* Angrip grundorsakerna till vårdkrisen
* Personal och brukare måste skapa nätverk
* Dags för det offentliga att återta vården
Denna debattartikel har varit publicerad som ledare i tidningen Internationalen, 2023-02-02).
Länge brukade vi som kritiserade försämringarna inom vården säga: “Fast vi har fortfarande en väldigt bra sjukvård i Sverige.” Det var viktigt att ha proportioner och förstå hur väl utbyggd den allmänna sjukvården ändå var.
Nu vacklar den föreställningen i grunden.
Det spelar ingen roll hur väl utbyggd vården är på pappret, om inte den basala vården fungerar. Om det är som i ett exempel från den nationella granskning som IVO, Inspektionen för vård och omsorg, gjorde att personal inte kom fram till en patient med hjärtstartare på grund av trängsel i korridoren och att patienten dog – då går det inte att säga att vi har en bra akutvård. Om patienterna förses med grytlock och bjällror för att överhuvudtaget kunna påkalla personalens uppmärksamhet – då är det lätt att hålla med IVO:s generaldirektör om att vårdplatsbristen lett till ”en nivå ovärdig svensk sjukvård” (Dagens Medicin 25 januari).
Men som läkaren Cecilia Verdinelli sade i en intervju i Internationalen 4/2023 handlar det inte egentligen om en vårdplatsbrist utan om en sjuksköterskebrist, och i förlängningen en allmän vårdpersonalbrist.
Grundorsakerna till det måste angripas.
Då behövs pengar, ett offentligt återtagande av vården, nya styrsätt och demokrati på arbetsplatsen. Pengar – om vården ska klara att rekrytera mer personal med högre löner. Låt oss inte luras av argumentet att det ”inte finns pengar”.
Tvärtom, det finns pengar men i fel händer. Bemanningsföretagen som dränerar vården på medel och leder till sämre vård måste fösas ut ur vården. Specialistvårdvalen som innebär att privata vårdenheter plockar russinen ur kakan genom att behandla friskare patienter medan den offentliga vården får ta hand om de svåra fallen – med mindre resurser – måste avslutas. Expansionen av antalet administratörer och chefer på bekostnad av vårdpersonal “på golvet” måste stoppas.
Det är positivt att det nya styret i Stockholmsregionen, efter en överenskommelse med Vänsterpartiet, beslutat att satsa två miljarder extra på akutsjukhusen i Stockholmsregionen, och att de också knyter pengarna till ett krav på att sjukhusen ska göra sig av med beroendet av hyrpersonal. Det är också positivt att regionstyret sagt sig vilja satsa på den akut krisande primärvården med extra medel.
Men för att rädda primär-vården behövs mer än bara pengar. Allmänläkare kräver ett omedelbart listningstak för antalet patienter per läkare, för att det ska gå att rekrytera och behålla läkare. Det räcker inte – det offentliga måste återta vården. Lagen om vårdval ledde till en överetablering av vårdcentraler i höginkomsttagarområden.
Men det kommer inte att gå att tillgodose befolkningens behov i “vanlig-inkomsttagar”-områden om inte det finns en möjlighet att styra vårdcentralernas läge efter behov. Först då kan primärvården återta det områdesansvar den tidigare hade, ett ansvar som skulle ha gjort det möjligt att på ett helt annat sätt följa upp smittoläget och befolkningens hälsa under covid-pandemin.
Styrsystemen måste ändras så att offentlig sjukvård inte tvingas att efterlikna privat vård, något som leder till en absurd detaljövervakning av personalens arbete. Det måste bli slut på ekonomins företräde framför vårdens innehåll. Det måste bli slut på att vårdarbetaren “på golvet” får bära den “etiska stressen” och lär sig att räkna med stressrelaterad sjukdom som en yrkesrisk. Det måste bli slut på personalens maktlöshet i vården. Arbetsplatsdemokratin behöver inte stärkas – den måste uppfinnas från början.
Någon kommer att säga att de här förändringarna är utopiska eller kräver omfattande lagändringar. Andra kommer att säga att ingen lyssnar på protester. I dagens läge verkar det lättare för missnöjda invånare i Sverige att nå fram till presidenten i Turkiet än till vårdens makthavare.
När centrala fackförbund inlett avtalsrörelsen med att gå med på att sänka sina lönekrav under inflationsprognosen kan vi inte vänta oss sjuksköterskestrejker som i Storbritannien. Patienterna är för svaga på sina britsar i korridorerna för att starta den grytlocksprotest som skulle behövas.
Men vi måste säga vad som behövs och skissera en annan möjlig väg för vården. Vi måste lyfta upp de positiva exemplen som satsningarna i Stockholm och driva på dem ytterligare. Vänsterpolitiker måste bygga sin politik på aktiva kontakter med arbetsplatser, opinionsgrupper, internetforum, insändarskribenter och andra forum för missnöjda vårdarbetare. Vårdpersonal och de brukare som försvarar vården måste skapa nätverk och bygga kontakter med varandra för att öka sin styrka inför makthavarna.
