Situationen i Palestina/Israel har exploderat genom Hamas överraskningsanfall. Vad betyder det? Vad kan vi vänta oss? Hur kan demokratiska socialister ställa sej till det som händer?
Låt oss ta sats i konfliktens ursprung. När staten Israel utropades 1948 var det med brett stöd från Västeuropa, USA med flera. Även Stalins Sovjetunionen stödde bildandet. Att stora delar av dessa länders befolkningar stödde tanken på en judisk stat var inte konstigt med tanke på det gigantiska industriella folkmord Europas judar utsatts för. Det handlade om sympati och skam.
Att många stödde tanken på en judisk stat utifrån det som skett bara några år tidigare var inte märkligt. Det som däremot kan tyckas vara märkligt och fodrar en förklaring är att så många i dessa länder inte verkade notera att det redan bodde ett folk på det landområde som nu skulle bli exklusivt judiskt. Förklaringen heter naturligtvis vit kolonialism. Vi talar om ett Europa och ett USA där vita kolonialisters rätt att fördriva och också utrota svarta, röda, gula och bruna människor inpräntats under många decennier.
Utropandet av staten Israel 1948 ackompanjerades av mord, terroristiska massakrer och massfördrivning av stora delar av den palestinska befolkningen.
Flyktingläger som skulle bli permanenta upprättades i grannländerna. Kriget 1967 ledde till att Israel utvidgades. De palestinier som lever på västbanken lever i verkligheten under ockupation. Genom Oslo-avtalet och den s.k. fredsprocessen tändes ett hopp om en tvåstatslösning. Ett hopp som länge nu bara varit en illusion. De israeliska bosättningarna på de områden som lovats palestinierna bara fortsätter.
De israeliska bosättarna behandlar palestinierna som människor som inte har “rätt” att bo där. De ropar därför på ytterligare fördrivning av palestinier. De kräver etnisk rensning och en radikalisering av apartheidsystemet.
Palestinier på västbanken, Gaza och i Israel tvingas leva under ständig förnedring. Och de västliga ledare som idag fördömer Hamas anfall och som förklarar sej stå bergfast bakom Israel är ledare för stater som under 75 år stött ockupationen av Palestina och som accepterat förtrycket och förnedringen som palestinierna utsatts för.
Varje demokrat och antikolonialist måste i denna konflikt stå på det palestinska folkets sida. Vilket inte betyder att man måste bejaka de strategier och taktikval som olika palestinska rörelser valt. När al Fatah och senare PLO valde den väpnade kampen valde man en återvändsgränd. Att besegra det av USA uppbackade Israel militärt har aldrig varit en reell möjlighet.
Flygplanskapningar och gerilla-attacker har hela tiden gett Israel möjligheten att trappa upp det fysiska förtrycket och kontrollen. Alternativet hade varit gräsrotsmobiliseringar och politisk/social kamp. Det är omöjligt att tvärsäkert slå fast hur detta skulle ha lyckats men sämre än den militära strategi man under en tid tillämpade hade det inte kunnat gå. Intifadan som innebar en sådan masskamp och mobilisering av befolkningen skakade det israeliska etablissemanget långt mer än vad flygplanskapningar och gerillaattacker någonsin förmådde göra.
Det är värt att minnas att den israeliska regimen föredrog det islamistiska Hamas när denna rörelse började utmana det sekulära Fatah. Ingen av dessa rörelser är socialistiska. Ingen av dem har haft tanken att vända sej till delar av den israeliska befolkningen för att lägga grunden till den enda på sikt möjliga lösningen: En stat för både palestinier och judar. Tvåstatslösningen är ju död. Den härskande klassen i Israel har möjligtvis kunnat tänka sej en palestinsk ministat, i praktiken helt beroende och under kontroll av Israel. Till och med denna “lösning” är idag död.
Den härskande klassen och högern i Israel kan naturligtvis inte heller tänka sej att ge upp den exklusivt judiska staten för en gemensam demokratisk stat. Därför måste dom politiskt besegras.
Den konflikt som rått mellan högerregeringen och oppositionen i Israel under det senaste året har öppnat en möjlighet för palestinierna. En möjlighet att slå in en kil och resa tanken hos israeler om en möjlig enstatslösning. Mot detta har invänts att de israeler som demonstrerat mot högerregeringen fortfarande är anhängare av en exklusivt judisk stat. Ja, den här kampen är ingen quick fix. Den kräver politisk kamp om själarna. Men finns det någon annan lösning? Alla andra alternativ innebär fortsatt förnedring, ockupation och död och lidande för alla.
Det är med frustration som undertecknad under det sista året kunnat konstatera att inget sådant initiativ (gemensam palestinsk-judisk stat) tagits från palestinskt håll. Denna frustration har nu genom Hamas huvudlösa militära attack övergått i förtvivlan. Inget positivt för det palestinska folket kommer att komma ur detta. Och i Israel kan högern, ultrahögern och rasisterna trycka tillbaka oppositionen. Israeler som ifrågasatt regimen kommer till stora delar att i praktiken sluta upp bakom den.
Vi måste fördöma Hamas agerande, men från en helt annan vinkel än de statsledningar som nu fördömer Hamas. Dessa västledare gör det utifrån sitt stöd till kolonialstaten Israel.
Det är hopplösheten inför denna omvärldens fullständiga empatibrist som palestinier i desperation temporärt kan ge stöd till Hamas aktioner.
Det är mycket mörker nu. Internationalistiska, demokratiska, socialistiska lösningar kan verka långt borta. Icke desto mindre är dom mer än någonsin nödvändiga.
Peter Widén
