För två dagar sedan meddelades att FN:s försök att med lastbilar nå norra Gaza med livsmedel inställts. Vägarna är sönderbombade och desperation och panik har gripit den där kvarvarande civilbefolkningen – som uppgår till några hundratusen.
Människor har börjat dö av svält och sjukdomar härjar den fysiskt försvagade befolkningen. Transporterna söderifrån har stormats och plundrats av desperata utsvultna människor som ser sina barn tyna bort.
FN har nekats möjlighet att utnyttja israeliska vägar och hamnar för livsmedelsinförsel.
Kring den lilla staden Rafah, längst ner i södra delen av Gaza-området och strax norr om gränsen till Egypten, trängs nu en och halv miljon flyktingar. De har drivits dit av kolonialmaktens systematiska bombardemang, som nu pågått i över fyra månader.
Även i söder är situationen fruktansvärd. Flyktingarna, som lever där under vidriga omständigheter, har uppmanats att ta sig dit av den israeliska krigsmakten. Men också där utsätts de för Israels angrepp. Systematiska och massiva angrepp som pågått i mer än fyra månade och skördat 30 000 palestiniers liv, varav hälften barn.
Israel hotar nu med en markinvasion mot Rafah-området. Den israeliska premiärministern Netanyahu har förklarat att om de en och en halv miljonerna civila i området ska undgå att hamna i eldlinjen måste de “evakuera” norrut.
I praktiken uppmanar den israeliska regeringen de palestinska flyktingarna att anträda en dödsmarsch.
Nu lyder signalen från Israel att man kommer att inleda markinvasionen den 10 mars om inte de israeler som tagits som gisslan då är släppta. Men frisläppandet av gisslan är inte på något vis den israeliska högerregeringens primära mål. Det är inte heller “krossandet av Hamas“.
Det primära målet handlar om terrorisering av Gaza-områdets drygt två miljoner civila palestinier. Det handlar om att plåga människorna och genom massdödande och hot fördriva palestinierna. Det som inleddes 1948, då omkring 750 000 palestinier drevs ut ur sitt land, skall nu fullbordas. Och det handlar inte bara om Gaza. Med regeringsstöd har de fascistiska bosättarligorna inlett en våg av av trakasserier och mord även på Västbanken.
Netanyahu och han regering vet mycket väl att då den 10 mars närmar sig kommer situationen i Rafah-området att vara lika förtvivlad för flyktingarna i söder som den redan nu är i norra Gaza. Och alla vet att den av Israel föreslagna evakueringen kommer att leda till massdöd.
Detta använder nu Israels regering förmodligen som påtryckning mot USA, vars regering visserligen stöttar Israel till hundra procent, men också har att ta hänsyn till opinionen, både hemma och i de USA-allierade arabstaterna. Därför är det rimligt att anta att USA nu försöker pressa Egypten att upprätta flyktingläger söder om gränsen till Gaza. Rapporter om egyptiska förberedelser finns.
Att målet för den israeliska kolonialregimen nu är att annektera Gaza och Västbanken, och slutgiltig tömma dessa områden på den palestinska befolkningen framstår alltmer som uppenbart.
Att den israeliska regeringen i förväg var ovetande om attacken den 7 oktober förefaller otroligt. Talet om ett “underrättelsefiasko” saknar trovärdighet. Rent löjeväckande blir talet om “underrättelsefiasko” den 7 oktober när man från israeliskt håll samtidigt hävdar att man på grund av sin excellenta underrättelsetjänst kunnat peka ut tolv UNRWA-anställda som deltagare i attacken den 7 oktober!
Israel har inte presenterat ett enda bevis rörande de tolv som man påstår skulle ha deltagit i attacken, och det finns all anledning att förmoda att några sådana bevis helt enkelt inte finns.
Däremot är påståendet att Israels underrättelsetjänst är mycket effektiv inget som någon vill invända mot. Vilket gör att påståendet om att man inget visste om planerna på en attack den 7 oktober saknar all trovärdighet.
Attacken den 7 oktober förde inte det palestinska folkets befrielsekamp framåt en enda millimeter. Men den gav den israeliska regeringen en politisk möjlighet att inleda en massiv terror mot palestinierna. Och när terrorkampanjen väl var inledd kunde regimen fortsätta den, falskeligen hävdande att kampanjen handlade om att ”krossa Hamas”.
Internationellt har regeringarna i Väst stöttat den israeliska krigsmaktens terror med det cyniska argumentet att “Israel har rätt att försvara sig”. Argumenten upprepas fortfarande, efter fyra månader och närmare 30 000 civila dödsoffer.
