmedvetna steg. Han beledsagas av en kvinna, som förefaller vara hans dam för kvällen.
– Vå Sopertar.
– De är tyvärr slut. Vi har bara…
– Hampokkare.
– De är också slut. Vi har bara kokta och grillade korvar med bröd eller mos.
– Tekkorvar.
– De är också slut, men du…
– Lut, lut! Perkele, alltink lut! Vittu, vi kå annantans äta…!
Sivan håller på att kvävas av skratt. Hon håller sig om magen och sjunker ihop bakom mosblandare. Nattens mest minnesvärda poäng.
Klockan fyra stänger vi luckan och drar ner rullgardinerna. Nu återstår bara en timme av diskning, städning och påfyllning av nya tillbehör. Med jämna mellanrum avbryts i arbetet av folk som knackar på rutan och vill ha en sista läsk eller ett paket cigaretter. Vi tillmötesgår även dessa sena kunders önskemål – endast de överdrivet hårda dunkningarna nonchaleras.
Vid halv fem-tiden bär jag ut sopsäcken, tömmer papperskorgarna och och röjer undan skräpet i gatukökets omedelbara närhet. I bakfickan har jag en tung köttyxa, som fyller två funktioner. Dels kan den användas till att skrapa bort mos, ketchup och annan smörja, som missbelåtna kunder har behagat kasta på väggarna, men den är också ett effektivt vapen, ifall någon av kvällens hjältar mot förmodan bestämmer sig för att verkställa sina mordplaner. Ofta står det en del skumma typer och hänger kring torget tidigt på morgonen, men de brukar aldrig ställa till med bråk. Ibland hjälper de mig frivilligt med städningen.
Strax före fem är gatuköket åter i respektabelt skick. Vi låser om oss och vandrar hemåt, njutande av den svala sensommarnatten. Det är den här tiden på dygnet, som jag gillar mest. Stressen och larmet från de stökiga kunderna är borta. Det finns ingen trafik. Hela staden sover. Den kompakta tystnaden får det att ringa i mina öron.
– Det var väl en ganska lugn natt, eller hur? säger Sivan.
Jag håller med henne. Än en gång har “bögdjäveln” och “pisshoran” klarat av sitt jobb med både hälsan och hedern i behåll.
Mikael Lejunger
Märsta
