Jag är inte så intresserad av konspirationsteorier, men jag har en egen. Jag föreställer mig att det finns en grupp människor som är väldigt nöjda över att de har fått hela världen att noja över koldioxidutsläpp, skriver Pella Thiel, på sin blogg. En något nedkortad version av hennes text följer här:
Att lägga så överväldigande mycket uppmärksamhet på den yttersta konsekvensen av ett fossilberoende tillväxtsamhälle – utsläppen av växthusgaser – är så uppenbart problematiskt. Det leder till en fixering vid det mätbara: ton, parts-per-million. Det leder till att vi söker lösningar vid den yttersta nivån av förändring: individuella livsstilsval. Vad betyder det att klimatet förändras? Att du behöver bli bättre på att fylla din tvättmaskin.
Jag funderar över detta efter att ha suttit i SVT:s morgonstudio häromdagen. Enda syftet för mig med att vara där var att göra Omställningsnätverket mer synligt. Det gick inte så jättebra; det blev någon slags vridning i fokus i inslaget, från att handla om omställning när jag först talade med dem till att utgå ifrån en lista med åtgärder som individer kan välja bland för att minska sina koldioxidutsläpp. Jag måste säga att jag är häpen över att vi fortfarande hanterar klimatförändringarna på den nivån.
An inconvenient truth, kallade Al Gore klimatförändringarna. Man skulle istället kunna se klimatet som en fråga som ligger väldigt bekvämt inom ramen för ett samhälle som söker mätbara problem och tekniska lösningar. Om klimatförändringarna är problemet, och minskade utsläpp av växthusgaser är lösningen, då är det lätt att fokusera på individuella livsstilsval och ny teknik.
Vi slipper fundera på vem som tjänar på att vi använder fossila bränslen. Vi slipper fundera på hur ett samhälle utan fossil energi skulle se ut. Vi slipper fundera över varför ett litet fåtal lägger vantarna på de mesta av resurserna. Framförallt slipper vi överväga hur vi med hjälp av all denna energi kapar åt oss av och förstör naturen. Vi slipper helt enkelt ifrågasätta både avgörande maktobalanser i världen och vårt sätt att leva.
Istället kan vi ägna oss åt utsläppsrätter, förhandlingar och deklarationer och efterlevnaden av dessa, samt (fortfarande!) ändlösa diskussioner i kommentarsfält och på Twitter om huruvida det blir varmare eller kallare och varför i så fall. Vi finansierar projekt som kan redovisa minskade utsläpp i ton koldioxid (läs Klimatklivet), men inte projekt som har mer holistiska eller systemskiftande ambitioner. (Vad nöjda de ska vara, de som lyckades få oss att fokusera på en molekyl!)
Klimatfrågan är ett symtom. Att hantera utsläpp av växthusgaser som det stora problemet verkar inte vara så effektivt – kanske är det redan försent att nå Parisavtalets mål. Kan det i själva verket vara kontraproduktivt?
- Det är inte möjligt att lösa klimatfrågan genom fokus på utsläpp. Så länge vi har ett system som tillåter att fossilt kol grävs upp och säljs så kommer det att hamna i atmosfären. Så länge vi fokuserar på tekniska lösningar för att komma åt utsläppen kommer vi inte att hantera systemets drivkrafter.
- Även om det vore möjligt så skulle det inte lösa våra systemfel. Minskade utsläpp leder inte automatiskt till ett samhälle som bevarar livsviktiga ekosystem eller vår matjords tunna skikt – kanske till och med tvärtom?
- Det är en extremt svag hävstång för systemförändring. Att försöka förändra ett system genom att fokusera på mätbara parametrar är ingen vidare väg att gå. Vi behöver skifta systemets mål; berättelsen om vilka vi är och hur världen fungerar. Kan utsläppshetsen rentav bromsa ifrågasättande av de antaganden vi gör om vad som är viktigt och verkligt, och därmed hålla oss kvar i ett gammalt paradigm?
Klimatfrågan är en väckarklocka för oss – men vi behöver gå vidare från utsläppen till djupare ifrågasättanden.
Pella Thiel
hennes blogg
