Minns du när vi stod där och sjöng
våra strupar öppnades som stora blommor
och vi skramlade med bössorna med stöd till Vietnams folk
många gav oss pengar
särskilt de fattiga änkorna som lade i sin sista skärv
gedigna ulstrar vandrade förbi med ogillande ansikten.
Du kom norrifrån som så många andra
och arbetade på Scania
det passade dig dåligt att vistas i fönsterlösa lokaler
du som hade de mäktiga fjällen och älven i ditt hjärta
sångerna, orden och teatern i blodet
våra gemensamma sånger lyfte och seglade ända till Vietnam.
Vi var unga och en del blev kära i varann
du drabbades av kärlekssorg
och kraschade som ett nedskjutet flygplan
du landade i vår etta där vi delade på det lilla vi hade
där kröp du in i ett hörn av dig själv
med huvudet som en härdsmälta.
Så försvann du norrut och vi undrade hur det gick för dig
om du blivit hel och fått använda din begåvning
så många år utan någon kontakt
men på nätet – plötsligt var du där
du hade hittat en styråra i livet, en gudstro
och vi knöt ihop maskorna och gladdes åt att på sätt och vis
så stod vi där fortfarande tillsammans och sjöng.
—Lena Staaf
