Vi befinner oss i den kanske värsta ekonomiska och sociala krisen sedan början av 1900-talet. Jämförbar endast med de båda världskrigen. Många funderar över vad som kommer att hända när krisen väl är övergången. Jag kan urskilja tre distinkta förhållningssätt.
Den första kallar jag en återgång till det gamla. Nära besläktad är den starka statens återkomst och slutligen ett radikal omskapande av samhället åt vänster eller höger. Mitt resonemang bygger på att krisen inom ett år ebbar ut. Skulle det visa sig att man inte får bukt med smittan och den återkommer med förnyad kraft är det en helt annan sak och gör det svårt med förutsägelser.
Återgång till det gamla
Till dem som tror att krisen kommer att ebba ut och att det ekonomiska och sociala livet, med kanske en smärre krusning på den månghundraåriga industrikapitalismens utveckling, kommer att fortsätta som före krisen, hör en stor del av den politiska klassen, ekonomer, storföretagen, media och de som arbetar i statsappararaten och även en stor del av medelklassen som på många sätt hittills gått ganska skadelösa ur virusepidemin.
Många ur medelklassen kan jobba hemma och än så länge klarar de sig ekonomiskt på grund av de kolossala statliga räddningspaketen och att de har besparingar. Värre är det för den del medelklassen och arbetarklassen som inte kan arbeta hemifrån och värst är det för tillfällighetsarbetarna, de så kallade gig-arbetarna, som tvingas ut i arbetslivet oavsett de är sjuka eller inte.
Göran Therborn beskriver det här mycket bra i en artikel i Aftonbladet där han urskiljer tre distinkta grupper. En grupp som har möjlighet att arbeta hemifrån. En grupp som måste ut i samhället för att serva resten av befolkningen och slutligen en stor grupp av tilfällighetsarbetare dit större delen av arbetarna i utvecklingsländerna hör men även i den rika delen av världen.
En stor del av den tongivande klassen hoppas och tror att det hela blåser över och allt återgår till hur det var före krisen och de menar att till slut kommer kraven på en återgång till produktionen att vinna över omsorgen om de sjunka. Att äldre och sjuka och många dementa dör kan i längden inte helt stänga ett samhälle börjar det höras allt tydligare från främst näringslivet om än inte öppet.
Den starka statens återkomst
De senaste årtiondenas exempellösa framryckning för kapitalismen med allt större privatiseringar av den offentliga sektorn har för många visat hur sårbar en kapitalism utan restriktioner är. Denna nyliberalism som pläderar för att den privata sektorn i princip alltid är effektivare än en samhällelig sektor har fått sig en ordentliga törn. Staten måste ha det övergripande ansvaret för medborgarnas välbefinnande menar allt fler. Det går inte att lita på att sjukvården och nödvändig infrastruktur klaras av marknaden.
Allt tydligare krav börjar resas att marknaden måste tämjas. Med andra ord börjar man plädera för en återgång till den blandekonomi som kännetecknande tiden efter andra världskriget i Sverige och en stor del av Europa. Detta synsätt delas av en bred vänster med fackföreningarna och delar av S och V. Dock när man talar om att stärka staten på marknadens bekostnad är det få som föreslår stora strategiska förändringar som ett statligt ägande av banker och återgång till statliga apotek och järnväg. Vad man menar är att uppbyggnaden av lager inom jordbruk och medicin är nödvändiga för att öka den nationella självförsörjningen men längre än så har jag inte sett några förslag utom från möjligtvis från V. Men många anser att en ökad styrning av sjukvården och äldreomsorgen kommer att bli följden om än inte samhälleligt ägande.
Radikala förändringar av samhället
De som förespråkar att samhället i grunden måste helt omskapas tillhör både vänster och höger. Den radikala vänstern menar att kapitalismen har visat sig inte klara av att tillgodose människornas behov och skapat stora inkomstskillnader och gynnat ett fåtal rika och skapat en allt mer utsatt fattig grupp som lever på marginalen.Slutsatsen är att kapitalismen måste avskaffas och ersättas av en demokratisk socialism där folket tar över bankerna och stora företag som behövs för folkförsörjningen. Endast små grupper på den yttersta vänsterkanten förespråkar en socialistisk omvandling.
Men även den radikala högern ser chansen att pressa tillbaka de välfärdssatsningar som gjorts efter andra världskriget. En stark stat där klasskampen tonas ner och ersätts av nationell samling är deras lösning. Det fria ordet, fackföreningarnas makt måste begränsas och man misstror idén om legitim opposition. Ledarens makt betonas och den raka linjen mellan ledaren och folket måste stärkas. Bearbetningen av ledarens förslag får inte förstöras av institutioner the “swab” som Trumph säger.
Troligtvis kommer framtiden att ta en helt annan inriktning än vad vi tänker oss idag. Det kan bli en mix av alla tre perspektiven. Allt beror på hur djup krisen blir. Blir det en “relativ” hanterbar situation, dock med stor arbetslöshet, tror jag att första perspektivet kommer att bli förhärskande kanske med lite större makt för staten.
Om nedgången följs av en finansiell kris där banker går i graven och folks besparingar konfiskeras kommer kanske folks förtvivlan blir så stor att ett djupt språng i medvetandet inträffar och man vågar sig ut på okänt vatten och fabriker övertas och en snabb radikalisering blir följden eller också vänder sig människorna till en stark ledare för att få en förändring.
Hans Östensson
