Så hände detta – som Stefan Löfven redan visste – skulle hända. Likt en otrogen make leker han förvånad över att hans handlingar plötsligt fick en konsekvens. Och likt en otrogen make måste han nu ljuga för att inte tappa masken.
Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar förverkligade på torsdagen (17 juni) det över två år gamla löften om att fälla regeringen Löfven om det inte strök förslaget om att införa marknadshyror, som fanns med i januariavtalet mellan S, MP, C och L. Nu väljer de att låtsas som att inget sådant förslag finns.
Morgan Johanssons svar – Stefan Löfven kom inte till tals innan en presskonferens klockan 16 efter beslutet redan getts – var att mena att lagförslaget är på remiss, och det finns därför inget förslag. Det är som att laga en maträtt och sedan blir förnärmad när någon menar att syftet är att den skall ätas.
Flera av Socialdemokraterna svansar i tidningarna och sociala medier ville också att alla skulle veta att förslaget (som tydligen inte finns) bara skulle påverka 1 procent av Sveriges befolkning. Argumentet håller såklart inte – om ett politiskt beslut är marginellt och oviktigt kan Stefan Löfven enkelt skrota det för att förhindra regeringskris. Dessutom måste dumheten vara medveten om man inte förstår att förslaget innebär ett konkret steg mot att marknadshyror blir normen.
Det hjälpte dock inte om att låtsas om att Vänsterpartiet, Sveriges journalistkår och resten av Sveriges befolkningen saknar förmåga till kritiskt tänkande, och inte förstår att förslaget kommer läggas. Vänsterpartiet har inte längre förtroende för Stefan Löfven som statsminister, och det verkar som ingen utanför januariavtalet har det heller. Nu ändrar Socialdeokraterna taktiken till att anklaga Vänsterpartiet för att skapa oreda. Självklart drog de till med politikernas nya ursäkt för slapphet och maktgirighet – “det är ju mitt i en pandemi!”
Tydligast exempel på det sjukliga maktspråk som socialdemokratin anammat istället för sina traditionella värderingar finns på Aftonbladets ledarsidor. Det är i stunder som detta som det är uppenbart att dessa skribenter värderar partilojalitet högre än ärlighet. Anders Lindbergs motsätter sig såklart Nooshi Dadgostars agerande med flera snedvinklade argument, varav det mest slående är detta: “Svenska folkets efterfrågan på kaos och revolution till midsommar är nog ganska begränsad.”
Anders Lindberg borde nog lära sig ett och annat om både kaos och revolution – att en statsminister måste ha en majoritet bakom sig är en demokratisk grundprincip, inte revolution. Argumenten mot Västerpartiet från Lindberg och många av dem som kritiserar Vänsterpartiet, liknar mest hur oligarker och diktaturer argumenterar emot demokratin – den är rörig, och bygger på rädsla för att människor man inte gillar kan ta över makten.
Socialdemokraternas värld, efter 40 år av stagnering och korruption, ska demokratin vara ett mysigt fikarum där folk sitter kring ett bord och tycker lika om saker. Men det är exakt den bekväma mentaliteten, det hoppet om stabilitet och att alla snällt skall hålla med som tär ner demokratin.
Därför är det är bra att Nooshi Dadgostar skapar oreda. Det är oredan som är demokratin. Demokratin är rätten för var och en att stå på sin egen piedestal och säga att någon har fel, och dessutom deklarera att motståndaren är olämplig som makthavare. Kompromisser har sin plats, men ett parti som är redo att göra kompromisser över sina grundläggande värderingar är i sig självt ett hot mot den demokratiska andan.
Såklart kommer misstroendeförklaringen få konsekvenser, som att vi kan få en högerregering eller ett nyval. Om man är rädd för detta bör man hålla sig borta från politiken. Det är otroligt viktigt att Vänsterpartiet gjorde det mest sällsynta i svensk politik, och stod upp för vad partiet, deras medlemmar och miljoner andra svenskar står för. Det skall ingen tvingas be om ursäkt för.
Jakob Pettersson
