I VECKAN KOM TIDSKRIFTEN Filter ut med ett nytt nummer som utlovade att avslöja den definitiva sanningen om Palmemordet. Omslaget dominerades av en bild av Olof Palme och rubriken LÖSNINGEN / Gärningsmannen • Motivet • Vapnet.
Inne i tidningen publicerades en lång artikel. Allt handlade om Skandiamannen, den 52-årige grafiker som arbetade på försäkringsbolaget Skandia och som kom ut genom företagets huvudentré ögonblicken före mordet.
Kvarteret på Sveavägens östra sida mellan Adolf Fredriks kyrkogata och Tunnelgatan var den sista sträcka som Olof Palme passerade innan han blev skjuten. Detta kvarter dominerades vid tiden för mordet av Skandias huvudkontor. Och Skandiamannen kom ut på Sveavägen nära mitten av kvarteret för att sedan bege sig söderut i riktning mot mordplatsen. Han hade stannat kvar på jobbet till sent denna fredagskväll, enligt egen uppgift för att han haft mycket att göra.
Ganska tidigt väckte han uppmärksamhet både inom utredningen och bland andra som intresserat bevakade Palmemordet därför att hans egen berättelse om vad han gjorde inte fick någon bekräftelse från andra vittnen. Själv framhöll han att han deltagit i livräddningsinsatser, talat med Lisbeth Palme och informerat polisen om den flyende mördaren. Men det anmärkningsvärda var att ingen tycktes ha sett honom.
2016 kom det ut en bok, Nationens fiende, av Lars Larsson som ägnat stor energi åt att i detalj analysera Skandiamannens egna uppgifter i förhållande till annan tillgänglig information. Larsson använde inte Skandiamannens riktiga namn utan kallade honom Sture E.
Författaren radar upp en mängd omständigheter som enligt honom pekar på att det var Sture som sköt Olof Palme, och mot slutet i boken skissar han ett tänkt händelseförlopp som leder till mordet. Skandiamannen kommer helt enkelt ut på Sveavägen efter avslutat arbete, utan att veta vad han själv snart ska göra. Larsson tänker sig att han rutinmässigt går omkring med en revolver “som han har skaffat för länge sedan”. Sture är, som Larsson formulerar saken, bekymrad över att “det händer … så mycket på gatorna på kvällarna”.
Så ser Sture till sin överraskning Olof Palme som han betraktar som “nationens fiende”. “Han kramar i hastigt vansinne av två skott”, skriver Larsson och fortsätter sin berättelse med att Sture därefter flyr från platsen.
Menar Larsson att detta helt enkelt är sanningen om mordet, den sanning som så många letat efter så länge? Det låter så. Han tillägger dock försiktigtvis:
“Jag pekar inte ut Sture som gärningsman. Däremot redovisar jag omständigheter som tycks peka i en viss riktning, men det betyder inte att det inte finns naturliga förklaringar som helt och hållet åsidosätter alla resonemang i denna bok.”
Filter bygger i stor utsträckning på samma uppgifter som de som presenterades av Larsson, men här har reservationerna lagts åt sidan. Tidningen presenterar Skandiamannen med namn och bild och även om artikelförfattaren Thomas Pettersson är lite försiktig med definitiva formuleringar i skuldfrågan tvekar inte tidningens chefredaktör Mattias Göransson på den punkten.
I presentationen av den bok om Skandiamannen av Thomas Pettersson som Filters förlag Offside Press ska ge ut senare i vår skriver tidningen i en redaktionell ruta att boken är en “heltäckande berättelse om den avgörande pusselbiten till Palmemordets lösning”.
Till affärstidningen Resumé säger Göransson: “Jag skulle aldrig publicera om vi inte var helt säkra. Vi ville visa på det polisen missat och sen hitta ytterligare saker som visar att han är gärningsmannen”.
Göransson förklarar att han varit i långvarig kontakt med artikelförfattaren Thomas Pettersson före publiceringsbeslutet och att han inte velat trycka något om saken innan det var helt klart att Skandiamannen var gärningsman. Samma sak säger Göransson till tidningen Dagens Media: “Det var inte aktuellt att publicera om vi inte var helt säkra.”
