Det var 1844 under Nationalromantiken (slutet av 1700-talet fram till mitten av 1800-talet) som Rickard Dybeck skrev texten till nationalsången. Det var Nationalromantikens tid med nya strömningar då känslor var viktigare än förnuft och vedertagna sanningar.
En tid då man bland annat blickade tillbaka till svunna tider då Sverige var en stormakt som lagt under sig betydande områden, och då ambitionerna var att Sverige skulle “växa” ännu mera.
Det var en tid då krigarkonungar som Gustaf II Adolf och Karl XII härjade och erövrade runtom i Europa och blev våra “hjältekonungar”.
Det är alltså ingen tillfällighet att statyerna över dessa “hjältekonungar” restes runt 1850-1870. Bland annat i Stockholm och Göteborg.
Karl XII-statyn i Kungsträdgården i Stockholm kom till på initiativ av författaren och liberala politikern August Blanch “för att hedra svenskarna som stupade i slaget vid Poltava 1709” då de svenska trupperna under ledning av Karl XII var på marsch mot Moskva.
Rent geografiskt var Sverige som störst 1658-1660 (se bifogad karta).
För att hålla liv i stormaktsdrömmarna fick greven, arkitekten och militären Erik Dahlbergh uppdrag från svenska staten att göra teckningar av svenska städer och viktiga byggnader som slott och kyrkor. Men även viktiga historiska platser som Birka och Uppsala högar.
Uppdraget var att “geografiskt afteckna Sveriges förnämsta städer m.m. samt därutöver göra en kort beskrifning”
Dahlbergh påbörjade sitt arbete 1660 – alltså då det svenska imperiet var som störst. Han anlitade de bästa gravörerna i Frankrike och Holland för att överföra teckningarna till kopparstick.
När Dahlbergh dör 1703 hade han hunnit färdigställa 353 planscher. Av dessa var ett hundratal teckningar av svenska städer. Hans uppdrag blev inte helt fullbordat.
Erik Dahlbergh räknade ut att han “igenom denna världen warit öfver 14.000 Mihl, alltså tre gånger kring om Jordenes krets” för att utföra sitt verk.
Av dessa 353 planscher gjordes ett uppslagsverk som var tänkt som gåvor till främmande makter och betydelsefulla personer. En gåva som var avsedd att imponera på mottagarna.
Detta storstilade och imponerande uppslagsverk fick titeln “Suecia antiqua et hodierna” (latin för “Det nuvarande och forna Sverige”)
Något som var speciellt med dessa teckningar och koppartryck är att de inte avbildade platserna, slotten och kyrkorna som de såg ut.
Meningen var att man skulle “skarva och lägga till” så att det såg mer imponerande och skrytsamt ut än vad det var i verkligheten. Slotten fick gärna ha både högre och flera torn än i verkligheten. Likaså kyrkorna.
Om Dahlberghs tolkning av Linköping kan man läsa att “slottet och domkyrkan ges överdrivna proportioner jämfört med övrig bebyggelse.
Likaså slottet i Eskilstuna som också kallades Eskilstuna Huus (brann ner 1680). Om den bilden har man lagt till en brasklapp: “Troligen inte helt korrekt”.
Bilden av Sundbyholms slott som ligger norr om Eskilstuna har också “manipulerats”. På Dahlberghs teckning ligger slottet nere vid Mälarens strand. I verkligheten ligger slottet på en kulle ett hundratal meter från Mälaren.
En teckning av Torshälla visar Torshällaån betydligt bredare och pampigare äv verkligheten.
Lite av bildmanipulation kan man med rätta hävda. Det är alltså inget nytt fenomen detta att manipulera med bilder – både för att ljuga, luras och förföra.
När det gäller “försköningen” av Erik Dahlberghs bilder var syftet att förstärka hur stort och starkt Sverige var under “stormaktstiden”.
Det fanns nog en nostalgisk önskan “make Sweden great again”, för att anspela på en nyligen avpolletterad president.
PS. Man ska dock ha med i bilden att många slott, kyrkor och andra byggnader har ändrat utseende genom åren på grund av bränder, uppbyggnader och ombyggnader.
Rolf Waltersson
