Onsdag 15.1
Ännu en svensk journalist på Kuba, ännu en lasse som vill veta hur det egentligen är. Vi snackade om kvinnoorganisationen, FMC, och kvinnans frigörelse. FMC är ingen kamporganisation som hävdar kvinnans frigörelse gentemot manssamhället, framför allt beroende på att det anses att revolutionen som sådan kämpar för kvinnans frigörelse och det alltså inte råder någon motsättning. Men en stor del av åtgärderna för att nå detta mål organiseras av FMC. Den organiserar och bygger barndaghemmen, utbildar personal, bedriver kampanjer för att befria kvinnorna från det ekonomiska beroendet av männen genom förvärvsarbete, talar med männen som motsätter sig detta, verkar för kvinnans utbildning (inte ungdomarnas för den sker ju i de vanliga skolorna, utan deras som aldrig fått tillfälle), informerar om revolutionen, för ut den till kvinnorna och mobiliserar dem i revolutionärt arbete. FMC utför alltså ett mycket viktigt arbete och framgångarna har varit stora. Före revolutionen var situationen förfärlig, kvinnans enda roll var som slav åt mannen antingen som äkta maka eller som glädjeflicka. FMC har en svår uppgift, den måste kämpa mot tre kulturers kvinnoförtryck i olika gestaltning; den latinska, den afrikanska och den nordamerikanska som kanske är mest försåtlig. Så man kanske begär för mycket när man klagar över att förtrycket via könsrollspräglingen ännu inte upptäckts och börjat motarbetas. Men det förtrycket är ju lika motbjudande ändå.
Fredag 17.1
Stort gräl på jobbet mellan mig och ledaren för civilförsvaret, till församlingens förfäran. Han organiserar jordbruksarbetet denna vecka och har fått för sig att skilja på män och kvinnor både i jobb och förläggning. Det har aldrig hänt oss tidigare och jag tände direkt och undrade vad fan han menade med det. Han menade att kvinnorna ska besparas det tunga arbetet som de inte klarar av. Jag menade att det är felaktigt eftersom skillnaden i styrka inte framför allt går mellan könen utan mellan individerna. Den gamla visan om att det finns svaga killar och starka tjejer som vi bevisat vid tidigare arbeten på fälten. Han var oerhört försmädlig till en början, använde nedlåtande ord och beskyllde mig för liberalism och antydde sexuell omoral som orsak till min förargelse. Han blev förbannad när jag framhärdade och hittade inga motargument, så han började skrika och sprang så småningom sin väg. Och jag lika förbannad kallade honom reaktionär. Det är svårt att ha tålamod och hålla huvudet kallt. Mina kamrater skrattade gott åt mig och tyckte det var uppfriskande med lite gräl och uppträde.
Lördag 18.1
Promenerade hem genom gamla Havanna i lagom varm sol tillsammans med Joel. Klimatet är väldigt behagligt den här tiden på året. Vi talade om årets sockerskörd som tydligen inte går så bra. Fidel har uppmanat de ansvariga att skärpa sig. De har ägnat för mycket tid åt att förbereda 1O-miljonertonsskörden nästa år och försummat planeringen av årets skörd som bör bli 5-6 miljoner ton.
Vi har haft möte på jobbet och förklarat oss beredda att åka vart som helst, när som helst för att göra vår insats i sockerproduktionen. Deklarationen får tas symboliskt, vi kommer nog att fortsätta som förut, göra vad vi kan på vår arbetsplats och åka ut på helgerna. Många av oss. Men några, ett par tre stycken åt gången, skall åka ut i skörden på en månad. Meningen är då att vi som stannar kvar skall arbeta extra mycket för att kompensera förlusten. Det är vanligt att man gör så på de flesta arbetsplatser, några åker i väg och de andra ersätter produktionsbortfallet med extraarbete. På så sätt kan sockerskörden genomföras utan professionella sockerarbetare men det är naturligtvis mer komplicerat. Före revolutionen tvingade godsägarna genom jordpolitiken fram en arbetslös skara på bortåt en halv miljon man som kunde disponeras de 3-4 månader man behövde dem för sockerskörden. Resten av året fick de dra sig fram så gott de kunde. Detta åstadkom godsägarna, många av dem nordamerikanska, genom att med alla medel, ocker, lagmygel, utsugning, lägga under sig så mycket jord som möjligt och, även om de inte själva brukade den, inte upplåta den till arrendatorer eller bönder för att dessa inte skulle göra sig oberoende av inkomster från arbetet vid sockerskörden. Och så kan man ju inte lösa problemet nu, utan måste ta sockerarbetarna från den övriga produktionen där de är sysselsatta resten av året. Sockerskörden har blivit hela folkets angelägenhet.
Måndag 20.1
Läste Arrufats pjäs, det andra omdiskuterade litteraturpriset i höstas. Och den är sannerligen reaktionär, revolutionärer och kontrarevolutionärer framställs som lika goda kålsupare och folket som deras redskap.
Onsdag 22.1
Nya planer på jobbet, eller snarare ett nytt sätt att presentera vårt möbeljobb. På uppdrag av ministern skall vi inreda en villa för utländska tekniker och planeringssammanträden i Ariguanabo, där en stor textilfabrik ligger. Där ska vi få visa om våra möbler duger till något, pröva dem i funktion. På sätt och vis är det lite felaktigt, de vill att villan ska bli något av ett skrytprojekt, någonting att visa upp, medan vi i vårt program har som målsättning inte att göra märkliga prylar utan bra. Men de kanske nöjer sig med att skryta med bra anspråkslösa grejor, även om jag betvivlar det. Vi ska göra inredningen och försöka använda tillfället för våra syften. Det kommer i alla fall att sätta fart på försökstillverkningen av våra möbler, som legat nere ett tag. För det här ska gå med en djävla fart, ska vara klart i maj, som vanligt. Det är lite hopplöst med alla dessa våldsamma ryck, vi sparkar igång med en djävla fart och entusiasm men med tiden mattas den av och resultatet blir klart lite senare än om man hade tagit det lugnt från början. Men det hör till arbetsmetodiken här på Produktstudion åtminstone och den tycks inte gå att ändra.
