Vi har nu firat 8 mars, den internationella kvinnodagen. Ordningen kan, från och med denna månads nionde dag, förmodas återgå till det “normala”.
Jag tittar lite i backspegeln för att se hur det sett ut med “könskvoteringen” ur ett historiskt perspektiv. Jag har hållit mig till landshövdingarna i Sörmland och till de högsta makthavarna inom lokalpolitiken i Eskilstuna.
Tittar vi på landshövdingarna så var Sörmlands första landshövding Stellan Otto von Mörner som tillträdde sitt ämbete år 1634.
Fram till 1958 var den formella benämningen av landshövding “Kunglig Majestäts befallningshavare”.
Inberäknat Stellan Otto von Mörner har Sörmland genom åren haft 43 landshövdingar. 42 av dem har varit män. Ofta med adligt klingande namn som Sparre, Gyllenstierna, Gyllenborg, Gyllenadler, Bielke, Fleetwood, Bonde av Björnö och så vidare. Andra klingande namn som tyder på att det blåa blodet svallat har varit Bååt, Posse, Rotkirch, Clerck, Scheffer, Skjöldebrand, Printzsköld, Peijron och så vidare. Det är namn som vittnar om att det varit kungliga befallningshavare som inte gått av för hackor.
Den enda kvinnan i sammanhanget är den nuvarande landshövdingen Liselott Hagberg.
Besöker man fullmäktigesalen i Eskilstuna stadshus kan man beskåda en rad porträtt målade i olja. Det är alla som genom tiderna varit ordförande i kommunfullmäktige. Ja, från början var titeln stadsfullmäktigeordförande.
Först i raden är Johan Svengren som blev stadsfullmäktigeordförande 1863. Svengren var en av dåtidens största industrimagnater i Eskilstuna. Han ägde Eskilstuna Jernmanufaktur AB, som senare införlivades med Tunafors bruk och fick namnet Tunaforsfabrikerna. På den förgyllda (?) ramen står det R.W.O, vilket betyder att Johan Svengren var Riddare av Vasaorden, som han tilldelades 1866.
En liten intressant notis om denne Johan Svengren är att när han firade sin 60-årsdag på “Schweizeriet” på Djurgården, var det 51 inbjudna gäster. Samtliga gäster var herrar. Och inte vilka herrar som helst. Det var gräddan av den industriella- och ekonomiska eliten i dåtidens Eskilstuna. På inbjudningslistan var det noga med titlarna. Där fanns disponent, fabriksidkare, direktör, rådman, grosshandlare, ännu flera grosshandlare, bankdirektör, bankkamrer, ännu en bankkamrer, ännu en bankdirektör och så vidare.
Ser man vidare vilka som varit stadsfullmäktigeordförande, förutom Johan Svengren, finner man flera av stadens mäktigaste industrimagnater som Theofron Munktell, Samuel Schröderstierna och August Stålberg.
Sammanlagt har det funnits 16 personer på posten som stadsfullmäktiges- eller kommunfullmäktiges ordförande som hänger avporträtterade i olja i fullmäktigesalen, 15 har varit män. Endast en kvinna, Nina Jarlbäck. Räknar man in nuvarande KF-ordförande Ann-Sofie Wågström blir fördelningen 15 män och 2 kvinnor.
I Ebeling-rummet i stadshuset hänger 14 fotografiska porträtt i svartvitt. Det är alla som varit Kommunstyrelseordförande i Eskilstuna. Från början var titeln Drätselkammarordförande. Samtliga dessa 14 KS-ordföranden har varit män. Räknar man med den nuvarande, Jimmy Jansson, blir det så småningom 15 herrar som kommer att hänga på rad i Ebeling-rummet.
Värt att notera är att en av herrarna, August Stålberg, som började som Drätselkammarordförande 1888-1909, fortsatte sin politiska karriär som Stadsfullmäktigeordförande 1910-1914.
Idag skulle det knappast vara möjligt att sitta på så många stolar samtidigt där man blandar den politiska och ekonomiska makten på detta ogenerat öppna sätt. Det skulle ses som uppenbar jävssituation där man kan utnyttja sin politiska makt för att skaffa fördelar för det egna företaget.
Om man summerar denna mandatlängd av landshövdingar i Sörmland samt kommunpolitiker i Eskilstuna på de högsta posterna får man fram att det totalt handlar om 75 personer.
Av dessa har 72 varit herrar. Endast 3 kvinnor.
En tröst är att det numera går åt rätt håll. Men mycket återstår att göra innan vi har ett jämställt och jämlikt samhälle.
Rolf Waltersson
