Jag har samlat på mig några batterier som har gjort sitt och ska lämnas till återvinning. Tidigare fanns det “batteriholkar” vid återvinningsstationerna. Ni vet, de där som såg ut som brevlådor.
Nu har de tagits bort så man måste ta sig ganska långt när man vill lämna sina batterier för återvinning. Antingen till återvinningscentralen vid Retuna som ligger i utkanten av Eskilstuna, eller till återvinningscentralen vid Lilla Nyby som också ligger i utkanten, men åt andra hållet.
Men så hör jag på nyheterna om svensk giftmassa från batterier som sänds olagligt till Polen. Det handlar om den “svarta massan” som finns i batterier, och som ska återvinnas. Denna “svarta massa” innehåller bland annat giftiga tungmetaller som zink och mangan.
Det är P1-programmet Kaliber och P4 Örebro som avslöjat dels de illegala transporterna till Polen och Bulgarien, men också hur merparten av denna “svarta massa” hanteras på ett miljövidrigt sätt genom att grävas ner i marken.
Reportrar från Kaliber och P4 Örebro har följt i batteriavfallets spår till ett zinksmältverk i södra Polen. Under förra året tog de emot 9 000 ton svart massa varav 480 ton kommer från Sverige.
Det krävs tillstånd att frakta miljöfarligt avfall till andra länder. Något sådant tillstånd hade inte det svenska företaget uRecycle.
“Det handlar om illegala avfallstransporter”, säger Ulrika Hagelin, handläggare på Naturvårdsverket.
Men vad värre är – en större del av denna “svarta massa” återvinns inte. Det är bara zink, som utgör 30 procent av de giftiga tungmetallerna, som återvinns vid smältverket i Polen. Resten hamnar som slagg.
“Vad gör ni med slaggen?” Frågan ställde reportrarna till Andrej Sarzy som är marknadschef på företaget ZGH Boleslaw, som ligger i södra Polen.
“Det är en enkel fråga så svaret blir enkelt. Vi använder det till landutfyllnad, vägbyggen och husbyggen”, svarar Andrej Sarzy.
Det betyder att 70 procent av den giftiga “svarta massan” i batterierna grävs ner i marken i samband med olika byggprojekt.
Då kan man fråga sig – vilket är minst dåligt för miljön, att jag själv gräver ner mina batterier i marken här hemma? Eller att jag tar bilen och åker till en återvinningscentral och lämnar dem där, för att de sedan ska fraktas 100-200 mil på långtradare till Polen eller Bulgarien, där merparten av mina batterier ändå grävs ner i marken?
Hela den här historien är egentligen en fortsättning på den härva av miljöbrott och fängelsedomar som jag skrivit om tidigare här i eFOLKET 20 juni 2020 under rubriken “Återvinning som det borde vara – Ett stort miljöbrott har nu fått sitt rättsliga efterspel”.
Det var då det avslöjades att samma företag hade grävt ner närmare 2 000 ton “svart massa” i Örebro-, Kumla- och Eskilstuna kommun. Till exempel har giftigt batteriavfall grävts ner i en åker i Kumla.
Mängder med undermåliga säckar med “svart massa” lagrades här i Eskilstuna. Säckar som gått sönder så att det var stor risk att giftigt lakvatten skulle rinna ut i naturen.
Nu har kommunen/vi skattebetalare sett till att den svarta massan förpackats i säckar av bättre kvalité.
Nu står dessa säckar och väntar på en oviss framtid, eftersom ingen tycks ha ansvar för dem. Några av de skyldiga sitter för övrigt bakom lås och bom. Vilket i och för sig är positivt, för det är inte vanligt att miljöbrott leder till så kännbara straff – eller straff över huvud taget.
Rolf Waltersson