Det där är, kan man kanske tycka, en inställning som verkar ytterst ansvarsfull. Men om Göranssons kriterier för bevisningen i skuldfrågan skulle ha tillämpats på alla skriverier om Palmemordet under de år som gått sedan statsministern mördades är det tveksamt om seriösa journalister skulle ha kunnat rapporera särskilt mycket. För är det något som präglat Palmeutredningen är det just att det funnits mängder med uppgifter om möjliga gärningsmän och anstiftare, men faktiskt ingenting som egentligen kunnat betraktas som säkert.
När nu Göransson beslutat att publicera en text om Skandiamannen i Filter menar han att den texten hör hemma i en alldeles egen kategori av artiklar om Palmemordet – sådana som verkligen berättar den alldeles riktiga sanningen. Och för att riktigt markera distans till i stort sett allt annat som skrivits säger chefredaktör Göransson så här till Resumé: “Alla teorier och allt som lagts fram som inte rör Skandiamannen är snömos”.
Det är en kraftig formulering. Där blandas allt som sagts och skrivits om “33-åringen”, PKK, Christer Pettersson, aktiespekulanten Christer A, Sydafrikaspåret, mordets möjliga koppling till de svenska vapenaffärerna samt inte minst de oförklarade walkie-talkieobservationerna ihop till en enda mosig och osaklig röra.
Ganska snabbt efter Filters publicering visar det sig att andra som skrivit om Palmemordet inte brister ut i de reservationslösa hyllningar som Mattias Göransson kanske hoppats på.
I Resumés artikel nämns att jag sagt till SVT att jag tycker att Filter tar till alldeles för stora ord. Göransson kommenterar det med: “Det är inte lätt för dem som jobbat med det här tidigare. Personer som Gunnar Wall har sina favorithypoteser, vilket gör att det är svårt att ta in.”
Kritiken kanske kan förtjäna några korta kommentarer. För det första: i den citerade SVT-artikeln understryker jag att jag hoppas att uppgifterna om Skandiamannen ska bli ordentligt utredda. Jag vill alltså inte på något sätt vifta undan det Filter publicerat. Men poängen är att det bör utredas, inte godtas utan vidare.
Mattias Göransson påstående att jag har mina favorithypoteser kanske kan misstolkas som att jag har någon annan person än Skandiamannen som favoritmördare. Så är inte fallet.
I mina böcker och artiklar har jag framför allt granskat utredningen och i relativt liten utsträckning spekulerat kring själva mordet.
Men det finns för all del ett par infallsvinklar som jag under årens lopp lyft fram som särskilt intressanta.
En av dem är hypotesen att mordet skulle ha föregåtts av ett förutbestämt kort möte mellan offer och gärningsman. Jag påstår inte att det är så, men jag har beklagat att utredarna i många år undvikit de vittnesuppgifter som pekar i just den riktningen. Jag har också föreställt mig att hypotesen om ett möte skulle kunna förklara valet av brottsplats liksom mördarens framgångsrika flykt.
Men mitt intresse för denna hypotes har inte alls lett till att jag uppfattat just Skandiamannen som en mindre sannolik gärningsman. En av de omständigheter som sticker i ögonen när det gäller honom är just att han lämnade Skandiahuset vid en tidpunkt strax före mordet. Den som vill tänka sig honom som mördare skulle i själva verket kunna ta hjälp av hypotesen att han kan ha vetat att Palme skulle komma förbi Skandiahuset just vid den tidpunkten och att han därför själv dök upp i det avgörande ögonblicket.
Men vad jag har vänt mig emot är bland annat svagheten i bevisningen mot Skandiamannen som person. Det vill säga: han skulle i princip – och i likhet med många andra – kunna vara statsministerns mördare. Men det gäller att visa att han var det. Den inställningen från min sida har inget att göra med favorithypoteser. Det är bara gamla vanliga krav på att det måste finnas tunga argument när någon pekas ut för ett allvarligt brott.
