Onsdag 24.4
I Santa Clara, huvudstad i provinsen Las Villas ungefär mitt på Kuba. Jag kom hit bekvämt i snabbuss från Havanna, det tog sex timmar. Här är varmt och stan är ful, tråkig och ointressant. Den har ingen spansk stadskärna utan består mest av dåliga kopior på nordamerikansk medelklassbebyggelse. Här gör Sylvia, Octavios fru, den frivilliga tvååriga arbetstjänst på landsorten som de flesta universitetsutbildade gör. Många stannar sedan kvar, men Sylvia kommer nog att söka sig till Havanna igen eftersom Octavio har sitt arbete där. Hon är också arkitekt och arbetar på Byggnadsministeriets provinskontor. Tillsammans med två andra lika nya arkitekter är hon ansvarig för planeringen av ett stort bostadsprojekt i Cienfuegos, provinsens hamnstad. De arbetar med ett ryskt förtillverkningssystem som kallas Granpanel och består av hela rumsväggar och bjälklag. Systemet är klumpigt och svåranpassat, terrängen besvärlig och brådskan stor, så de är rätt bekymrade.
Fredag 26.4
T
illbaka i Santa Clara efter en utflykt på landsbygden och till Cienfuegos och Trinidad. En utflykt till fattigdomen och misären skulle man kunna saga, till den ekonomiska underutveckling som revolutionen försöker komma ur. För en ytlig iakttagare är den rätt lite påtaglig i de stora städerna av europeiskt snitt, och där är också revolutionens framsteg därför mindre uppenbara. Man ser ju knappast några fattiga människor i Havanna. Folk är visserligen inte klädda efter senaste modet, men egentligen är det bara de gamla bilarna och köerna som påminner om de ekonomiska realiteterna. På landsbygden ser man mer direkt de stora svårigheterna, dåliga bostäder, dåliga vägar, livsfarliga bussar (jag var ganska rädd på de slingrande bergsvägarna till Trinidad) och oxkärror i jordbruket. Men man ser också de nya traktorerna och skolorna, dammanläggningarna och vägarbetena. Cienfuegos är en mycket vacker stad men lite tråkig. Den ligger vid havet och har främst fungerat som badort. Trinidad är ett slags museum, den grundlades av spanjorerna i början av koloniseringen och har sedan dess knappast utvecklats.
Tisdag 30.4
I 
Camagüey, huvudstad i provinsen med samma namn som ligger mellan Las Villas och Oriente, den östligaste provinsen. Hit har jag kommit i luftkonditionerat tåg tillsammans med en massa andra människor, för här skall första maj firas i år. Staden håller på att invaderas av exemplariska arbetare, höga funktionärer och utländska högdjur. Dit räknas inte jag, som tagit mig hit på eget bevåg och återigen skakat den kubanska apparaten, genom att infinna mig oförberett. Det finns nämligen inte ett hotellrum att uppbringa i hela staden. Det skulle ju inte fått något annat resultat än att jag hade fått sova ute, om inte Icap och det kommunistiska partiets kontor, som jag vände mig till, slagit sig i backen på att skaffa mig en sovplats trots att det var omöjligt.
På ett fint sätt talade de om att det var ovanligt dumt att komma till Camagüey, årets stad, till första maj utan att ha beställt hotellrum en månad i förväg. Och det förstod jag ju. Det hela ordnade upp sig när jag sa att jag skulle arbeta på Lättindustriministeriet i Havanna. Då ringde de snabbt upp dess provinsavdelning och jag omhändertogs av en gemytlig högre funktionär som inkvarterade mig hos en bekant familj med extra sovrum.
Camagüeyprovinsen är föremål för enorma aktiviteter denna vår. Hela provinsen skall odlas upp. Det är en gammal boskapsskötselprovins med stora outnyttjade jordar, centrum för den spanskkubanska jordägarklassen. En kampanj pågår för fullt över hela landet för att värva 50 000 ungdomar att odla upp all outnyttjad jord. En revolutionär uppgift för ungdomen, organiserad av dem själva, dvs Ungkommunisterna. De som anmäler sig ska jobba i Camagüey i tre år under ny- byggarförhållanden. Man vädjar till ungdomens äventyrslust, aktivitetsbehov och revolutionära entusiasm. I början vände man sig bara till killar, men tjejer började höra sig för och ville också vara med, så nu riktas värvningskampanjen till båda könen. Och för att stimulera och fira allt detta ska första-maj-festligheterna hållas här. Fidel och Raul är på väg, hela staden sjuder av aktivitet, man lägger sista handen vid dekorationerna och målar husen. Lite då och då strömmar små parader förbi den restaurang där jag äter lunch. Det är skolungdom i olika åldrar som ordnat karnevalståg och andra jippon. Det råder en härligt stressad feststämning.
Nästa publicering: 1 maj
