Fredag 20.9
En ny arbetskamrat igen, Produktstudion expanderar. En fransk textilformgivare som deltog i samma jordbruksläger som svenskarna har lyckats få jobb här. Hon heter Yvonne och skall arbeta en del med oss i möbelgruppen.
I arbetet har vi nu hunnit så långt att vi fått lite begrepp om tillgängliga material. Här finns de tunnväggiga svetsade stålrören från Sovjet. I de långsiktiga planerna ingår att bara importera plåt och svetsa ihop den till rör på Kuba för att slippa frakta luft över världshaven. Vi kan också räkna med plywood från Sovjet och Kina, liksom markisväv från Kina och Östtyskland. Det finns också utsikter om en framtida tillverkning av markisväv på Kuba. De inhemska material vi kan använda är spånfiberskivor av sockerrörsfiber och dessutom olika naturfibrer, främst från palmen, men de är svåra att anpassa till industriell tillverkning. På lång sikt kan vi också använda plast.
Sedan har vi gjort en inventering över de i kubanska hem vanligen förekommande möblerna, för att få ett grepp om traditionen. Den traditionella möbeln är av trä, hantverksmässigt tillverkad, arbetskrafts- och materialkrävande och måste alltså ersättas. Där finns naturligtvis en väldigt stor skillnad mellan överklassens uppsättning av lyxmöbler med spanskt och nordamerikanskt ursprung och arbetarnas och böndernas sparsamma och rustika möblemang. En gemensam faktor och för Kuba mycket typisk möbel är gungstolen, som finns i praktiskt taget alla hem.
För att angripa problemen från en annan sida gjorde vi en analys av de i ett hem förekommande verksamheterna: äta, sova, studera, umgås, leka, förvara, etc., de ställningar som de motsvaras av: stå, sitta, ligga, olika sätt att sitta på, för att på så sätt definiera den typ av möbler som behövs. Vi strävar efter att föreställa oss möbler som kan användas för många olika verksamheter, för att på så sätt begränsa antalet möbeltyper utan att utarma de funktionella möjligheterna. För att undvika den ideologiska fallgrop som traditionen utgör försöker vi diskutera relationerna och verksamheterna i en bostad, försöker komma åt borgerliga vanor och statustänkande och det är svårt, minsann. Vi har börjat göra en lista på kriterier för under Kubas förhållanden ändamålsenliga möbler. För deras användning i bostaden, som av nödvändighet kommer att få begränsad yta, bör de förutom att vara bekväma och funktionella ha mångsidig användning eller vara hopfällbara, utdragbara, förvandlingsbara, etc. De bör vara utrymmesknappa (inga dödytor) och lättrörliga. Vi kommer att inrikta oss på möbelsystem, kombinerbara möbler med genomförda material- och färgsystem och modulanpassade, så att de ska kunna kompletteras. En annan viktig faktor är klimatet. I värmen är luftiga, öppna möbler önskvärda. Dessutom bör de vara lätta att hålla rena.
Vi måste också ta hänsyn till framställningsaspekter och ekonomin. Målet bör vara serietillverkning, standardisering, lätt monterbara möbler bestående av enkla delar som kan användas i olika möbler. Vi måste sträva efter rationell användning av på kort sikt befintliga maskiner och material, på lång sikt av maskiner och material som kan importeras eller framställas och då ska vi ta till vara de internationellt mest avancerade teknikerna och erfarenheterna.
En annan viktig synpunkt är transport och förvaring. Där måste vi tänka på monterbarhet, plana delar, hopfällbara och stapelbara möbler. Nu ska vi börja rita så smått och det blir nog svårt eftersom ingen av oss har någon egentlig erfarenhet av möbelformgivning och tillverkning. Vi får känna oss för och ta tillvara den erfarenhet och kunskap som verkstadsarbetarna har.
Lördag 21.9
Hos Olga träffade jag Enrique, en ny kubansk bekantskap, och vi snackade om våra gamla stötestenar, hankulten, dubbelmoralen, fördomarna mot de homosexuella, mot de långhåriga. Om de omedvetna revolutionärerna som i sitt stora nit kan göra mycket skada. Om att vilja men inte kunna. Om bristen på utbildning som skapar så stora svårigheter. Enrique berättade om ett arbete han håller på med på filminstitutet, där han bedriver en gruppteater- och gruppterapiverksamhet med arbetarna. Inte med skådisarna och regissörerna utan alla de andra som gör filmproduktion möjlig. Hur de den vägen försöker vänja sig att analysera och artikulera politiska och personliga problem. Parallellt bedrivs studiecirkelverksamhet. Enrique tyckte att det var oerhört tacksamt och nödvändigt jobb, att just artikuleringssvårigheterna och utbildningsbristen är nödvändiga att avhjälpa för att en verklig demokrati skall kunna fungera. Samma problem har vi ju i Sverige också, där klassamhället förtrycker bl.a. genom att förbehålla ett fåtal träningen i att uttrycka sig.
Söndag 22.9
Detta ständiga snack om underutveckling. Jag märker hur jag själv börjat skylla allt på “underutveckling” och se allt i utvecklings- och underutvecklingstermer utan att definiera och precisera vilken utveckling och vilken underutveckling. Vi måste göra oss av med det ordet, det är ett av imperialisternas trick för att få oss att spela deras spel. I kväll är det Carmen som har haft en lång utläggning om afrikanernas underutveckling. Hon anser sig mer utvecklad än de, de sig mer utvecklade än hon, och jag mig mest utvecklad av allihop. Det är för djävligt.
