Det är inte ofta man får chansen att lyssna på Lionel Hamptons orkester i våra dagar. Ibland finns han med i mitt favoritprogram i P 2, Rendezvous, Kristjan Saags tillbakalutade musikmix tidigt på fredagskvällarna, två timmar som jag aldrig missar en minut av.
Hamptons orkester fanns med i fredags. När jag hörde honom kom jag att tänka på kvällen då Lionels orkester var i den då rätt nya Sporthallen, en marslördag för snart sextioett år sen. Vi satt på långsidorna men musiken fick oss att rusa ner på hallgolvet. Tätt packade uttryckte vi vår beundran framför scenen. Som jag minns stördes inte orkestern av publikens spontana infall, de lirade låtarna med större geist. Men vaktmästarna stördes av att publiken inte satt kvar på sina platser. De gjorde sitt yttersta för att få, som det hette, den hänryckta publiken att återvända till bänkraderna, en kamp som pressfotograferna gillade. Dagen därpå hamnade konsertpubliken på rikstidningarnas sidor, det skrevs att publiken råkat i extas vid Hamptons konsert. På tidningsbilderna kan man se den fogligaste extas som någonsin förekommit.
Men det var en annan tid då, när Sporthallen som nu ska rivas var ny och skulle stå i evinnerliga tider, sen man gjort sig av med gamla Bygget.
Några få år innan Lionel var i stan skaffade vi en liten skivspelare, en enkel variant som kopplades till radion. Jag och min äldre syster köpte skivor, fem kronor för en 78-varvare. Hon köpte Edmundo Ros sambaorkester och Lasse Lönndahl. Jag inledde skivsamlingen med Lionel Hamptons Rag Mop. Snart kunde jag Rag Mop utantill, i ord och ton. Sen gick jag vidare till Glenn Millers Chattanooga Choo Choo, American Patrol och andra Millerlåtar, det var Millerhausse sen vi sett filmen Glenn Miller story.
Rag Mop spelades in innan världen visste vem Elvis Presley var, och det är ytterst tveksamt om någon här i landet hade hört talas om Bill Haley.
Med tiden fick Rag Mop-skivan repor och skråmor, pickuparmen skuttade förbi ett och annat i låten. Det skedde ungefär samtidigt som familjen införskaffat en liten oansenlig bandspelare, som skulle ställas på en skivtallrik för att fungera. Vi offrade skivan med Rag Mop, hade den som underlag för att få snurr på bandspelaren. Det gick bra några år, bandtraven ökade, farsan kunde höra Jussi Björling och Beniamino Gigli när han ville och jag spelade in Claes Dahlgrens jazzglimtar från USA.
Till sist försvann allting, vart det tog vägen vet jag inte men än idag har jag några band liggande i mitt förråd, om det finns något på dem och i så fall vad har jag ingen aning om.
Jag ska skriva några rader till Kristjan Saag, be att han spelar Lionel Hamptons Rag Mop i Rendezvous. Lyckas jag inte den vägen ska jag leta efter Rag Mop på Spotify, där ska den väl finnas. Där finns ju allt. Börjar jag leta där får jag nog tag på Stan Frebergs version av Banana Boat song, den när musikerna anser att han sjunger för högt, till sist blir han utestängd från studion men kommer in genom fönstret till sista reprisen. Nu slår det mig att Spotify måste ha Spike Jones musikaliska mord på Doris Days sliskiga Secret love, måhända också skivans B-sida, I´m in the mood for love.
Nej, nu lägger jag av, annars sitter jag snart här med hela femtiotalet i mitt knä.
Håkan Boström
