Tisdag 2.4
Vi flög in över Kuba i gryningen. Det låg där alldeles öppet och oskyddat. Inga berg och inga skogar, bara fält och enstaka palmer här och där. Det blev stor uppståndelse på flygplatsen när jag damp ner utan att ha någon som tog emot mig och utan returbiljett. Tjänstemännen blev så skakade över min dumhet och oskuld att de inte kunde annat än släppa in mig. Med mina första stapplande ord på spanska lyckades jag växla lite pengar och få tag på en taxi. Det var långt in till Havanna så jag hann se en del innan vi kom fram, men det såg inte märkvärdigt eller speciellt exotiskt ut tyckte jag. En bred asfalterad väg med spridd bebyggelse vid sidorna, bensinstationer, drive-in-barer, fabriks- och kontorsbyggnader. Den nordamerikanska karaktären bröts bara av palmerna och de revolutionära affischerna som kantade hela vägen. Och av bilarna, både den jag åkte i och dem vi mötte, stora amerikanare från 50-talet, fallfärdiga, ihoptråcklade och påmålade med pastellfärger.
Jag åkte till Sergio, den arkitekt som jag träffade för ett och ett halvt år sedan i Stockholm och som hade lovat att försöka ordna jobb åt mig. Han och hans fru Selma blev lite överraskade när jag plötsligt stod i deras port, men kysste mig snällt på kinden och önskade mig välkommen. Medan Selma serverade Sergio hans morgonkaffe fick jag veta att han inte hade ordnat något jobb åt mig och ännu värre, att det knappast skulle gå att ordna denna månad, eftersom alla människor är ute i sockerskörden. Det lät ju lagom bra men Sergio tycktes inte speciellt oroad.
De bor i en vacker fyrarumslägenhet på andra våningen, inredd med 1800-talsmöbler och mexikanska prylar. De vita betongväggarna är prydda med affischer.
Vi gick ut för att titta på Havanna. I Vedado där de bor är de flesta husen inte mer än två våningar höga, friliggande och målade i pastellfärger. Alla möjliga stilar blandas i en väldig röra, renässans, barock och funkis, men alla är överdragna av pastellfärgad stuck så området får ändå en enhetlig karaktär. Vi gick på den breda huvudgatan, 23:e gatan, ner mot centrum där Habana Libre, f.d. Habana Hilton, och de andra gamla lyxhotellen ligger, höga moderna byggnader.
Sedan förbi f.d. Förenta Staternas ambassad som nu är säte för den schweiziska legationen, ner till Malecon. Det är en bred gata som löper längs vattnet, bortåt en halv mil lång, tydligen gjord för en våldsam trafik, men nu ligger den rätt tom och idyllisk som gräns mellan husen och havet Vi promenerade på muren och tittade på grabbarna som lekte i vattenbrynet. Stora bassänger är uthuggna i stenen. Sergio berättade att där brukade den spanska överklassen sitta och konversera nere i vattnet, när hettan blev för svår.
På väg mot gamla Havanna passerade vi flera ryttarstatyer av hjältarna från befrielsekriget mot spanjorerna i slutet av 1800-talet. Där fanns Maceo, den svarte titanen, som stupade under striderna och slapp uppleva sveket, Förenta Staternas intervention. Han kunde inte förhindra att resultatet av 30 års befrielsekrig skulle bli att den spanska kolonialismen ersattes med Förenta Staternas imperialism. I gamla Havanna gick vi genom trånga gränder fram till katedralsplatsen som kantas av gamla kolonialpalats med ståtliga arkader och målade solfjädersfönster. I ett av palatsen är en restaurang inrymd, El Patio, och där åt vi härligt god jordgubbsglass bland palmer och fontäner på den kringbyggda gården. Sen tog vi bussen tillbaks till Vedado och sov. På vägen lyckades jag tyda några av affischerna: “hellre dö än svika revolutionen” och “tillsammans med Fidel i den revolutionära offensiven”.
