Lars Henrikssons artikel har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Såväl opinionsundersökningar och bettingföretag lutar när detta skrivs åt att Donald Trump kommer att väljas till USA:s president i nästa vecka. Eller noga räknat, vinna majoriteten av de elektorer som ska välja president 17 december.
På grund av detta märkliga och odemokratiska valsystem utspelar sig valrörelsen i praktiken i ett litet antal så kallade “swing states”, vågmästarstater där utgången inte är given. I stater där majoriteten är stabil för den ena eller andra kandidaten slösar ingen av dem kampanjpengar.
Marginalerna är mycket små och valet kommer troligen att avgöras av i vilken utsträckning folk kommer att gå ut och rösta. I förra valet deltog rekordhöga två tredjedelar av de röstberättigade men liksom tidigare var siffran lägre i minoritetsgrupperna svarta och hispanics, grupper där inkomsten är lägre och som traditionellt röstat demokratiskt.
Detta är Trumphögern medveten om och gör vad de kan för att minska deras valdeltagande. År 2013 undanröjde Högsta Domstolen ett viktigt resultat av 60-talets medborgarsrättsstrider, en lag som förbjöd delstater att införa rasdiskriminerande regler i val. Sedan HD-domen har majoriteten av staterna, 29 stycken, infört lagar som på olika sätt försvårar deltagandet i val, framför allt för fattiga.
Trumpfalangen har också redan sitt maskineri igång för att sabotera ett valresultat som går dem emot. Till exempel har republikaner i flera vågmästarstater försökt att på juridisk väg ifrågasätta förtidsröster från utlandet. Samtliga har dock avvisats i rätten.
Den verkligt stora hjälpen har Trump och hans uppdragsgivare bland storkapitalets ideologiska stormtrupper dock fått från det demokratiska partiets ledning. Det är på alla sätt ett borgerligt parti med storföretagens intressen som främsta programpunkt och har ingen som helst ambition att utmana de rika och deras makt eller USA:s gigantiska militärmaskineri. Inte ens till priset av förlorade röster.
Redan under primärvalen stod det klart att Biden/Harris massiva stöd till den israeliska krigsmakten kostat dem stödet bland många, inte minst bland väljare med rötterna i Mellanöstern.
För att visa sitt missnöje röstade 700 000 personer “Uncommitted” (angav ingen av kandidaterna). I Michigan, en av vågmästarstaterna, finns en stor grupp med arabiska rötter som traditionellt röstat demokratiskt men som stötts bort av partiets stöd till Israel.
Om de 100 000 i delstaten som röstade “Uncommitted” där nu, efter ytterligare ett halvår av stöd till folkmordet i Gaza, vägrar att rösta för Harris, kan det avgöra valet.
Ett hårt slag för Harris är att organisationen American Arab and Muslim Political Action Committee meddelat att de inte kommer att stödja någon av de två stora partierna i valet utan istället kandidaten för det gröna partiet, Gill Stein, på grund av de andra kandidaternas stöd till Israels krig.
Om detta är något Harriskampanjen kan svälja i hopp om att de förlorade arabiska rösterna inte är så många, är det desto mer talande att Harris inte lyckats utmana miljardären Trump på det som angår de allra flesta människor: deras grundläggande ekonomiska villkor och den skriande ojämlikhet som råder i USA.
Tidskriften Forbes har hittat över 100 dollarmiljardärer som lämnat bidrag till de olika kampanjerna och deras lista visar att Harris har fler sådana i sin ringhörna än Trump, Elon Musk till trots. I ett politiskt system där pengar är avgörande har dessa superrika ett enormt inflytande. Medan Harris har friat till direktörerna i Silicon Valley och på Wall Street har hon inte ens velat säga hur mycket den nationellt fastställda minimilönen, idag 7,25 dollar i timmen, borde höjas, trots att hon kallar det en svältlön.
Som Bernie Sanders kampanjer för att bli Demokraternas presidentkandidat de föregående två valen visade, finns det ett djupt stöd för en helt annan politik bland USA:s arbetare och låginkomsttagare.
Med sina gräsrotsbaserade lågbudgetkampanjer i primärvalen skakade han partiets ledning genom att gå till storms mot banker och storföretag, ett konsekvent budskap om arbetande människors rättigheter och att driva ut miljardärerna ur politiken.
Skillnaden är avgrundsdjup mot Harris. Hon har sammanfattat sin ekonomiska politik som “opportunity economy” där ”alla har chansen att konkurrera och lyckas”, en rätt typisk formulering av den borgerliga amerikanska drömmen men mycket långt från ett program som svarar mot de behov som de stora löntagargrupperna har. Och definitivt inte något som kan skapa entusiasm varken i den breda arbetarklassen eller de stora grupper av aktivister som utgjorde fotfolket i Bernie Sanders kampanjer.
Den rörelse som uppstod kring Sanders 2016, Our Revolution, använder nu trots det alla krafter till att kampanja för Harris eftersom de menar att följderna av Trump i Vita Huset skulle vara så katastrofala. Den 83-årige Sanders – som själv står till val som senator för Vermont – har hållit dagliga stormöten i vågmästarstaterna. Samtidigt har rörelsen lyft fram hur Harris avsaknad av en inriktning på arbetarklassen gjort att Trump kunnat framställa sig som deras man. En majoritet av de fackligt anslutna säger till exempel att de stödjer den uttalat fackföreningsfientlige Trump.
Liksom i Bidens kampanj 2020 försöker Harriskampanjen också vända sig till republikaner som ogillar Trump, bland annat genom att lyfta fram sådana som George W. Bushs vicepresident Dick Cheney och Trumps tidigare stabschef John Kelly, båda uttalade högerpolitiker som kommit på kant med Trump.
Joseph Geevarghese, ledare för Our Revolution, avfärdar denna inriktning.
— Unga progressiva väljare bryr sig inte om vad Dick Cheeney har att säga. Däremot är de beredda att lyssna på vicepresidentens planer på att begränsa storföretagens makt, hantera klimatförändringarna och att göra boende och sjukvård överkomligt i det här landet.
Eller som Bernie själv rakt på sak uttryckt det:
— Det finns jävligt många fler från arbetarklassen som skulle kunna rösta på Harris än det finns konservativa republikaner.
Om världen får uppleva fyra nya år med Trump, nu ännu mer radikaliserad, rasistisk och rustad till klasskrig, vilar skulden tungt på det demokratiska partiet. För dem är det viktigaste att bevara storföretagens makt, i USA och globalt. Till och med viktigare än att vinna Vita Huset.
Oavsett hur valet går i nästa vecka är därför den viktigaste uppgiften för arbetarklassen i USA fortfarande att bygga upp ett självständigt parti baserat på sina egna intressen.
Lars Henriksson
