Annika Rullgård:
Ordet “Sverige-bilden” förekommer om och om igen på senare tid. Människor från andra länder lär inte längre vilja söka sig till Sverige eftersom Sverige-bilden blivit dålig. Det grova våldet har blivit vardag. Dessutom florerar rykten om, både inom och utom landet, att socialtjänsten kidnappar barn.
Politiker och folk i allmänhet har i debattartiklar och insändare framfört att de vet lösningen på problemen. Ett vanligt tema är att det krävs hårdare tag i form av strängare lagar.
Men hur har Sverige-bilden sett ut under de senaste decennierna? Har den varit och är den lika oavsett var i världen den målas?
Jag bodde 1973-1975 i Sydstaterna i USA. Där hade de flesta skjutklara vapen i sina hem. Man hade sina gardiner fördragna för att minska risken att bli skjuten av någon som passerade förbi.
Det gällde speciellt på kvällen att inte ta fel väg hem med bilen. Att gå var inte möjligt. Beroende på lön och hudfärg bodde man på olika ställen. Sjukvård fanns bara för rika och för dem som hade försäkring genom sin arbetsgivare. Gifta kvinnor var inte myndiga.
De flesta som jag träffade i dessa trakter visste vad Europa var men inte alla visste att det fanns ett land som heter Sverige. De som kände till att Sverige fanns hade aldrig något gott att säga om detta hemska socialistiska land med höga skatter långt bortom horisonten.
Deras Sverige-bild var allt annat än god. Samma Sverige-bild fanns över hela USA. Jag kände mig glad och stolt över att vara från det jämställda Sverige och försökte förklara vilket fint land Sverige var.
Mer än en gång tänkte jag att ett sätt för att få bort våld, alkoholism, ojämlikhet inom sjukvård , boende mm vore att ge de sämst lottade rejält med pengar för att de skulle kunna skaffa sig en fin bostad, både barn och vuxna skulle kunna få sjukvård förutom mer jämställdhet i största allmänhet.
När jag kom tillbaka till Sverige 1975 njöt jag av att inte behöva vara rädd. Det var inte farligt att som ensam kvinna gå mellan T-banestationen och hemmet i mörker klockan tio, elva på kvällen. Jag njöt av att inte kunna se var de som jag mötte bodde eller vad de hade för lön. Jag njöt av jämställdheten mellan män och kvinnor. Jag njöt av att betala den höga skatten. Då för 40-50 år sedan oroade jag mig inte för att olika samhällsfunktioner inte skulle fungera.
Nu, 50 år senare, har våldet kommit till Sverige liksom en oerhört stor ojämlikhet vad gäller löner, boende, sjukvård, arbetsförhållanden mm. Jag tänker mig för var jag går på kvällen. Jag känner mig inte längre stolt över det Sverige som finns idag. Det påminner mig om åren i i USA. Sverigebilden har blivit sämre. Fast det skjuts nog mer i USA.
Kanske är det inte hårdare tag som behövs utan ordentliga krafttag för att minska ojämlikheten i det svenska samhället. En bra början är högre skatt för de högavlönade.
Annika Rullgård
Orsa