En annan infallsvinkel som jag funderat över och skrivit om (en favorithypotes om man vill) är att Palme kan ha fallit offer för en mordkomplott med anknytning till det kalla kriget – och kanske till den omfattande men hemliga paramilitära struktur som brukar kallas Stay Behind.
Vi talar nu om ett nätverk som var kopplat till såväl NATO som till tunga svenska intressen men som var okänt vid tiden för mordet. (Se till exempel kapitlet Stay Behind i min bok Konspiration Olof Palme.) Argument för att lösningen kan ligga i den här riktningen är dels omvittnade Palmefientliga aktiviteter bland vissa polis- och militärkretsar. Men också de många oförklarade vittnesmålen om en walkie-talkieoperation i Gamla Stan och kvarteren runt Sveavägen under mordkvällen.
Men inte heller mitt intresse för de här tankegångarna har automatiskt lett till att jag valt bort Skandiamannen som gärningsman. Snarare tvärtom. Stay Behind leddes under många år av Alvar Lindencrona, vd för försäkringsbolaget Thule som senare gick upp i Skandia. Och det finns åtskilliga uppgifter som pekar på att det inte bara fanns trådar mellan Stay Behind och Thule utan också att dessa trådar senare kom att finns kvar mellan den hemliga organisationen och Skandia. Mot den bakgrunden var givetvis en person som arbetade med Skandia och som dök upp på mordplatsen av visst intresse. Saken blir inte sämre av Thomas Petterssons dokumentation i Filter som just visar att Skandiamannen umgicks med Palmefientliga militärer.
Men problemet är att det fortfarande krävs bevis mot en person för att han ska kunna kopplas till mordet.
Och där tycker jag det haltar i Filters presentation.
Jag ser väldigt gärna att Palmemordet klaras upp. Men det måste vara på riktigt. Inte bara med några eleganta formuleringar på tangentbordet. Sådant har inte hjälpt förr, det hjälper inte nu heller.
En sak som ofta har lyfts fram som ett indicium mot Skandiamannen är att han gett vad som verkar vara en uppenbart överdriven – eller rent uppdiktad – bild av sina medborgerliga insatser på mordnatten. Och det här finns förstås med i Filterartikeln.
Det främsta exemplet på glappet mellan Skandiamannens påstådda insatser och vad som är belagt är förmodligen hans beskrivning av hur han hjälpt till med räddningsinsatserna för Olof Palme.
Låt oss titta på just den saken lite närmare.
I det första förhöret från den 1 mars säger Skandiamannen om just detta inte mer än att “någon låg på marken” och att “det var folk omkring denne”. Och vi vet att Anna Hage och Stefan G mycket snabbt kom igång med livräddningsinsatser, så det stämde alldeles utmärkt.
I nästa förhör, från den 10 mars, säger han lite mer preciserat att det fanns en ung kvinna och en ung man framme vid den liggande Palme. Och att “Palme vändes till framstupa sidoläge”. Fortfarande finns dock inte minsta antydan om att han gjort något åt den saken själv.
I tredje förhöret, från den 11 mars, står det rent allmänt att han “började hjälpa till” men inte med vad. Förhörsutskriften ger intryck av att det handlade om någon sorts medicinsk hjälp eftersom det i sammanhanget står att han är gift med en sjuksköterska och själv har fått viss utbildning i första hjälpen. Skandiamannen uppger att han noterade att det kom blod ur offrets mun och näsa “varför sidoläge föreföll det enda [han] kunde tänka sig att själv ge sig på.”
Det står dock inte uttryckligen att han själv verkligen deltar i något arbete med att vända på Palme.
I fjärde förhöret, från den 25 april, heter det emellertid: “Jag har en ung flicka till vänster och en ung grabb till höger. Flickan tar pulsen och vi två andra försöker att få den här personen som visade sig vara Olof Palme i framstupa sidoläge för att blodet skall kunna rinna undan.”
Här har vi något som ser ut som en sorts utveckling, inte speciellt ovanlig när människor återberättar händelser. Deras egen roll blir mer och mer anpassad till det moraliska och kompetenta beteende som kanske förväntas av dem. Något sådant tycker jag mig skönja här. Jag ser i alla fall inte en desperat planerande lögnare som snabbt konstruerat en egen version för att inte åka fast och som planterat den i utredningen så fort han kunnat.
