Söndag 2.6
Det har regnat precis hela dan och jag har legat på sängen i mitt hotellrum med balkongdörrarna öppna. Tittat på den grå himlen och lyssnat till det lugna skvalande regnet. En dag av ljuv melankoli, lugn, avspänd och vilsam.
Jag har druckit burkmjölk, ätit omelett och sallad, rökt några cigarrer och läst Cimarron, en bok av en kubansk etnograf, Miguel Barnet, som intervjuat en nu 100-årig f.fd slav. I boken beskrivs slaveriet och upproret mot spanjorerna i slutet av 1800-talet, där slavarna spelade en betydelsefull roll.
På kvällen upphörde regnet och jag tog en promenad med en ny vän, Rafael. Liksom Manuel är han svart och mycket vacker, men betydligt mer revolutionär och mindre fördomsfull. Han arbetar som journalist och tycks gilla sitt jobb helt och fullt. Vi besökt en familj i en solar. Så kallas ett mycket vanligt bostadshus här i Gamla Havanna, gammalt, trångt och primitivt. Det är ett flervåningshus byggt kring en rätt trång gård med trappor och loftgångar. Ofta har varje familj inte mer än ett eller två rum och gemensamt tappställe för vatten på varje våning. Det är rätt dåliga bostäder, men det tycks råda ett ganska fint kollektivt liv i dessa gamla solarer. Bostadstypen uppstod genom att fattiga arbetare flyttade in i de gamla kolonialpalatsen när deras ägare byggde nya lyxvillor efter nordamerikanskt mönster i gröna förstäder. Gamla Havanna blev slum och fattigkvarter.
Måndag 3 juni
Jag är ganska trött och sjuk. Det ovana klimatet, ändrade matvanor och bakterietyper har tagit ut sin rätt. Idag har jag varit hos läkare som konstaterat att jag lider av något slags förgiftning som anstränger njurarna hårt och av blodbrist. Han har skrivit ut en massa mediciner och förbjudit mig att dricka kaffe och sprit, och att röka cigarrer. Så jag är rätt deprimerad. Jag har kunnat konstatera att sjukvården på polikliniker och sjukhus är gratis. Kuba har hunnit längre än Sverige på många områden.
