Detta inlägg har också varit publicerat som ledare i nättidningen Internationalen.
- Politiskt drev mot Vänsterpartiet
- Söker splittra Palestinasolidariteten
- Studera, kämpa, lär
Orkestrerad eller ej, men var och en med minsta livserfarenhet känner igen ett politiskt drev när det sker mitt för ögonen. Kampanjen mot Vänsterpartiet för antisemitism handlar inte bara om gammal (o)god s k “red baiting” – socialisthets.
Den riktar sig bredare mot palestinasolidaritet generellt i mening att stämpla ut aktivister i första hand med bakgrund i Mellanöstern eller andra delar av den tidigare koloniala världen.
Den israeliska våldspolitiken och blodbadet i Gaza med västmakternas militära stöd och hycklande krokodiltårar är outhärdligt för de flesta människor och än mer för dem med erfarenhet av imperialistiskt förtryck och förstörelse. Varje ord vägs då inte på guldvåg, allt är inte balanserat under bloddimmorna av massakrerade barn, kvinnor, åldringar och släktingar. Ordval, bilder och delningar är inte alltid filtrerade genom värdegrundskurser eller medieträning.
Nej, dessa rader är inte försvar för antisemitiskt präglade meddelanden men pekar i vissa fall på en bakgrund. Avsändaren av en s k ”antisemitisk trop” – en idéfigur med släktskap till judefientliga uttryck – behöver förstås inte vara antisemit, utan lika gärna dränkt i förtvivlan och utan speciell kunskap om vad som enligt SKMA – Svenska Kommittén mot Antisemitism – är antisemitiska teman.
Missförstå inte, SKMA:s uppgift är att fingranska budskap och identifiera vad som kan tillhöra såväl aktuella som historiska antisemitiska spår, något annat vore tjänstefel. Men när sådan identifiering uppfångas av mediejättar och görs till politisk agitation är vi på en annan planhalva där varje missgrepp görs till skarp ammunition.
Antisemitism hör till vår världs outhärdliga gissel som plågar miljontals människor av judisk tillhörighet och får samhällstänkande att ruttna i konspirationsuppfattningar och spöksyner. I det värsta rasistiska folkmord som hemsökt Europa, förintelseprojektet, överförde nazismen och dess medlöpare de koloniala utrotningsprojekten till den självutnämnda civilisationens europeiska krona – som den kapitalistiska imperialismens fascistiska slutstation.
Detta har ingen rätt att relativisera eller glömma. Men det var inte den fattiga landsbygdsbefolkningen i Palestina som låg bakom Förintelsen. Det var inte heller den arabiska nationalismen, oavsett dess begränsningar och brister. Men med stöd av de imperialistiska västmakterna – och till en början Sovjetunionen – vältes det s k “judiska problemet”, som det på den tiden kallades av världsledarna, över på befolkningar och samhällen som inte haft ett dyft med shohan (det nazistiska folkmordet mot Europas judar) att göra.
Genom stängda gränser för judiska överlevare i Europa och Nordamerika, genom ekonomisk och militär hjälp från stormakterna, genom den sionistiska rörelsens politiska kampanjer och koloniseringar fördrevs över sjuhundratusen palestinier från sin hembygd under Nakban (fördrivningen av palestinier 1948) under bedrägliga föreställningar om “ett land utan folk till ett folk utan land”.
Just det som judisk vänsterströmningar, inklusive den inom vänstersionismen, varnade för: om samförstånd och gemenskap med palestinierna nonchaleras, kommer staten Israel att bli en stat i ett permanent krigstillstånd.
Och så har det blivit, decennium efter decennium med växande förbrytelser mot den palestinska befolkningen.
För många bedömare står vi nu, under det pågående folkmordet i Gaza och bosättarterrorn på Västbanken, inför The End of Israel – Israels slut – som Bradley Burston på Ha’aretz kallat sin bok om den nuvarande perioden. Något som också varslas genom de största israeliska massprotesterna i historien mot den egna regeringen.
Samtidigt blir angreppen på och metoderna mot Palestinasolidariteten allt grövre från dem som försvarar den högersionistiska drömmen om Eretz Israel – en judisk stat “från floden till havet” som det heter i det styrande Likuds grundningsprogram från 1970-talet.
Så mycket viktigare därför att solidariteten för Palestina står stadigt på en grund av alla människors lika värde och rättigheter mot varje form av rasism, vare sig den handlar om islamofobi, afrofobi, antisemitism eller vilken annan diskriminering och folkförakt som helst
Gentemot den nuvarande hetsen kan den gamla vänsterparollen ”Studera – kämpa – lär”, bli till måtto i solidariteten med det palestinska folkets liv och rättigheter: Att under själva kampen och motståndet studera och lära mer inte bara av förtrycket och imperialismen utan också om rasismens alla former – inklusive antisemitismen. Vad är vad? Vad är sionismen som israelisk statsideologi och mordvapen, vad är den för många fattiga och fredsälskande judar med dröm om en trygg plats på jorden? Vilka är de klassiska antijudiska bilderna, myterna och brännmärkningarna – så som de levde i hundratals år och framträder med dagens design?
Genom att lära mer och bli rikare på kunskap och insikt kan vi slå demagogins verktyg ur händerna på dem som idag vill splittra Palestinasolidariteten och mörka eller rättfärdiga det israeliska folkmordet.
Idag växer inte bara det globala motståndet mot folkmordet i Gaza utan även en judisk vänster som bekämpar den israeliska statsterrorismen och bygger en annan gemenskap än sionismens.
Tillsammans med Palestinasolidariteten kan här formas en kraft som inte bara står emot imperialism och folkmord utan även en möjlig demokratisk och fredlig framtid för alla folken i Mellanöstern.
