Bra filmer brukar man så småningom vilja se om. Det här var en riktigt bra film men jag är tveksam till att jag kommer att se den igen. Den innehöll ett av filmhistoriens värsta monster och med vetskapen om att den bygger på en sann historia blev filmen nästan olidlig att se.
Det man sedan den tragiska händelsen på Utöya i juli 2011 har känt för de barn och ungdomar som drabbades av den norska terroristen nådde nya höjder i och med filmen Utöya 22 juli. Filmens regissör Erik Poppe hade ett nära samarbete med flera av de överlevande men de som medverkar i filmen är fiktiva.
Den 90 minuter långa filmen är inspelad i ett svep, den är inte klippt överhuvudtaget vilket gör att terrorstämningen ökar för varje minut. Det dröjer inte länge förrän man själv har placerat sig på ön och håller andan för att inte bli upptäckt.
Vi får bland annat följa Kaja som spelas av den utmärkta Andrea Berntzen. Hon letar efter sin syster allt medan terroristens skott ekar på ön där ungdomar flyr i panik och försöker hitta gömställen. Kaja gör allt för att överleva och på sin desperata flykt kommer hon i kontakt med flera lägerdeltagare, vissa scener är så starka att det nästan blir svårt att titta.
Men jag tittar, jag blundar inte en enda sekund. Jag har känslan av att jag kan hedra alla drabbade genom att titta. Däremot kommer jag på mig själv vid flera tillfällen att jag inte andas. Den här filmen handlar inte om massmördaren, man får endast se hans gestalt vid två korta tillfällen. Den handlar om hans offer och den rädsla som infann sig bland ungdomarna. Jag tycker att det är bra att den inte fokuserar på honom.
Alla skådespelare gör fantastiska insatser, det känns så verkligt. Filmen är riktigt stark men jag tycker att alla bör se den. Det gäller dock att stålsätta sig först.