Om Skandiamannen hade egen brottslighet att dölja fanns det knappast några rationella skäl till varför han skulle konkretisera sig mer och mer när det gällde att förgylla de egna insatserna. Han riskerade ju i så fall bara att avslöja sig. Mycket enklare vore att betona att han höll sig i bakgrunden och hålla fast vid en sådan version.
Nu kan man ju säga att det finns brottslingar som agerar irrationellt. Förvisso. Men det går inte att med automatik förutsätta allvarlig brottslighet från en person bara för att han gradvis ändrar sina vittnesuppgifter på ett sätt som framställer honom själv i positiv dagar.
Filter har hittat en speciell och tidigare okänd omständighet som tidskriften lyfter fram: att Skandiamannen umgicks med en vapensamlare som bland mycket annat också hade en licens från 1955 för en Smith & Wesson magnumrevolver – alltså en rätt ålderstigen variant av en sådan revolver som beskrivits som den mest sannolika typen av mordvapen.
Tidningen har också kunnat konstatera att Skandiamannen själv var med i en skytteklubb i sin ungdom.
Det kompletterar bilden av honom, förvisso. Men hur långt leder det? Vid tiden för Palmemordet uppvisade han av allt att döma inget eget vapenintresse och var inte heller innehavare av några registrerade vapen.
Inte heller räcker det så hemskt långt med att konstatera, som Filter gör, att Skandiamannen var aktiv moderat och inte tyckte om Olof Palme.
Det är som om argumentationen slutar halvvägs, just när det börjar låta som om den är på väg någonstans. Men så kommer det inget mera.
I Filters presention av artikeln om Skandiamannen ingår förstås att den är minutiöst genomarbetad, precis som man borde kunna vänta sig av något som ska vara den mödosamt och minutiöst formulerade slutliga sanningen om Palmemordet. Inte desto mindre innehåller den vissa irriterande sakfel.
Ett av dem gäller den historiska rättegången i Stockholms tingsrätt som ledde fram till den fällande domen mot Christer Pettersson. Filter påstår att det var tre nämndemän i tingsrätten som röstade ner de två yrkesdomarna. I själva verket deltog sex nämndemän i målet och samtliga röstade för att fälla Pettersson.
En småsak kanske, tre eller sex. En lite grövre form av slarv dyker dock upp i en passus om en av huvudfigurerna i Palmeutredningen, knarklangaren Sigge Cedergren.
Thomas Pettersson skriver: “Inledningsvis påstod Sigge Cedergren att han själv passerat mordplatsen och att den ökände kåkfararen Lars-Inge Svartenbrandt skjutit Palme.” Pettersson understryker att Cedergrens berättelse “saknade varje spår av verklighetsförankring”.
Här staplas faktiskt felen på varann. Sigge höll nämligen envist fast vid att han kört bil hemåt på Luntmakargatan vid en tidpunkt i närheten av mordet, det var inte bara något han hävdade “inledningsvis”. Även i tingsrätten höll han bestämt fast vid detta på samma sätt som han gjort i många tidigare förhör. Han hävdade dock inte att han sett själva mordet och ännu mindre att han sett Svartenbrandt skjuta Palme. Däremot påstod han något annat som intresserade utredarna rätt mycket under 1986, att han sett en man som sprang Luntmakargatan norrut och att han i efterhand kopplade ihop den observationen med Palmemordet. Även uppgiften om den springande mannen var något han höll bestämt fast vid.
Svartenbrandt nämner han inte alls i de tidiga förhören. Först i det nionde förhöret med Sigge i Palmeutredningen, den 17 mars 1987, säger han att den springande mannen liknade Svartenbrandt – vilket förstås är något helt annat än att han sett Svartenbrandt skjuta Palme.
Sigge har tidigare sagt att mannen som sprang liknade Ted Gärdestad. Båda dessa personer har avförts av Palmeutredarna, och de var för övrigt inte särskilt lika varandra till utseendet. Men det diskvalificerar förstås inte Sigges berättelse om sin hemresa mer än andra vittnens motsägelsefulla uppgifter om signalement diskvalificerar dem i andra avseenden.
