För ett par dagar sedan fick jag veta att Baloo är död. Baloo var en belgisk vallhund född 2010. Vi och våran golden retrievertik Nova träffade Baloo första gången då han bara var en liten snorvalp.
Det blev kärlek vid första ögonkasten mellan Baloo och Nova. Nova var den första hund Baloo träffade sedan han skiljts från sin ”flock”.
Vi var ute på många och långa promenader i skogarna runt Näshulta. Baloo var som ett plåster på Nova. Släppte henne aldrig med blicken. Han klängde och klättrade på henne. Ibland tycke Nova att Baloo blev lite för jobbig, så hon fräste ifrån. Men det brydde sig inte Baloo om. Hundar vet oftast instinktivt det där med signaler och var gränserna går. när det är på allvar.
När hundar morrar och visar tänderna samtidigt som de viftar på svansen, då är det inte på allvar.
När Nova grävde i snön, grävde Baloo också i snön. När Nova hoppade upp på en sten hoppade Baloo upp på samma sten.
När Nova hittade en fin pinne ville Baloo ha samma pinne. Men där gick gränsen. Med ett tydlig fräsande gjorde Nova klart för Baloo vad som gällde ”Det här är min pinne och den ger du fan i”.
När de gick sida vid sida höll Baloo ofta ett stadigt tag i halsskinnet på Nova. Det var deras sätt att gå ”hand i hand”.
Baloo var en riktig badkruka. Men tack vare Nova så lärde han sig att det där med vatten kan vara riktigt roligt.
Oftast när vi träffades var det full fart från början. De sprang, knuffades, brottades och lekte så det stod härliga till.
När de ”käftade” med varandra kunde det se riktigt farligt ut för den oinvigde. Men det är hundars sätt att leka och testa sina krafter.
Eftersom Baloos matte och jag är fotografer, blev det en massa fotande under hundträffarna. När man fotar på korta exponeringstider (nån tusendels sekund eller så) kunde man fånga dråpliga moment som ögat inte hann uppfatta men som kameran registrerade.
Här är ett litet axplock av det jag lyckades fånga på bild. Nova är i hundhimlen sedan 2020. Nu är också Baloo där.
Det sägs att hunden är människans bästa vän. Som ”hundmänniska” har jag haft hundar kring mig en stor del av mitt liv.
Mina föräldrar hade schäfrar som jag var med och tränade vid Brukshundsklubben. I lumpen (F16 i Uppsala) var jag en av fyra hundförare och hade hand om 12 schäfrar. 6 respektingivande vakthundar och 6 skyddshundar. På dagarna var det rastning med hundarna, oftast med cykel och träning. Och det var mycket träning. Spårläggning, skyddsdressyr med figurant där hunden skulle springa ifatt och få stopp på den ”flyende”, och mycket annat.
Och på äldre dar har det blivit två Goldentikar. Först Ronja, och därefter Nova, som dog för fem år sedan.
Numera får jag nöja mig med att ”överfalla” hundar jag stöter på när jag är ute och går.
Rolf Waltersson
Läs också:
