Foto. Anonym / Pexels / pixabay

Hur kan högerkupperna i Latinamerika stoppas? Viktiga lärdomar från Bolivia för Peru och Brasilien

Detta debattinlägg, författat av Alex Fuentes, har tidigare även varit publicerat i tidningen Internationalen.

*****

Den högervridna ägarklassen i Peru vantrivdes i samma ögonblick som Pedro Castillo blev folkvald president 2021. Inte för att Castillo är vänsterradikal utan snarare för att han inte var deras man på posten och att han väckte de fattigas hopp om något annat än sedvanlig misär.

Högern fick dock sin kupp till slut och försöker nu återställa borgerlighetens ordning vilket lett till kraftiga och massiva protester på gator och torg. ”Bolsonarismen” i Brasilien vägrar än idag att erkänna Lulas valseger och lär göra allt som står i dess makt för att få militären att ta över.

Under tiden har högern i Venezuela en svår nöt att knäcka, kupplanerna har lagts på hyllan men högern söker nu enas för att komma åt den politiska makten på andra sätt. I Bolivia, i departementet Santa Cruz, går nu extremhögern till en våldsam offensiv efter att den högerextrema guvernören Luis Fernando Camacho greps i slutet av december 2022. Camacho spelade huvudrollen i militärkuppen 2019 då Evo Morales folkvalda regering störtades och fattiga och socialister mördades.

Militärkuppen i Bolivia 2019 blev högerns svar, en reaktion som är typisk när överklassen bestämmer sig för att sätta sina egna regler ur spel när de folkvalda inte gör som ägarmakten vill. Militärkuppen ledde till en våldsam, kvinnohatisk, rasistisk och reaktionär nyliberal regering ledd av högerpolitikern Jeanine Áñez som efter ett år tvingades lämna i från sig makten och gå i fängelse.

Kuppen kom emellertid inte som en blixt från klar himmel. I flera år hade överklassen och en välbeställd medelklass motsatt sig de demokratiska spelreglerna vilket till slut omvandlades till konspiratoriska planer med armégeneraler, affärsmän, mutade officerare och truppbefäl samt den katolska kyrkans ledning. En konservativ kärngrupp i Santa Cruz, där högerextremisten Camacho spelade första fiolen, samordnade de styrkor som genomförde kuppen. “Kuppförberedelser fanns inte med i våra beräkningar”, sa senare den störtade regeringens ideolog och vicepresident Alvaro Garcia Linera. “Vårt stora politiska misstag var att inte förstå att de ultrakonservativa krafterna skulle hitta stöd bland militären.”

Alvaro Garcia Lineras bekännelse säger något om somliga vänsterpolitikers syn på staten. Som om militärens höga officerare, representanter för statens väpnade gren, vars uttryckliga uppgift är att garantera statens makt, inte var en del av staten. Inför militärkuppen hade den dåvarande regeringen två alternativ. Antingen uppmana till mobilisering för att försöka få polisen och armén att avstå från en kupp eller illusoriskt låta högerns uppenbara kupplaner bara ebba ut. Det var då Evo Morales ville kompromissa och gav efter för att undvika blodspillan.

Det var i grunden en moralisk ståndpunkt som bidrog till att regeringen vägrade mobilisera folket. Kuppen kom som en förutsägbar dom. Alvaro Garcia Linera drog senare en lärdom: man måste neutralisera dessa opererande grupper politiskt, försöka desarmera de bakomliggande orsaker som leder dessa grupper i en fascistisk riktning. En riktig slutsats.

Men när ägarklassen börjar konspirera och öppet gör gemensam sak med generalerna måste de mäktiga konfronteras med massiv social folkmobilisering. I detta ingår att, på sikt, också ändra de väpnade styrkornas sociala klassammansättning.

I politiken är alla segrar tillfälliga. Kuppen i Bolivia lyckades inte – trots en brutal repression som ledde till mord på arbetare och bönder – krossa arbetarklassens och jordbrukarnas organisering. Motståndet mot kuppmakarna framtvingade till slut nya val som MAS, Rörelsen till Socialismen, återigen vann med överlägsen marginal.

Luis Arces valseger i Bolivia 2020 medförde att den demokratiska ordningen återställdes, men det betyder på intet sätt att högerkrafterna funnit sig i detta. I Santa Cruz iscensatte extremhögern våldsamheter, ledda av Camacho, och vägrade erkänna den nya regeringen.

Läget mellan regeringen och ultrahögern i Santa Cruz har sedan dess varit mycket spänt. Penal del Tribunal Departamental de Justicia de La Paz, rättsväsendet, beordrade i oktober 2022 en rättslig process mot Camachos roll i kuppen 2019. Han trotsade rätts­väsendet vid upprepade tillfällen.

Först i slutet av december lyckades polisen gripa och föra honom till högsäkerhetsfängelset Chonchocoro i huvudstaden La Paz där han kommer att vara frihetsberövad i fyra månader (enligt åklagaren finns det risk för flykt) i väntan på en rättegång där han kommer att åtalas bland annat som skyldig till terrorism.

Gripandet av Camacho ledde till att paramilitära grupper vid årsskiftet startade nya våldsamheter i Santa Cruz där de satte eld på statliga byggnader, blockerade motorvägar och genomförde attacker mot polisstationer och flygplatser. Dessa terrordåd fortsatte den 2 januari då högerextrema grupper satte Banco Unión, polisens och skatteverkets kontor i brand. Syftet är att inleda en konfrontation mot den folkvalda regeringen och få de väpnade styrkorna att sälla sig till kuppmakarna.

Bolivias regering står inför ett dilemma. Å ena sidan måste den garantera att rättvisa skipas och att Camacho lagförs vilket lär få stora politiska konsekvenser. Å andra sidan använder högern gripandet av Camacho som svepskäl för att omvandla de rika i departementet Santa Cruz till en språngbräda för högerextremas våldsamma motoffensiv. I grunden ställs frågan om hur de arbetande ska gå till väga för att göra slut på högerns ständiga statskupper.

De arbetandes problem löser man knappast genom ständiga eftergifter till en makthungrig elit som vill ha ett underkuvat folk framför sina fötter. Strategiskt handlar det därför om hur man bygger folkmakt och kraftsamlar på bred front för att besegra de krafter som utgör ett ständigt hot mot allt vad demokrati heter.

I längden är det inte möjligt att “sam­existera” med en krigisk borgerlighet, den är inte benägen att gå med på att andra bestämmer och har inte heller planer på att upplösa sig som social klass. Det handlar följaktligen om hur ett socialistiskt alternativ ska kunna utformas innan ägarklassen ställer till med ett nytt blodbad.

Alex Fuentes

LÄS OCKSÅ: Klasskampen hårdnar och den politiska krisen fördjupas i Peru

Liknande artiklar