Söndag 1.6
Sarah kom hit med Tomas som jobbar med teater. Han var nedstämd. Hade varit på lunch hos några av de högre funktionärerna inom kulturlivet och blivit irriterad över deras som han tyckte borgerliga attityder och privilegierade tillvaro som gör att de isolerar sig från folket. Här existerar ju fortfarande vissa privilegierade grupper. Dels delar av den gamla överklassen som genom utlandskontakter och pengar kan skaffa sig en högre levnadsstandard än vanligt folk. Dels finns det bland de nya funktionärerna sådana som inte kan motstå möjligheterna att skaffa sig privilegier genom den maktposition de har. Privilegier vad beträffar mat, bostäder och kläder. Och det finns det ju anledning att knorra över, vilket folk också gör. Men det kan nog inte fortgå så mycket längre till.
Avsikten med besöket var att vi skulle muntra upp honom men istället berättade han saker som gjorde mig rasande. Berättade att Sergio hade förevisat våra möbler för en grupp kulturknuttar och påstått att de var hans. Inte nog med att han förstör ens jobb. När man ändå lyckas göra något bra så stjäl han det för att lysa själv. Men det är dumt att bli arg. Det har ju egentligen ingen betydelse, sårar bara fåfängan. Att Sergio inte är klok bör inte få förstöra humöret på en.
Så vi lämnade ämnet och lät Tomas berätta om sina teaterplaner istället. Han försöker få igång en grupp som ska jobba mindre konventionellt och mer kollektivt men det är svårt att komma igång.
Sedan talade vi ett långt tag om Kina och kulturrevolutionen. Ända sedan i höstas har det förekommit ganska regelbundna nyheter i tidningarna om utvecklingen, hur läget stabiliserats, om arbetarråden och folkmakten. Vi kände oss uppmuntrade över utvecklingen.
På kvällen blev det musikfest, grannarna kom in, sjöng och trummade på en gammal gitarr så det dånade i huset. Vi sjöng Guantanamera i en halvtimme med nya aktuella verser hela tiden och när de tog slut hittade vi på egna.
