- Marco Jamil Espvalls intervju med Lars Henriksson har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
– Reglerad arbetstid, organisationsrätt, yttrandefrihet, rösträtt, anständiga bostäder, semestrar, pensioner, aborträtt, miljölagstiftning och så vidare. Allt är i sista hand resultatet av att människor organiserat sig och kämpat för sina intressen.
Det säger den facklige veteranen Lars Henriksson när han under vintern gick i pension efter 44 år på banan vid Volvo Cars i Göteborg. Internationalen fick ett samtal med honom, med några slutsatser efter ett stridbart liv på golvet.
Du har varit fackligt aktiv i större delen av ditt liv. Varför då?
– Jag har inte tyckt att jag har haft något alternativ. Om vi som arbetar inte försvarar våra egna intressen så gör ingen det. Vi får ingenting gratis, inte i det stora och inte i det lilla. Inga viktiga förbättringar för de stora folkgrupperna har kommit av sig själva, som gåvor uppifrån. Reglerad arbetstid, organisationsrätt, yttrandefrihet, rösträtt, anständiga bostäder, semestrar, pensioner, aborträtt, miljölagstiftning och så vidare. Allt är i sista hand resultatet av att människor organiserat sig och kämpat för sina intressen. Ibland, som när det gäller organisations- och rösträtten, direkt genom strejker och massdemonstrationer och hot om revolution, ibland indirekt, som när välfärdsstaterna byggdes upp genom parlamentariska beslut men med en välorganiserad arbetarklass och med årtionde av öppna klasstrider ännu mullrande i bakgrunden. Eller i en blandning, som när 1970-talets reformer på arbetsmarknaden kom till efter att de “vilda strejkerna” åter gjort hotet underifrån närvarande.
Men kämpar facken idag? Många tycker idag att fackföreningarna är byråkratiska kolosser som inte bryr sig om medlemmarna.
– Det gäller att skilja på fackföreningarna och deras ledningar. Facken är den överlägset största organiseringen av arbetare och den främsta sociala rörelsen i landet. Ändå är det en slumrande kraft som med få undantag undvikit att ta strid mot den nyliberala politiken och företagens offensiv.
Ledningarna har i hög utsträckning vuxit samman med det bestående och anammat motpartens värderingar.
Fackföreningen är och måste vara en folkrörelse och samma principer gäller som för alla andra folkliga rörelser, det är enhet kring konkreta krav och intressen som är grunden, inte ideologiska principer. Och framför allt: det är de berörda, medlemmarna, som ska ha sista ordet. Inte ombudsmän eller representanter.
Det viktigaste i allt fackligt arbete är därför att det genomsyras av medvetenhet om detta och att de metoder som används stärker folkrörelsen. Det är bland medlemmarna, i vardagen på arbetsplatsen som det huvudsakliga fackliga arbetet sker. Om den fackliga verksamheten bedrivs underifrån, som en folkrörelse med alla medlemmar direkt inblandade, blir resultatet bättre. Då får vi erfarenhet av vår gemensamma styrka, det kollektiva självförtroendet växer, vi lär oss att lita på varandra och inser att det beror på oss tillsammans om resultatet ska bli bra.
Ett sådant sätt att jobba fackligt är möjligt på alla nivåer och i alla frågor, från hela förbund och centrala avtalsförhandlingar, ner till den enklaste vardagsfråga i det minsta arbetslag på en arbetsplats som inte ens är formellt fackligt organiserad. Om arbetskamraterna pratar ihop sig om krav och fackliga metoder som enar hela kollektivet, inte bara de argaste eller mest talföra, är det en erfarenhet som är mer värd än alla förhandlarkurser i världen. Då lär vi oss i praktisk handling att styrkan finns i kollektivet, inte i aldrig så slipade förhandlare eller de mest radikala parollerna.
Du skrev nyligen i Internationalen att facket först och främst är en strejkkassa, vad menar du med det? Svenska fack strejkar ju väldigt sällan.
– Det är riktigt att strejkerna ligger på en historiskt låg nivå i Sverige. Ändå är det vad facket i grund och botten är, en strejkkassa. Vad vi gör genom facket är att upphäva konkurrensen på arbetsmarknaden. Att vi inte säljer vår arbetskraft en och en utan gemensamt. Vi sätter marknaden ur spel, åtminstone till en del. Som vid all försäljning måste vi kunna välja att inte sälja till det pris vi blir erbjudna.
