I Ryssland riktas nu strålkastare mot vad man betecknar som “nazistiska sympatier” hos historiska svenskar. Det gäller Ingvar Kamprad, Ingemar Bergman, Astrid Lindgren och kungen för tiden för andra världskriget, Gustav V.
Den sistnämndes protyska inställning i båda världskrigen är ingen hemlighet. Ingemar Bergman och Ingvar Kamprad har ju också tvingats erkänna sina nazistiske sympatier och i Kamprads fall stöd till fascistiska organisationer under en period av deras liv. Vi på eFOLKET har tidigare skrivit om Kamprads mörka historia, se artikeln “Kamprad och fascismen”.
Men hur är det med Astrid Lindgren? Kan det vara möjligt att hon hyste nazistiska sympatier? Svaret är att hon inte gjorde det men att det ändå finns ett kapitel i hennes liv där hon halkade snett.
Det gäller hennes ståndpunktstagande vi det Hitler-tyska angreppet på Sovjetunionen i juni 1941.
Och det är en politisk dikeskörning som hon själv dokumenterat i sina numer i bokform utgivna dagböcker. Att Astrid Lindgren var en brinnande antinazist framgår förvisso också av dessa dagböcker. Ändå skriver hon i 1941 att “…man nu måste hålla på Tyskland”. Och så sent som 1942: “Måtte Tyskland kunna hålla ryssarna stången”. Vad är bakgrunden till detta för oss idag absurda ställningstagande?
Svaret är det Sovjetiska angreppet på Finland som resulterade i Vinterkriget 1939. Och den sovjetiska ockupationen av de baltiska länderna. För Astrid var verkligen Finlands sak vår. Så när Tyskland anföll Sovjetunionen såg hon trots sitt hat mot nazismen Tyskland som det mindre onda. Ett feltänk naturligtvis. Orsaken till Hitlers fanatiska strävan efter att krossa Sovjetunionen grundades nämligen inte på någon vilja att bekämpa den stalinistiska regimens diktatoriska och antidemokratiska politik. Det handlade om att förvandla Ukraina, Ryssland och Vitryssland till slavkolonier där tyskar skulle kolonisera och bli ett herrefolk. Slaverna skulle fungera som ofri arbetskraft och hållas nere ekonomiskt och kulturellt. Hitler såg också sin invasion som ett fälttåg mot vad han kallade “judebolsjevismen”. Stalinismen hade trampat de kommunistiska idealen från oktoberrevolutionen under stövlarna men fortfarande var Sovjetunionen en stat som hos många i världen kunde ses som ett exempel på att icke kapitalistiska samhällen kunde byggas. Detta ville Hitler undanröja. Och ovanpå detta kopplade han samman “kommunismen” med judendomen. För Hitler och nazisterna var det de internationalistiska judarna som låg bakom oktoberrevolutionen, Sovjetunionen och idéerna om klasskamp.
Allt detta ledde till att invasionen av Sovjetunionen kom att präglas av massmord i gigantisk skala. Alla kommunistiska kommissarier i de kapitulerande sovjetiska förbanden skulle omedelbart skjutas. Det betydde 600 000 män och kvinnor. Massmorden på judar började omedelbart. Bara i ravinen Babij Jar utanför Kiev sköts 30 000 judiska Kievbor. Miljoner judar mördades i det tyska angreppet på Sovjetunionen.
Hur kunde människor som Astrid Lindgren ta den ställning de tog? Hon var sannerligen inte ensam. En viktig psykologisk och politisk förklaring är att Stalins Sovjet sedan september 1939 i praktiken varit i allians med Nazityskland. En allians som avslutades av Tyskland med anfallet på Sovjet den 22 juni 1941. En alllians som kallades non-agressions-pakt men som var betydligt djupare. Sovjet accepterade Tysklands annektering av Polen och fick själva ta en bit av östra Polen som man själv förlorat i ett tidigare krig. Tyskland gav klarsignal till Stalins attack på Finland 1939 och ockupation av de baltiska länderna. Från att ha profilerat sej som motståndare till fascismen betonade sovjetledarna sin vänskap med Hitlertyskland och pekade ut England och Frankrike (som Sovjet två år senare skulle gå i allians med.) som krigsivrare. Så här kunde utrikesminister Molotov uttrycka sej:
“De fientliga förhållanden som på allt sätt underblåstes av vissa europeiska makter, har avlösts av ett närmande och upprättande av ett vänskapligt förhållande mellan Sovjetunionen och Tyskland. Det fortgående förbättrandet av av detta nya goda förhållande fann uttryck i det tysk-sovjetiska fördraget om vänskap och gräns som undertecknades den 28 september i Moskva.”
Denna nonaggressionspakt har försvarats med att Stalin behövde köpa tid för att bygga upp Sovjet militärt inför det tyska anfallet som man visst så småningom skulle komma. Men Stalins politik gick mycket längre. Pakten framställdes som uttryck för vänskaplighet staterna emellan. Man skickade till och med tillbaka kommunistiska flyktingar som sökt sej till Sovjetunionen. Pakten var ett förräderi. Behöver vi beskriva vad nonaggressionspakten betydde för Polens judar?
I denna situation var det inte bara Astrid Lindgren som såg Hitler och Stalinregimen som tvillingar och två lika “onda” alternativ. Till den förrädiska pakten måste ju också läggas att Stalin under åren innan världskriget utrensat och avrättat stora dela av officerskåren och tiotusentals kommunistpartimedlemmar, speciellt de som stått i ledningen för oktoberrevolutionen. Det var ett, av stalinregimen själv, enormt försvagat Sovjetunionen, som fick ta smällen när Tysklands armé marscherade in. Försvagat också av pakten och av de idiotiska anfallen på Finland och de baltiska staterna. Början av kriget innebar katastrofala förluster.
Demoraliseringen var stor hos många antifascister. Många var de som fått nog av Stalinregimens förräderier mot oktoberrevolutionen och brutala övergrepp. Icke desto mindre blev Lindgrens ställningstagande helt fel. En som har tagit upp detta kapitel i Astrid Lindgrens historia är Aftonbladets litteraturkritiker Inga Lina Lindqvist. Läs hennes intressanta betraktelse från Aftonbladet 12 maj 2015: Astrids stora rädsla: Ryssen.
Men så åter till den kampanj mot Astrid Lindgren som nu släpps loss i Ryssland där hon kallas nazist. Hon var hela tiden motståndare till nazismen men den farlig tankegången “min fiendes fiende kan bli min vän” ledde henne fel 1941. Men hela sitt liv därefter har hon stått för jämlikhet, frihet, demokrati och fred. När hon i Västtysk TV fick frågan vilka tyska personligheter hon beundrade svarade hon “Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg!” Detta eftersom de gick emot krigsförklaringen 1914. Båda mördades av högerextremister 1919.
Faktum är att Astrid Lindgren blev omåttligt populär i Sovjetunionen. Speciellt hennes böcker om Karlsson på Taket har närmast kultstatus.
När hon fick frågan i svensk TV om hon fantiserat om att vara någon annan svarade hon “En socialdemokratisk agitator i arbetarrörelsens barndom”.
De ryska propagandisterna får nog leta upp någon annan än Astrid Lindgren. Att upprätthållit en pakt med Hitler Tyskland under nästan två år kanske kvalificerar ett helt garnityr stalinistiska ledare.
Det vi ovan skrivit fråntar inte de meniga soldaterna i Röda armén den status som antifascistiska hjältar de med rätta tilldelades. Men det var inte tack vare utan trots det stalinistiska ledarskapet som det sovjetiska folket kunde slå tillbaka och besegra fascismen.
Peter Widén
