Den välmående Skåne-kommunen Staffanstorp har gjort sej känt för att inte ta emot flyktingar. Det kommunala styret består av en koalition mellan Moderater och Sverigedemokrater. M fick i förra valet 42 procent av rösterna, SD fick 11 procent. En rejäl egen majoritet för de två högerpartierna.
Men så hände något i i april i år. Plötsligt var kommunen beredd att att ta emot flyktingar. Enskilda medborgare öppnade sina hem och kommunen ordnade tillfälliga boenden.
– I nuläget är det mycket som är oklart om vad som kommer att hända ingen vet hur länge kriget kommer att pågå, men vi har valt att agera snabbt och håller nu på att iordningställa det sista så att vi kan ge flyktingarna tak över huvudet i vår kommun, säger kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M).
Har alltså moderata Staffanstorpsbor och deras politiker “öppnat sina hjärtan” som Reinfeldt ville 2015? Nej så enkelt är det inte. Det är skillnad på flyktingar och flyktingar. De som kommer nu är européer från Ukraina med ljus hud och en försvarlig andel av dem är till och med blonda.
Kan det vara så illa att det handlar om rasism? Tyvärr verkar kommunledningen själva nu bevisa just det. I veckan ville Migrationsverket placera fyra kvotflyktingar med mörkare hårfärg (fyra!!) i Staffanstorp, men Sonesson och hans M-SD-styre tvärnekade. Migrationsverket fick placera dem i en annan kommun.
Det är viktigt att vi inte skuldbelägger de ukrainska flyktingarna. Många kommer från traumatiska upplevelser och många är barn. De är värda all solidaritet och är oskyldiga till den rasism som i Europa riktas mot andra krigsoffer och nödlidande. Men det som nu sker blottlägger tyvärr det rasistiska tillståndet i Europa. Polen har liksom Staffanstorp öppnat sina portar för Ukrainska flyktingar samtidigt som den polska staten vägrar släppa in en enda flykting från Irak, Iran eller Afghanistan. Dessa möts av batonger och vattenkanoner och får leva i under vidriga förhållanden i gränsskogarna mellan Belarus och Polen. På Lesbos och andra grekiska öar får flyktingar leva i obeskrivlig misär. EU släpper inte in dem. För många blir livsfarliga båtfärder alternativet.
Vi vill poängtera att även i Polen finns människor som inte gör någon skillnad mellan flyktingar och flyktingar och som hjälper såväl ukrainare som asiater och afrikaner.
I tider av flyktingdraman och krig testas vår civilisation. Staffanstorp, Polen och hela Europa har misslyckats i denna test. Men det finns givetvis människor och rörelser som klivit fram och visat att det trots allt finns anständighet även här. Nu måste kampen tas mot rasisterna, krigsivrarna och den konservativa högern.
Peter Widén
