Måndag 5.8
En ny kille har börjat på jobbet. Han heter Joel och är f.d. elev till Sergio. Vi ska arbeta tillsammans och äntligen sätta igång med det som jag anställdes för, rita möbler och husgeråd för folkets behov. När kubanerna efter maktövertagandet 1959 kollade upp bostadsförhållandena i landet fann de att de ärvt en förtvivlad bostadssituation, 85 % av bostadsbeståndet måste ersättas.
Tillsammans med den årliga ökningen av bostadsbehovet som orsakas av befolkningstillväxten innebar detta att man skulle behöva bygga 2 miljoner bostäder över en trettioårsperiod. Under de år som gått hittills har man löst de mest trängande behoven på landsbygden och i städernas slumområden men resurserna har framför allt använts till uppbyggnaden av jordbruket och i viss mån industrin. De stora bostadsproblemen skall man ta itu med på 70-talet. Målet är att bygga 100 000 bostäder per år. Den låga bostadsstandarden motsvarades naturligtvis av undermåliga och få inventarier som också måste ersättas. Bristen på möbler och husgeråd är mycket stor. För det mesta överlämnas de nya bostäderna helt möblerade. Den eftersträvade bostadsproduktionen kommer alltså att kräva en motsvarande satsning på möbler.
Programmet för vårt arbete är tvådelat, dels ett kortsiktigt för omedelbar tillverkning med de medel som finns, dels ett långsiktigt som skall ligga till grund för maskin- och materialinvesteringar. Första steget för oss blir att göra en inventering av de tillverkningsmöjligheter som finns. Vi skall resa runt och titta på fabriker och verkstäder. Vi måste också studera de aktuella boendeformerna och möbeltraditionerna. Vi är Vico, Joel och jag och så Sergio, trots att han inte är anställd här. Formgivaravdelningen har inför det här också bytt chef. Vi skall jobba under Reinaldos “ledning”. Jag skriver inom citationstecken för han är snarare medarbetare än ledare. Han är ung, glad och trevlig, kan administration men inte speciellt mycket om formgivning. Jag har flyttat in i ett nytt rum där jag skall sitta tillsammans med Joel. Vi har fått var sitt stort ritbord och en hurts och meningen är nu att vi skall hitta lösningar på problemen.
Tisdag 6.8
Ännu en svensk. Jag såg plötsligt Bengt på gatan och drog upp honom på kontoret, där han väckte en enorm uppmärksamhet med sina oranga byxor och skjorta i all världens färger. Sådan djärvhet i herrklädseln är de inte vana vid här.
Torsdag 8.8
Vernissage på Salon de Artes Plásticas Cubanas, ett Uneac- arrangemang. Uneac står för Union Nacional de Escritores y Artistas Cubanas, den kubanska författar- och konstnärsföreningen. Avsikten är att skapa en årligen återkommande konstutställning. Den största delen av alstren var tämligen likgiltig, men det fanns några bra saker av Raul Martinez och Manolo Mendive. De fick inga pris. Ett “porträtt” av Che visade hans hjärna öppnad med en massa blinkande ljus och arbetande kugghjul. Det var rätt kul till skillnad från en traditionell Che-byst, som också fanns med. En tjock och indolent Che i imiterad brons. I invigningstalet talades om nödvändigheten att skapa en revolutionär konst som inte apar efter de europeiska mönster som ju uppkommit under helt annorlunda omständigheter. Och det är ju sant, men tyvärr så stämde prisutdelningen inte riktigt med målsättningen.
