Artikelförfattaren Linus Larsson är lärare på Åsa folkhögskola.
Sveriges folkhögskolor har under lång tid haft en stark ställning som positiva krafter i samhället – för bildning, demokrati, sammanhållning och på senare tid också integration. Den bredd av människor som väljer folkhögskolan visar på dess relevans: unga och äldre, nyanlända och etablerade svenskar, personer med olika typer av funktionsnedsättning, personer som söker behörighet till högskolestudier eller yrkeshögskola, eller vill fördjupa sitt samhällsengagemang eller sitt konstnärliga uttryck.
Den visar sig också att folkhögskolorna i Sverige spelar en allt viktigare roll som väg in i högre utbildning. Färska siffror från Universitets- och högskolerådet (UHR) visar att intresset för att gå vidare från folkhögskola till universitet och högskola fortsätter att öka. Samtidigt möter folkhögskolorna en del kritik – kritik som vilar på historielöshet, missuppfattningar och okunnighet.
Inför höstterminen 2024 sökte 6 250 personer med grundläggande behörighet från folkhögskola till universitet och högskolor i Sverige. Av dessa antogs 3 834. Det är en tydlig ökning från hösten 2023, då 5 896 sökte och 3 634 antogs. Sedan 2018 har antalet antagna från folkhögskola ökat från 3 269 till 3 834 – en uppgång på 17,3 procent. Statistiken visar inte bara att fler söker, utan också att fler blir antagna, vilket pekar på både kvalitet i folkhögskolornas utbildning och ökad tillgång till högre utbildning för människor med olika bakgrund.
Men folkhögskolan är mycket mer än en språngbräda till universitetet. Den är en arena för personlig utveckling, demokratiskt lärande och samhälleligt engagemang. Som Sverker Sörlin, professor och förbundsordförande för Folkuniversitetet, uttrycker det:
Människor berikar sina liv med folkbildning. Det betyder att man kan göra mer, får större förståelse för andra, empati och tolerans. Man får kunskap som gör att man öppnar sina ögon. Det är bland annat sådana värden som gör att en del ogillar folkbildning. De vill ha förkrympta människor. Jag vill att människor ska växa i alla riktningar. Då växer också samhället.”
Trots återkommande bevis för hur framgångsrika våra folkhögskolor är, ifrågasatts de i vissa politiska sammanhang. I en debattartikel i tidningen Arbetet 2021, reagerade en deltagare och en tidigare rektor på Stensunds folkhögskola, på en riksdagsmotion från Sverigedemokraterna som menade att folkhögskolan ”är ett forntida arv från Socialdemokratin, och därför har spelat ut sin roll”.
En historisk tillbakablick, som artikelförfattarna tar upp, visar hur felaktigt detta påstående är. De första folkhögskolorna i Sverige grundades redan 1868, inspirerade av dansk folkupplysning. Den första folkhögskolan med stark anknytning till arbetarrörelsen, Brunnsvik, grundades först 1906, alltså nästan 40 år senare. Av dagens 155 folkhögskolor är det endast ett tiotal som räknas till Arbetarrörelsens folkhögskolor. Resten drygt 140 skolor, har en mångfald av huvudmän – från folkrörelser och trossamfund till regioner och ideella organisationer. Att etikettera hela folkhögskolans verksamhet som ett ensidigt politiskt arv är alltså att ignorera både dess historia och dess samtida mångfald.
Sveriges folkhögskolor är ett levande och relevant utbildningsalternativ som erbjuder en andra – eller första – chans för många. Deltagarsiffrorna vittnar dessutom om folkhögskolans aktualitet. År 2023 gick, enligt Folkbildningsrådet, nästan 20 000 personer på allmän kurs, nästan 40 000 på särskild kurs och nästan lika många på korta kurser.
Folkhögskolan är inte bara ett alternativ. Den är en möjliggörare! Den ger människor nya vägar, nya insikter och en plats att växa – i alla riktningar. Och i takt med att fler söker sig vidare till högre utbildning från folkhögskola, växer också samhället!
Linus Larsson,
lärare på Åsa folkhögskola
Lästips:
Hotet mot folkbildningen – SD:s regionalpolitiska program granskat – eFOLKET, 3 maj 2025
Neddragningar i Region Sörmlands kulturbudget: Folkhögskolorna tillhör de drabbade – eFOLKET, 21 december 2024