Det är där strejkkassan kommer in. Den ger oss möjligheten att säga nej till att arbete om lönen är för låg utan att vi blir ruinerade. Vi glömmer alldeles för ofta att det är detta som är grunden i all facklig makt: möjligheten att kollektivt vägra sälja arbetskraften, att strejka. Det är vårt viktigaste maktmedel. Det är också erfarenheten av denna gemensamma makt som skapar det fackliga medvetandet: upplevelsen av den gemensamma styrkan, där var och ens deltagande är lika viktigt oavsett vad vi tycker om andra frågor eller hur engagerade vi är. När den fackliga makten prövas behövs vi alla lika mycket.
Det behöver inte alltid vara i strejker som den motmakten kommer fram, det finns tusen sätt att handla kollektivt för att sätta press på företag och chefer i vardagen. Men om vi aldrig utnyttjar den makten, om den stora majoriteten alltid får sitta på läktaren så sprider sig uppfattningen att “det fackliga” är något som “de i facket” har hand om. Då byggs det aldrig upp något kollektivt självförtroende. Vi lär oss inte att lita på varandra utan på att någon annan ska lösa våra problem och om de inte gör det får vi försöka var och en på egen hand, i konkurrens med varandra. Alltså motsatsen till det som är grunden i en fackförening. Använder vi inte de fackliga muskler vi har så kommer de att förtvina. Det är genom att vi kämpar tillsammans som vi lär oss värdet av solidaritet och sammanhållning, det är så vi skapar oss själva som arbetarklass.
Jag tror att den långa avsaknaden av kamp är en viktig anledning till att borgerligheten lyckats slå in kilar i arbetsklassen, inte minst genom att sprida nationalistiskt och rasistiskt gift i våra led.
Idag är väl svenska arbetare långt ifrån svälten, istället är det andra hot till exempel mot välfärden och i klimatfrågan som står på dagordningen. Hur ser du på fackföreningarna roll här?
– Kampen om arbetets resultat, om lön och arbetsvillkor, kommer alltid att vara central under kapitalismen. Det är den grundläggande motsättningen Det som tvingar oss att bråka och organisera oss själva. Men visst, arbetares liv slutar inte med arbetsdagen, oavsett var eller om vi arbetar är vi beroende av hur samhället i stort ser ut. LO-facken har lång tradition av att driva samhällsfrågor, en tradition som idag är viktigare än på länge. Men det har för det mesta skett genom “facklig-politisk samverkan” d.v.s. stöd till Socialdemokraterna. Och med ett socialdemokratiskt parti som länge har sett som sin uppgift att administrera det kapitalistiska samhället – också när nyliberalismen blivit förhärskande – har denna uppknytning blivit en börda.
I stället för dagens oftast okritiska uppslutning kring (S) skulle facken behöva driva politiska frågor självständigt och tillsammans med andra grupper och rörelser. Lokförarnas kamp för att bevara tågvärdar har varit ett utmärkt exempel på hur det går att förena traditionella fackliga krav med frågor som berör människor i samhället runtomkring. Det visar på en väg framåt där fack, lokalt och centralt, deltar i försvar och utveckling av den gemensamma välfärden tillsammans med andra folkliga rörelser.
Klimatfrågan hör hemma på arbetsplatserna och i facken. Omställning underifrån som facklig strategi för jobb och klimat är något jag drivit länge. Både för att det gäller mänsklighetens överlevnad och för att krav på klimatjobb genom samhällssatsningar och omställning kan knyta samman fackliga vardagskrav med klimatfrågan som annars känns övermäktigt stor. Det skulle vara en viktig del i att skapa en motmakt mot de kapitalintressen som idag driver mänskligheten mot avgrunden.
Hur ser du på de svenska fackföreningarnas framtid?
– Den hänger helt på oss själva. Precis som jag sa innan har vi aldrig fått något gratis och detsamma gäller våra fackliga organisationer. Och det kan bara börja underifrån, det är det lilla vi gör i vardagen som gör oss kapabla att ta de stora striderna. Det är ingen som vet när eller om de striderna utbryter men de har nästan alltid föregåtts av små strider som sakta men säkert byggt upp självförtroende och gemenskap av människor som sett på det fackliga arbetet som ett folkrörelsearbete och använt folkrörelsemetoder i det arbetet. Om fler arbetar fackligt på det sättet finns det inget som kan hindra oss. Sitter vi däremot och väntar på att ledningen eller någon annan ska förändra facket, då kommer vi att fortsätta backa, inte bara på arbetsplatserna utan i hela samhället.
Marco Jamil Espvall