Många Väst-regeringar – däribland den svenska – har, följande USA beslutat om indragning av medel till FN:s biståndsorganisation UNRWA. Detta samtidigt som situationen i Gaza-området, enligt alla biståndsorganisationer, nu i alla avseenden är katastrofal, och samtidigt som alla trovärdiga bedömare är överens om att UNRWA:s fortsatta verksamhet är absolut nödvändig.
Den svenska regeringen beslutade tidigt också om att frysa allt bistånd, även till Västbanken. Vidare underströks vikten av militärt samarbete och vapenhandel med Israel.
Idag kan vi se en växande klyfta mellan den folkliga opinionen och regeringarna i Väst. Detta gäller även USA. Dessutom har ett antal mindre staters regeringar i Väst markerat kritik mot Israels massakrer och blockadpolitik. Dock inte den svenska.
Över hela världen manifesteras solidaritet med det palestinska folket, och när USA i FN:s säkerhetsråd nu på nytt blockerade kravet på eldupphör har detta väckt starka reaktioner också i USA, främst inom stora ungdomsgrupper och inom de afroamerikanska kristna församlingarna. Även judiska antikolonialistiska organisationer har kraftfullt protesterat.
Biden-regeringen har uttryckt “oro” inför möjligheten av en israelisk markinvasion i Rafah-området. Samtidigt som USA:s vapenleveranser till Israel fortsätter i oförminskad skala.
Från Israels regering har framförts “förslag” om att en evakuering av palestinierna i Rafah-området skulle kunna ske till ett område (16 kvadratkilometer stort) kring en redan befolkad ort (al-Mawasi) en knapp halvmil nordväst om Rafah, vid medelhavet. Med tanke på att antalet som skall evakueras uppgår till en och en halv miljon är förslaget inte seriöst.
Det finns all anledning att förmoda att den “lösning” som den israeliska regeringen i verkligheten har i tankarna handlar om att driva flyktingarna söderut, över gränsen till Egypten. Och att USA:s regering i detta sammanhang ska vara behjälplig, genom påtryckningar på Egypten.
Idag rapporteras också i flera medier att förhandlingar men deltagande av USA:s Mellanöstern-sändebud Brett McGurk förs i Egyptens huvudstad Kairo. I Kairo befinner sig också en ledande Hamas-representant, Ismail Hanyia. Till nyhetsbyrån EFE har palestinska källor sagt att Hamas nu kan gå med på en temporär vapenvila och frigivning av gisslan. Man ska alltså ha släppt kravet på ett permanent eldupphör, liksom kravet på att Israel helt ska dra sig tillbaka från Gaza-området. Detta mot att man får garantier för att inga ledande företrädare för Hamas kommer att dödas.
För den israeliska regeringen skulle en sådan uppgörelse inte på något sätt lägga hinder i vägen för förverkligandet av kolonialstatens verkliga mål, som handlar om en fördrivning av den palestinska befolkningen. I bakhuvudet på Benjamin Netanyahu finns också tanken att verkställandet “den slutgiltiga lösningen” kommer att gå lättare efter det att att presidentvalet i USA ägt rum, i november. Särskilt om USA:s president då kommer att heta Donald Trump.
“Det här är ett krig mot det palestinska folket”
I Dagens Nyheter 20 februari intervjuar DN:s Emma Bouvin och Gaza-journalisten och filmaren Ibrahim Isbaita en kvinna vid namn Amina al Sultan.
Intervjun äger rum i Rafah. Dit har Amina flytt efter det att familjens hem i Jabalia, norr om huvudorten Gaza, bombats och förstörts.
Jabalia utsattes för hundratals bombanfall och den 23 december ledde det till att Aminas nyfödde son Fares förblödde av de skador han fått. Han blev tio dagar.
Fares tvåårige storebror Elias förlorade sin vänstra fot. Han har, eftersom sjukvårdsinrättningarna varit mål för terrorbombningarna, naturligtvis ännu inte fått någon protes, men tröstas med att hans vänstra fot har farit till himlen och att han snart ska få en “spindelmannenfot”.
Även storasyster Tameen, fyra år, ådrog sig skador då hon hamnade under rasmassorna.
Till DN säger Amina al Sultan:
Det här är inte ett krig mot Hamas – jag tillhör varken Hamas eller dess supportrar. Det här är ett krig mot det palestinska folket.”
För alla solidariska med det palestinska folket handlar det nu om att intensifiera stödet för kravet på ett omedelbart och permanent eldupphör. Och att stå bakom det palestinska folkets i dess strävan att upprätta ett fritt Palestina, utan diskriminering, förtryck och apartheid.
Kolonialstatens fördrivningsplan måste stoppas, och alla palestinier som fördrivits måste få rätt till att återvända till ett sekulärt och demokratiskt Palestina.
Den rasistiska kolonialstaten Israels måste upplösas!