Att Sigge verkligen passerade nära mordplatsen ganska snart efter mordet tycks också vara utrett. En målande detalj i hans berättelse om hemresan var nämligen att han själv körde mot enkelriktat en sträcka och då hade stora bekymmer med att ta sig förbi en annan bil som körde åt rätt håll. Granskningskommissionen konstaterar att Palmeutredarna fick tag i den bilens förare som bedömer att episoden ägde rum mellan 23.35 och 23.40. Om den tiden är riktig – det vet vi inte – kanske den springande mannen är ointressant. Men poängen är att det tycks vara utrett att Sigge verkligen körde hem från klubben och passerade mordplatsen vid en tidpunkt inte särskilt långt från tilfället då Palme sköts till döds.
Vissa detaljinslag i Thomas Petterssons argumentering för Skandiamannens skuld väcker också direkta invändningar.
Det handlar till exempel om att han anser det komprometterande att Skandiamannen dagen efter mordet kan lämna en beskrivning av vittnet Lars J till polisen. Han berättar att han ser en ung man i täckjacka stående en bit in på Tunnelgatan. Thomas Petterssons poäng är att bara mördaren som flydde in på Tunnelgatan kunde ha sett Lars J. Men det är inte riktigt. Lisbeth Palme har vid flera tillfällen berättat om hur hon såg en man som stod stilla en bit in på Tunnelgatan och tittade ut mot Sveavägen. Hon trodde det var mördaren som stannat upp en stund sedan han flytt in i gränden. Det är osannolikt. Den hon såg bör just ha varit Lars J. Och om hon kunde ha sett honom kan Skandiamannen förstås också ha gjort det.
En annan sak som Thomas Pettersson anser vara betydelsefull är att Skandiamannen ska ha stämplat ut 23.19, omkring två minuter före mordet. Om den tiden är riktig och om han hastigt begav sig söderut till T-banenedgången vid Kungsgatan bör han ha hunnit förbi det som skulle bli mordplatsen innan mördaren sköt. Men enligt Skandiamannens egen berättelse hade han inte hunnit fram till mordplatsen när det smällde.
Problemet är bara att uppgifterna om när Skandiamannen stämplade ut är motsägelsefulla. Själv sa han i ett förhör den 10 mars att han kollat sin utstämplingstid. Den stämplade tiden hade varit 23.19 men stämpeluret hade gått fel och rätt tid skulle vara 23.20.
Skandiamannen hade frågat en av företagets anställda, Roland B, om sin utstämplingstid. Det är nämligen Roland B som ansvarar för in- och utpasseringskontrollen. Och tre månader senare, den 9 juni, hörs denne av Palmeutredarna. Förhöret kommer in på Skandiamannens utstämplingstid. Roland B säger att det var 23.19 Skandiamannen stämplade ut.
Förhörsledaren Erik Skoglund frågar: “Mm. Och klockan var rätt hos er.”
Roland B: “Ja, den kollade jag med Fröken Ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med Fröken Ur. Och det var därför jag också sa 23.19 åt honom.”
Det där är knappast glasklart uttryckt. Men det ska väl tolkas som att stämpeluret gick en minut före, medan alltså Skandiamannen kort tid efter mordet uppgett att stämpeluret gick en minut efter.
Det blir inte mera klart av att samma dag som Palmeutredaren Erik Skoglund talar med Roland B talar han också med Per H som även han arbetar med säkerhetsfrågor på företaget. Per H säger till Skoglund att Skandiamannen stämplade ut klockan 23.19 och att stämpelklockorna gick rätt. Här har vi alltså en tredje variant.
Mot bakgrund av det är det naturligt att dra slutsatsen att en viss försiktighet ska iakttas när det gäller frågan om när Skandiamannen gick ut genom entrén. Det som skulle vara ett starkt indicium på hans skuld är kanske inte något indicium alls.
