Artikeln har tidigare (28/8) varit publicerad i tidningen Internationalen.
Text: Emma Lundström.
Under de senaste månaderna har Covid-19 haft en snabb global spridning och påverkar nu i princip hela världen. Den världsdel som har drabbats hårdast är Latinamerika. Där har Coronakrisen inneburit en humanitär och ekonomisk katastrof. Situationen i området var redan politiskt turbulent.
I Venezuela har flera misslyckade kuppförsök genomförts mot sittande regering och i Bolivia lyckades kuppmakare störta Evo Morales, med hänvisningar till ogrundade anklagelser om valfusk. I Brasilien, där den högerextreme presidenten Jair Bolsonaros Covid-19-politik både varit kaotisk och misslyckad, har viruset slagit extra hårt.
Enligt officiella siffror har mer än 200 000 latinamerikaner avlidit i sviterna av Covid-19 sedan i mars. Dödssiffrorna i Brasilien är över 115 000 – näst högst i världen efter USA – och de ökar fortfarande snabbt. I synnerhet är det de fattigaste människorna som har drabbats av virusets härjningar.
Guardianjournalisten Tom Phillips, som har levt i Rio de Janeiro under den aktuella perioden, har intervjuat många av de drabbade. Gilson de Freitas, vars mor just hade lagts i en massgrav i staden Manaus, beskrev det med orden:
– Det är galenskap, bara galenskap. Vad är våra liv värda just nu? Ingenting.
Detta efter att stadens hälso- och sjukvård brutit samman och de fruktansvärda dödstalen gjorde normala begravningar omöjliga.
Kritiken mot Bolsonaro har varit omfattande. Den har inte bara kommit från meningsmotståndare, utan även från tidigare allierade. Tidigare hälsoministern i Bolsonaros regering, Luiz Henrique Mandetta, menar att historiens dom över Bolsonaro kommer att vara förödande. Detta efter att han lett Brasilien in i “dödens dal” genom en kombination av inkompetens, egenintresse och vetenskapsförnekande.
Bolosonaro gick inledningsvis ut och sade att sjukdomen enbart var “en liten influensa”. Därefter har han – i likhet med sin stora förebild, Donald Trump – propagerat för ineffektiva behandlingsmetoder, som exempelvis malariamedicin.
Mandetta sade vidare om den brasilianske presidenten:
– Det är intressant att han helt avfärdar vetenskap och hånar de som inser vikten av den. Så fort det finns en möjlighet till ett fungerande vaccin är han dock först att knacka på forskarnas dörr… som om ett vaccin skulle gottgöra alla hans misstag under epidemin.
Mandetta pekade inte minst på hur Bolsonaro “komplett saboterade” hälsodepartementets arbete. Efter att presidenten tvingat bort Mandetta och hans medarbetare, tog Nelson Teich över som hälsominister. Han försvann dock efter mindre än en månad efter en konflikt med presidenten om Covid-19.
Även i Peru har betydande delar av hälso- och sjukvårdssystemet kollapsat. En lång period av bristfällig finansiering av sjukvården har tvingat anhöriga till offer för pandemin att köpa syrgasbehållare på svarta marknaden för långt över tusen dollar. En granskning, genomförd av Financial Times, visar också att Peru har haft en av världens högsta siffror i fråga om överdödlighet under Covid-19-krisen.
I Lima omkom minst tretton nattklubbsgäster när de försökte undkomma polisen i samband med en razzia. En razzia som grundade sig i misstankar om att nattklubbens ägare, Thomas Restobar, bröt mot reglerna som skapats för att motverka pandemin.
Så gott som samtliga länder i Latinamerika har drabbats hårt av Covid-19. Exempelvis har Bolivia, Ecuador, Colombia, Mexiko och Chile höga dödstal. Flera länder verkar också ha höga mörkertal där alla som dör av sviterna av sjukdomen inte syns i den officiella statistiken. Det är egentligen bara Uruguay – och i viss mån Paraguay – som det inte ser helt mörkt ut.
Även om situationen förvärrats av politiska ledare som Bolsonaro, så är krisen i Latinamerika inte främst orsakad av politiska beslut kring själva hanteringen av Covid-19.
I en artikel i Guardian pekar Emma Graham-Harrison på klyftan mellan fattiga och rika i världens mest ojämlika region. Trångboddhet och osäkra jobb gör det svårt för människor att hålla social distans. I Graham-Harrisons artikel berättar Latinamerikaexperten Ivan Briscoe, på organisationen Crisis Group, om kopplingen mellan ojämlikhet och infektionstal:
– I Peru, Chile och delar av Colombia, så innebar ekonomiska realiteter att människor inte kunde följa de regler om strikt nedstängning som införts efter att ett antal veckor och månader passerat. I flera av länderna togs smittan in av människor inom överklassen och övre medelklassen när de kom hem från utlandsresor. Fattigdomen bidrog sedan till att viruset spreds och det är nu de fattiga som drabbas värst. De rika har en större möjlighet att isolera sig själva och de har råd med behandling om de blir sjuka.
Linnea Sandin, verksam inom tankesmedjan Centre for Strategic and International Studies, har i en rapport om virusspridningen i Latinamerika varit inne på liknande resonemang:
– Trettio procent av regionens befolkning lever under fattigdomsgränsen och en av fem lever i ett slumområde. Sextio procent av latinamerikanerna är anställda inom den informella sektorn.
Hon pekar på att de som arbetar inom den informella sektorn har mindre möjligheter att jobba hemifrån eller vara sjuklediga. De är helt enkelt tvungna att arbeta, till och med om de är sjuka.
Emma Lundström
