Christer Bergström, den internationellt kände författaren om Andra Världskriget har med boken Bortrivna sidor ur historien, åstadkommit en imponerande bok som i tolv faktaspäckade kapitel beskriver historiska händelser som han menar förtigits eller behandlats bristfälligt.
Liksom i böckerna om andra världskriget vill författaren avslöja myter. Den här gången har han inte bedrivit egen forskning utan lutar sig mot tidigare forskning. Alla fakta är redan kända för den insatte läsaren men oftast bara inom några områden. Med 431 hänvisningar till vetenskapliga rapporter och uttalanden understryker författaren sina påståenden. Sammantaget gör bredden med hänvisningar till detaljrikedomen djupt intryck.
Boken består av 12 kapitel och är oerhört faktaspäckad. Till varje kapitel ingår filmmaterial med mer än 15 timmars film och 60 filmklipp. Bland de områden som behandlas kan nämnas albigenskorståget, de spanska erövrarna i Mexiko på 1500-talet, svältkatastrofer i Sovjet under 1930-talet och Bengalen 1943, våldtäkterna under andra världskriget och krigsförbrytelserna och bombningarna under Koreakriget.
Varje kapitel är fyllt med fakta som sällan redovisas i skolböcker eller historiska faktaböcker.
Är det något som skiljer Bortrivna sidor från andra historiska böcker som också vill förtydliga och förändra bilden av ett historiskt skeende?
Det unika med Bergströms bok är, menar jag, att han mycket grundligare än andra historiker sätter in sina redogörelser i den samhälleliga kontext som böckerna skrevs under och som gör att vissa böcker bokstavligen inte kan skrivas.
Så här stod det i förordet.
Det är aldrig lätt att se att det ens förekommer en vinklad historieskrivning i ett land och den kultursfär som man betraktar som sin. Likaså sitter historietraditionen så djupt att det är svårt även för den mest ambitiösa att frigöra sig från den
Bergströms mycket ambitiösa projekt är att visa att denna historiska tradition vare sig den är i väst eller öst kan få förödande konsekvenser och leda till snedvridningen av handlingsutrymmet för dagens politiska handlande.
Genom att välja ut några kapitel som för mig varit en extra ahaupplevelse kan jag åskådliggöra Bergströms metod. Andra läsare får kanske samma upplevelse av andra kapitel.
Jag börjar med Albigenskorståget.
Bokens första kapitel handlar om Albigenskorståget där kristna korsriddare mellan åren 1209-1229 massakrerade och dödade andra kristna i området Languedoc i södra Frankrike. Det var rena dödspatruller som dödade allt som kom i deras väg utan urskiljning. Det var mycket grymmare än de kända korstågen mot den muslimska världen. Enligt många forskare var det här de första folkmorden. Utbrytarna eller katarerna (kättarna) skulle utrotas. Det blev en helig plikt för korsriddarna att döda så många som möjligt. De metoder som påven införde utmynnade några årtionden senare i inkvisitionen. Det var alltså en mycket speciell händelse där kristna dödade sina egna och la grunden till jesuitordern. Ändå är det märkligt tyst och händelsen ingår inte i den historiska traditionen om korstågen.
Bergström har inte hittat något eller ytterst få omnämnanden i gymnasiets historieböcker och de böcker som skrivits om korstågen.
Korstågen passade inte in i den tidens kamp mot muslimerna även om grymheter idag kan beskrivas från båda sidor. Men varför försvann albigenserna? Bergströms svar är att de föll utanför ramen. Att kristna korsriddare kunde massakrera andra kristna passade inte in i historietraditionen. Och “glömskan” har hållit i sig i 800 år.
I ett annat kapitel tar Bergström upp våldtäkterna under andra världskriget och i den gängse västerländska historietraditionen är våldtäkter som vapen i samband med krig ofta beskrivet. När det gäller andra världskriget är den mest spridda uppfattningen de sovjetiska soldaternas hänsynslösa våldförande på tyska kvinnor främst i östra Tyskland. I Östtyskland var dessa uppgifter tabu. Bergström lyfter fram några nutida forskningsresultat som visar våldtäkter som amerikanska soldater begått särskilt i Frankrike. Den sovjetiske våldtäktsmannen är stereotypen men de våldtäkter som begicks från den andra sidan lyser med sin frånvaro. I en nyligen publicerad bok med oerhört omfattande statistiskt material menar historikern Gebhart att det begicks 860 000 tusen våldtäkter i östra Tyskland varav 295 000 av västallierade.
Slutligen ska jag beröra kapitlet som handlar om den hänsynslösa förstörelsen av de koreanska städerna som de amerikanska bombplanen genomförde. I den då rådande tidsandan och även till en del idag var förklaringen till kriget att USA under FN-flagg försvarade Sydkorea mot ett nordkoreanskt aggressivt anfallskrig. Det var också en del i den allmänna politiken av offensiven för att motverka den kommunistiska utbredningen. Den oerhörda förstörelsen försvann från rapporteringen. Att miljontals människor dog och att alla städer och byar totalförstördes nådde aldrig allmänheten. I huvudstaden Pyongyang fanns det inte en enda byggnad kvar.
I sitt efterord framhåller författaren att varje beskrivning av en historisk händelse är ett urval. Varje författare är fjättrad vid nutidens klippblock som Clio i den grekiska mytologin som historikern Hugo Vallentin skriver. Historikern tenderar att se det förgångna med nutidens glasögon.
Genom att ständigt fråga sig hur denna påverkan styr medvetandet är det möjligt att kritiskt granska de föreställningar som för närvarande härskar.
Boken borde kunna vara ett bra bidrag till den historiskt intresserade allmänheten och borde också vara ett utomordentligt material att sätta i händerna på dagens gymnasister som uppmanas att tänka källkritiskt och självständigt.
Hans Östensson
