• Härvan avslöjar vad vi i grunden redan visste
• Nu gäller att rikta vreden rätt
• Utan ekonomisk demokrati, ingen lösning
När avtalsrörelsen nu närmar sig sin något bleka kulmen och Karl-Petter Thorwaldsson står hand i hand med Svenskt Näringslivs Carola Lemne och upprepar ”konkurrenskraft” som en trasig skiva, med den uttalade meningen att hålla tillbaka arbetarnas löneutveckling, så kunde inte den gigantiska läckan om Mossack Fonseca kommit mer lägligt. Symboliken är så uppenbar att det nästan blir löjligt.
Det finns ingen ömsesidighet, inget ansvarstagande. Det är vi som betalar deras undanstoppade rikedom. De som gömmer sina pengar för att slippa uppfylla sin del av samhällskontraktet. Det finns inte två jämlika parter, det bara ser ut så när de står bredvid varandra på TV. Det finns ett hunsat löntagarkollektiv och ett näringsliv som skrattar hela vägen till brevlådan i Panama.
Härvan är förstås gigantisk och hela den ekonomiska eliten är inblandad på global skala. De 11,5 miljoner dokument som läckts ut till medier visar hur den panamanska advokatbyrån Mossack Fonseca med hjälp av brevlådeföretag har hjälpt allt från svenska företagsledare till krigsförbrytare att tvätta pengar och smita från skatter. Det är ett avslöjande som lär rulla på ett bra tag framöver, inte minst som det rör sig om ekonomiska aktiviteter i en väldigt mörk del av den legala gråzonen. Ändå är bara Mossack Fonseca ett av tusen och åter tusen aktörer inom branschen.
Det är egentligen ingenting att förvånas över. Som filosofen Slavoj Žižek skrev när Wikileaks avslöjade den amerikanska tortyren i Irak så har vi att göra med sanningar som alla redan innerst inne visste om men som nu, till följd av avslöjadena, inte längre kan ignoreras. Detsamma gäller avslöjandet om hur Nordea samarbetat med Mossack Fonseca för att starta närmare 400 bolag för att deras kunder skall kunna smita från skatten. I bolagen har alla tillgängliga metoder använts för att dölja ägarnas identitet – exempelvis har lågavlönade anställda fått stå som direktörer, i något fall en avliden. Även om skalan och den helt hårresande fräckhet som väletablerade banker använt för att gangstrar, oljeshejker, diktatorer, filmstjärnor och gränslöst högavlönade fotbollsspelare skall kunna slippa bidra till samhället, är överraskande så borde vi inte vara det minsta chockerade över vilken typ av verklighet som världens eliter lever i – och hur fullständigt främmande den är för alla oss andra.
Risken är emellertid att det blir som med Wikileaksavslöjandena om Irakkriget, att inget egentligen ändras förutom att vi blir mer cyniska av vetskapen – för alla alternativ ligger så långt borta att bara enkla regleringar känns helt abstrakta. Det är en bra grogrund för vrede, men utan politisk förändring i sikte kommer den vreden riktas mot första bästa syndabock. Våra politiska ledare och vår ekonomiska elit har mycket på sitt samvete. Nu måste vreden riktas mot dem som låtit härvorna fortgå och bankerna komma undan så länge.
I skrivande stund har Islands premiärminister Sigmundur Davíð Gunnlaugsson tagit ”timeout” från sitt ämbete, inför trycket av tiotusentals ursinniga islänningar på Reykaviks gator.
Det är en politiskt riktad vrede vi alla bör ta till oss – men det pekar också indirekt på det kanske största problemet. Gunnlaugsson är en liten fisk i skattesmitarstimmet. De stora hajarna går inte att avsätta – och utan demokratisering av det ekonomiska systemet kommer berättelsen av advokatbyrån Mossack Fonseca i Panama bara vara en i mängden.
Först publicerad av Internationalen den 8 april 2016
