Ibland vaknar språkpolisen inom mig. Det gjorde den idag när jag lyssnade på Ring P1 som sänds i Sveriges Radio 9.30-10.00 alla vardagar.
Det var en inringare som pratade om gängkriminalitet och skjutningar:
“Går man ut skolan med dåliga betyg är chansen större att man hamnar i kriminalitet”, var hennes budskap.
Naturligtvis förstod jag vad hon menade – att risken att hamna i kriminalitet är större om man inte klarar skolan med tillräckligt bra betyg.
Det kan tyckas att man “märker ord” om man hakar upp sig på att hon, i det här fallet, råkade säga “chansen” i stället för “risken”.
Och så är det ofta när folk använder “fel” ord. Man förstår vad som menas men vill leka språkpolis genom att haka upp sig på de “obildade” ordvalen.
Varför ska det vara så jävla svårt att skilja mellan “var” och “vart”, mellan “han” och “honom”? Och nu har vi en debatt om att “de” och “dem” i skriftspråket ska ersättas med talspråkets “dom”, som uttalas “dåmm”. (se lästips)
Och så har vi alla dessa fullständigt befängda sär skrivningar som retar gallfeber på en språkpolis.
Själv irriteras jag när folk säger “situationstecken”. Det heter “citationstecken” alternativt “citattecken”, vilket jag föredrar, när jag citerar (återger, refererar) vad någon annan sagt eller skrivit.
Okej, jag vet. Jag vet att jag låter som Ove i filmen “En man som heter Ove”. Ni som sett filmen vet vad jag menar. Ove i filmen, med min namne Rolf (Lassgård) i huvudrollen, är butter och tvär, och språkpolis. Han tillrättavisar alls som gör fel. Och alla som inte gör som Ove, gör fel.
Ove kör den enda rätta bilen, en Volvo, och retar sig på grannen därför att han kör Saab.
Men handlar det bara om att vara språkpolis? Kan det också handlar om att vilja värna språket, att lära sig nyanserna så att man förstår och behärskar språkets alla toner och melodier.
Kanske jämförbart med sångens och musikens alla toner, heltoner och halvtoner och alla de små nyanserna. Hur skulle det låta om inte de svarta tangenterna fanns på pianot? Och hur mycket skulle vi reta oss på att gitarren är ostämd?
Nu får vi larmrapporter från lärare och från PISA-undersökningar som visar att svenska elevers läs- och skrivkunskaper blir allt sämre. Även ordförståelsen blir sämre vilket framgår av högskoleproven
“Många elever går ut grundskolan utan att ha så pass god läsförståelse att de förstår och har behållning av en vanlig dagstidning, vilket leder till problem med att delta i det demokratiska samhället, och även påverka fortsatta studier och arbetsliv. Vad händer med läsförmågan hos dessa elever? Kan högskola, universitet eller arbetslivet träna upp eller kompensera för de bristande läskunskaperna? Hämtar eleverna upp sin läsning som vuxna?”, skriver Språkutvecklarna. (se lästips)
Jag vill lägga till att “en vanlig dagstidning” inte alltid är bästa föredömet på vad som är god språkbehandling. Jag skulle tro att en “god bok” och en “god barnbok” är att föredra om man vill lära sig språket med all dess melodier med dess fina nyanser. Ett “ostämt” språk utan “svarta tangenter” blir ett fattigt och utarmat språk.
PS. Själv lider jag av att mer eller mindre slumpmässigt sätta citattecken lite här och där. Inte bara när jag citerar utan även när jag har en “magkänsla” av att ett ord ska sättas inom citattecken. Det kan vara för att förtydliga en tvetydighet som kanske bara jag förstår, men inte läsaren.
Lästips:
- Läs- och skrivsvårigheter – Språkutvecklarna, 14 december 2015
- När använder man citattecken – Klartext.
- Klarar du orden i högskoleprovet? – SVT Nyheter (här kan du gå in och kolla din ordförståelsen. Du har fem alternativ för varje ord. Om du inte kan är det 20 procent “risk” att du gissar rätt)
- Citattecken – Wikipedia. (det finns en typografisk variant av citattecken som till sin form nästan påminner ett nottecken. Detta på tal och språkets musik)
- Det rasar en språkstrid – ska “de” och “dem” bytas mot “dom”, som uttalas “dåmm”? – eFOLKET, 26 mars 2023
Rolf Waltersson