Det finns också mer allmänna argument mot hypotesen att Skandiamannen skulle vara Palmes mördare. Om det var han och om det var ett spontant dåd för att han råkade komma ut på gatan just som Palme passerade måste vi alltså föreställa oss att han hade vapen och ammunition nära till hands trots att det inte finns några uppgifter om att han sysslat med skjutvapen sedan militärtjänstgöring och aktiviteter i en skytteklubb i yngre år.
Skandiamannen var inte dömd för våldsbrott före Palmemordet och blev det inte heller senare. Inte heller finns det vittnesmål om att han skulle vara en våldsam person. Att han skulle ha begått ett impulsdåd av det här slaget framstår som en väldigt spekulativ hypotes.
Finns det alternativ som fortfarande gör honom till gärningsman?
Ja, det finns uppgifter om att han varit ute och ätit middag vid 21-tiden på mordkvällen, dessa redovisas också i Filter. Kunde han då ha begett sig till trakterna kring Grand och upptäckt Palme samt beslutat sig för att skjuta denne efter filmen. Det skulle i princip ge honom lite tid att skaffa ett skjutvapen även om han inte hade ett med sig. Men om han inte hade kriminella kontakter som snabbt skulle leverera ett utan att ställa frågor var saken kanske inte alldeles enkel. Är det tänkbart att hans vän vapensamlaren skulle skicka in en revolver i en taxi som han fångade upp på Sveavägen? I princip kanske, men nu är vi långt ute på en gren och spekulerar.
Ocb ännu viktigare: varför skulle Skandiamannen räkna med att Palme skulle promenera hemåt, välja att gå just Sveavägen och komma förbi Skandiahuset just omkring 23.20?
Ja, något sådant vore väl bara möjligt om Skandiamannen arrangerat ett möte med statsministern. Men skulle han kunna ha lyckats övertala Palme till något sådant under en snabb ordväxling utanför bion utan att någon märkt det?
Man kan förstås tänka sig att någon annan redan i förväg lockat Palme till ett möte utanför Skandia och att Skandiamannen fick den informationen så att han visste när statsministern skulle dyka upp. Men i så fall: om hans uppdrag var att skjuta Palme, varför skulle han stanna kvar på Skandia och stämpla ut direkt i samband med mordet vilket i onödan knöt honom till brottsplatsen? Och varför kom han i så fall ut med så små tidsmarginaler så att han nästan kom för sent?
När allt detta är sagt återstår att vänta på vad Palmeutredarna kommer att säga.
Det är ingen hemlighet att de bland annat arbetat med Skandiamannen den senaste tiden. Palmeåklagaren Krister Petersson har nyligen intervjuats på SVT Nyheters webbsida. Om Skandiamannen har han hittills bara sagt att “han är en person som ingår i utredningen”, att han “funnits med från tidig början” men i övrigt inga kommentarer.
Krister Petersson understryker att utredarna “jobbar med fler personer som kan vara intressanta”. Han står fast vid att han är övertygad om att mordet kommer att lösas innan han går i pension, vilket är om nio år.
SVT Nyheter skriver också att Petersson säger att han “utifrån vad han vet i dag, redan har en uppfattning om vem som mördade Olof Palme för 32 år sedan”.
Men han tillägger att utredarna “arbetar efter olika teorier” och att han inte vill göra några kommentarer om sådana saker. Han säger också till SVT Nyheter att han behöver mer bevis innan han kan ta fallet till domstol.
En rimlig tolkning av det sista är att i alla fall det uttalandet inte syftar på Skandiamannen som ensam gärningsman eftersom han avled år 2000 och inte kan ställas inför rätta.
Om det är så att utredarna kommer fram till något bestämt i ena eller andra riktningen om Skandiamannen vore det rimligt, kan man tycka, att de gick ut och slog fast det. Är det till exempel så att de menar att han är oskyldig finns det skäl att de gör samma sak som den förste Palmeåklagaren K G Svensson gjorde sedan han kom fram till att misstankarna mot Victor Gunnarsson, “33-åringen”, inte höll. Han gick ut och deklarerade utförligt hur han kommit fram till den ståndpunkten.
Gunnar Wall
Artikeln publicerad på Gunnar Walls blogg
Där hittar du även fler länkar utöver de som redan finns i texten ovan.
