Transportstrejken i Frankrike har nu varat i en månad. Arbetarna motsätter sej Macrons ändringar i pensionsreglerna. Idag har transportarbetarna i offentliga sektorn när de går i pension en pension baserad på de sista åren i arbete. Inom den privata sektorn grundas pensionen på de bästa åren (som i gamla ATP-systemet) Macron vill att den ska grundas på hela livets inkomst (ungefär som i Sverige idag).
Och han vill ersätta 42 olika, till de olika branscherna anpassade pensionskontrakt med ett enda.
Fackföreningarna och arbetarna motsätter sej detta Det kommer att leda till lägre pensioner. De vänder sej också mot vad man menar kommer att bli en sänkning. Macron vågar sej inte på att direkt höja pensionsåldern (som ligger på 62) men han vill införa ett system som innebär att du inte får full pension om du inte arbetar till 64 års ålder.
Arbetarna ser alla delar av Macrons kontrareform som ett sätt att sänka pensionerna och försämra villkoren.
Strejken har nu pågått längre än den stora strejken 1995, som ledde till seger vilket man hoppas den nuvarande ska göra. Inte sedan 1968 har en strejk pågått så här länge.
När Macron besegrade Marine LePen fick han stöd av många inom medelklassen som varande en garanti mot högerextremismen. Men många väl insatta kännare av fransk politik menade att Macron står för en annan, nyliberal, form av högerextremism. En politik som vill knäcka arbetarrörelsens traditionella inflytande och som vill se privatiseringar och osäkra anställningsformer.
Så blev det också. På samma sätt som Annie Lööfs Centerparti tar avstånd från SD men själv förordar en extrem nyliberal privatiseringspolitik och skattesänkningar för de välbeställda.
Det är CGT, FO, CFE-CGC, Solidaires and FSU , som är ute i strejk. Det mer moderata, socialdemokratins närstående, CFDT är inte med.
De fackliga ledarna planerar nya strejker och demonstrationer den 9 januari. Två tredjedelar av befolkningen stöder enligt opinionsundersökningar i dag strejken.
Det kan inte nog understrykas hur viktigt det är att arbetare och fackföreningar inte bara backar och viker sej för den nyliberala offensiven. De franska arbetarnas strejk är en signal till alla Europas arbetare att motstånd är möjligt. Därför vill den europeiska borgarklassen se strejken besegrad.
I Sverige har ju socialdemokratin genom att använda sitt grepp över fackföreningarna för att förhindra motstånd banat vägen för osäkra anställningar, för ett skandalöst pensionssystem byggt på aktiespekulation, och för privatiseringar och nedskärningar. Man har inte gjort motstånd mot borgerliga regeringars kontrareformer och försämringar för arbetslösa och sjuka. Och när man själv haft makten har man fortsatt att förvalta de borgerliga försämringarna och till och med ökat på med nyliberal politik.
De franska arbetarna och fackföreningarna visar att en annan facklig linje är möjlig. Dom är värda allt stöd.
