Enligt det Internationella Fotbollsförbundet (FIFA) spelar drygt 240 miljoner människor i 200 länder regelbundet fotboll. Världsmästerskapen, som anordnas vart fjärde år, är dessutom det sportevenemang som lockar mest TV-tittare över hela vår värld. Det är självklart att denna stora och vitt spridda utövning också påverkar – och påverkas av – samhällsutvecklingen i stort, men hur och i vilken grad? Det är den frågeställning som Ekim Çağlar tar sig an i sin senaste bok.
Ett av undertecknads ljuvligaste minnen härrör också från fotbollen. Vi blickar då tillbaka på den varma sommaren 1994 och det svenska herrlandslagets framfart under VM i USA – vem kan glömma Thomas Ravellis avgörande straffräddning i kvartsfinalen mot Rumänien! Under rent tropiska nätter bänkade sig stora delar av Sveriges befolkning, varav många annars knappast ägnade en tanke åt fotboll. Men detta äventyr i USA svetsade på ett sällsamt sätt samman den svenska nationen. Visst var det frågan om nationalism, men en positiv sådan där vi samlades under den blågula fanan för att glädjas över när fotbollselvan på fredlig väg flyttade fram Sveriges sportsliga landmärken.
Men självklart finns det historiska skeenden där fotbollen istället varit en konfliktkälla som bidragit till en negativ samhällsutveckling. Det finns till och med en väpnad sammandrabbning – den mellan El Salvador och Honduras i juli 1969 – som kommit att benämnas som fotbollskriget. Det var i svallvågorna efter tre hett inramade matcher mellan nationerna, där El Salvador drog det längsta strået och kvalificerade sig till Fotbolls-VM 1970, som landet började bomba Honduras. Kriget varade i fyra dygn med flera tusen döda som följd. Visst var den grundläggande orsaken till kriget en långvarig ekonomisk spänning mellan nationerna, men de heta fosterlandskänslorna kring fotbolls-
dramat fungerade som en utlösande faktor till striderna.
Det är sådana händelser som Çağlar vrider och vänder på i sin bok där hans självklara slutomdöme är att fotbollen kan verka såväl i positiv som negativ riktning på den folkliga sammanhållningen och samhällsutvecklingen i stort, men det är knappast den som är avgörande. Ta bara den rörande berättelsen från första världskriget när de stridande aktörerna vid skyttegravarna i Frankrike under julen 1914 utlyste vapenvila. Det gav de inblandade soldaterna en respit, man kravlade sig upp ur sina lervällingsfästen och på slagfältet kom en fotbollsmatch att utspela sig. Men krigets slakt kom trots det att fortsätta i nästan fyra år till med miljoner offer som följd.
Ett plus med Çağlars bok är att han tar sitt avstamp i hur en uppsjö av skilda forskare analyserat fotbollen som samhällsfenomen. Speciellt en passage har dröjt sig kvar i mitt sinne där Çağlar refererar till den brittiska historikern Eric Hobsbawn. Enligt Hobsbawn var fotbollen runt sekelskiftet 1900 en inkörsport till samtal ”mellan praktiskt taget vilka engelska som skotska arbetare som helst, och något tjog firade spelare utgjorde en gemensam referenspunkt för alla”.
Till minuskontot måste dock läggas att Çağlar är alltför mångordig i sin framställning. Han lyckas inte med konststycket att hela tiden hålla fast läsaren i sin hand. Som det är nu löper boken på nästan 300 sidor. Berättelsens fokus hade mått bra av att på ett lämpligt sätt kortas ner med ett hundratal sidor. Men, trots kritiken, är boken en guldgruva för alla som är det minsta intresserade av fotbollens roll som samhällsfenomen.
Anders Karlsson
Artikeln också publicerad i tidningen Internationalen.
BOKEN
Fotbollen i krig och fred – Hundra år
av konflikt och dialog av Ekim Çağlar
Fri Tanke, 2020.
