Den 1 april 1968, för 50 år sedan, reste den 25-åriga arkitekten Eva Björklund till Havanna. Det som lockat Eva, med rötter i Västerbottens kustland, till den karibiska ön var att på nära håll få uppleva den latinamerikanska revolution och det socialistiska samhällsbygge som så grundligt förskräckt imperiet Förenta Staterna, och som väckt så mycket hopp i övriga Latinamerika och på många andra håll i det som vi kallar Tredje världen.
Eva skrev dagbok under de år hon arbetade på Kuba. Den gavs sedan ut på Verdandis förlag 1971.
Vi på eFOLKET är glada över att ha fått Eva Björklunds medgivande till att nu, jämnt 50 år senare, publicera dagboken på nytt. Vi publicerar den dag för dag. Ibland några dagar i taget .
Värdet av publiceringen är uppenbart. Eva Björklund är en tillförlitlig berättande källa. Det hon berättar om är situationen och vardagen på Kuba under en tid som kännetecknades av stor utrikespolitisk och inrikespolitisk dramatik.
En annan aspekt är naturligtvis att hennes dagbok i sig utgör ett tidsdokument. Som bland annat visar att den kubanska revolutionen inte bara var en inspiration för kämpande folk i Latinamerika, Afrika och Asien. Även hos tusentals unga socialister i Europa och USA kom den djärva ansatsen till ett socialistiskt samhällsbygge att väcka nyfikenhet och entusiasm.
Eva Björklund har genom åren ständigt återvänt till Kuba. Hon har följt revolutionen under perioder av stadigt framåtskridande. Men också under perioder av kris och umbärande. För aldrig någonsin fram till dags dato har den mäktige grannen i norr gett upp målet att krossa det socialistiska samhällsbygget på Kuba. USAs blockad, ett uttryck för ekonomisk krigföring, består än idag.
Eva är idag redaktör för tidskriften Kuba, och vårt lands främsta Kuba-kännare. Hennes engagemang består. Det gör också den förening, Svensk-Kubanska Föreningen, som hon var med och grundade redan 1966.
Består gör också den kubanska revolutionens samhällsbygge och dess starka solidaritet med alla dem som på vårt klot bekämpar förtryck orättvisor.
Dagbok från Kuba
Eva Björklund
Verdandidebatt/Prisma nr 61 1971
Första månadens intryck
***
Måndag 1.4 1968
Naturligtvis började jag gråta på Arlanda. Efter att ha arbetat och sparat pengar i över ett år, pluggat spanska och fakta om Kuba, så undrade jag plötsligt vad jag skulle till Kuba och göra egentligen. Men det var ju så dags att fråga sig det på Arlanda. Så med tårarna skvalande kramade jag om mina vänner och steg ombord på planet till Prag för vidare befordran till Havanna.
I Prag hade våren hunnit längre än i Stockholm. Efter att ha installerat mig i ett hotell sökte jag upp Evas vän arkitekten och försökte prata med honom på dålig franska. Vi var inte alls överens. Ju mer vi pratade desto mer förskräckt blev jag. Han ansåg att Fidel Castro var en galen diktator och att kubanerna var lata, speciellt negrerna. En vän till honom dök upp och tillsammans försökte de övertyga mig om att arbetare har mindre behov än tekniker, att utbildade inte ska besväras med praktiska göromål, dem ska de mindre begåvade utföra, att de intellektuella håller på att dö ut, då de dumma förökar sig fortare, o.s.v. Jag började undra om jag befann mig på Östermalm.
Jag lämnade Prag utan saknad och nu befinner jag mig någonstans mitt över Atlanten tillsammans med sovjetiska och östeuropeiska tekniker eller fruar och barn. De jag har pratat med ska jobba på Kuba två eller tre år, men ingen av dem kan ett ord spanska. Min granne är från Östtyskland men ser fullkomligt västeuropeisk ut, typ ung direktörsassistent. Har rektangulära glasögon med tonat glas, och en utstuderad pipa som han röker Clan i. Anser att socialism är bra i teorin men inte i praktiken.
