Tack för ditt svar, Mikael Ström.Du håller med mig om det mesta, men du frågar läsarna och dig själv: Hur kan jag vara emot något som skänker så många glädje?
Och så citerar du Björn Barlach&Åke Catos geniala text.(utgiven på Lill Lindfors skiva “Du är det varmaste jag har” Metronom 1978)
Hela refrängen lyder:
Musik ska byggas utav glädje
av glädje bygger man musik
Musik, det får ni ändå medge
Det gör glädjen ännu mera glädjerik.
–
Det finns många företeelser i samhället som gör folk glada. Jag nämner några: Bingolotto, Postkodlotteriet, spel och dobbel i många former, högvakten vid vaktombyte, stora bröllop i den kungliga sfären, sportevenemang av olika slag, kändisar-talarut-industrin, etc. Och det tävlas snart i allt. Det är en sjuka i vår kultur och är direkt farlig för samhällsgemenskapen.
Och det börjas tidigt, långt ner i åldrarna vänjs de små vid tävlingsinslag på massor av områden, där det faktiskt inte är motiverat på ett enda logiskt sätt.
Varför? Vinnare älskas, losers kallas dom andra. Vinnarinstinkten, som ju en gång fyllde en slags evolutionär funktion ska på konstgjort sätt upprätthållas och förstärkas på bekostnad av samarbete och gemenskap. En gång skrev jag en aforism(?): Att vinna är att förlora sig själv. Rent filosofiskt (och psykologiskt) menar jag att vi lever i en konstlad vinnare-förlorare-värld i stället för i ett samhälle där vi har en vinn-vinn-mentalitet. Utilitarismen om man så vill. På ett sätt.
Men utan ett “vi” och “oss” skulle vi inte ha någon kultur alls, inget samhälle som fungerar. Men den insikten och i våra gener nedärvda kunskapen tar det kapitalistiska samhället ifrån oss. På alla sätt.
Vi förtingligar människorna omkring oss. Det är deras funktion i den hierarkiska ordningen vi ser, resten av människan är dold för oss.
Såg på Barnkanalen nyligen ett barnprogram där det i stället för människor som talade med varandra var olika bilar, grävskopor, bulldozers som agerade och pratade som om dom vore människor. Jag ryste.
En annan företeelse som människor idag blir “glada” av är att titta på en kille som sitter och spelar något slags spel på en dator! Hans reaktioner och prat för sig själv under spelet sitter ibland nån miljon och tittar på och skrattar åt!? Jag har bara hört hans namn, Puwtiepay eller nåt sånt. Och så alla influencers som ägnar sitt liv att filma sig själva, i narcissistiska orgier, när dom sminkar sig eller byter kläder. Jag blir deprimerad av att i mediebruset, som är konstant påkopplat, så många väljer att fly från en verklighet som är gemensam. Och som vi delar, allihop. Man kan trycka in sina öronsnäckor direkt på morgonen och sen genomleva hela dagen med ett parallellt liv på sina ifån.
Kan man vara emot något som “skänker så många glädje”, skriver du retoriskt. Att jag skulle automatiskt så att säga skulle vara emot glädje för att jag skriver ner Mellocirkusen. Men, bäste Mikael Ström, är det verkligen glädje du ser? Och är det verkligen musiken du ser dom glädjas åt? Och har den musik som presenteras verkligen “byggts av glädje”?
Någonstans hos filosofen Sören Kierkegaard (tror det var i “Antingen- Eller”) skriver han att “om teatern brinner så skickar man inte in clownen på scenen för att meddela publiken det”… det funkar inte.
“Musik, det får ni ändå medge, det gör glädjen ännu mera glädjerik”…är slutraderna i refrängen.
Jag tror vi har olika definitioner av både musik och glädje. Hur har det blivit så? Att två så fundamentala saker i våra liv, ja, livsnödvändiga och för vårt gemensamma liv i samhället kan upplevas så olika?
Jag ser inte glädje och jag hör inte musik i detta sammanhang. Jag ser en “glädje” framkallad på ett av musikindustrin, med algoritmer och som med snabbmatskedjornas metoder och mentalitet, manipulerad och ekonomiskt lönsam affär. Denna glädje är inte gratis. Glädje och musik är två av människans grundläggande behov för överlevnad i vilken kultur som helst. Vinnar-och krämarmentaliteten i det senkapitalistiska samhället utnyttjar det maximalt för att tjäna pengar. Därför är Mellon omoralisk, ja, men det betyder inte att människorna som gläds åt den är omoraliska. Däremot manipulerade av en utsugarindustri. Men det kan dom knappast lastas för. Vi är alla lurade, på ett eller annat sätt så som vi lever nu.
Det finns en del människor, några känner jag, som är hur kultiverade och kloka på alla sätt och jag respekterar dom, till fullo. Men när det kommer till frågan om Melodifestivalen då blir dom som förbytta, dom kan tala om vilken plats Bulgarien kom 2004 och nynna lite på låten…eller vad det var! Hur många poäng dom fick och vad artisten hade för kläder!?
En slags nördighet jag bara tidigare stött på när det gäller sport, framför allt fotboll. Jag försöker förstå mekanismen bakom detta. Jag tror det handlar om en slags orientering i samtiden, ett letande efter ett gemensamt sammanhang som tar sig detta uttryck. Det moderna samhällets människor har berövats massor av kollektiva sammanhang som dom delar. Det sociala kittet som håller ihop oss, och som vi kan prata om och dela. Vi äter inte tillsammans längre, vi går och tränar på dygnetruntöppna gym. Vi flexar mer och mer. Vi kan leva i egna bubblor dygnet runt, med vår musik i öronen, med en egentid. Vi behöver inte ens dela tiden själv med varandra. Men själva behovet av att göra just det, att få finnas kvar i ett större sammanhang är nedärvt i våra dna. Vare sig vi vill eller inte.
Så, jag är också glad åt att dom gläds. Men jag är ledsen över att dom gläds åt just detta.
Jag tycker att evenemanget “Picnic i parken” visar på något annat. Det är på ett sätt Eskilstunas alternativfestival. Stort Tack till Peter och Micke för deras jobb och engagemang. 3-4000 människor varje vecka denna sommar. Olika musikgenrer blandade, och alla verkade trivas, utan röstning och utan inträde, och utan alltför mycket kommersiella inslag.
Så – nu har vi avhandlat tävlandet och den socialpsykologiska biten.
Nu återstår; musik?! Det finns massor av teorier kring musiken, dess ursprung och funktion. Men jag tar bara upp två aspekter; Musik är förlorad natur. I en aspekt är det rätt; nämligen att det som skulle kunna ha varit en del av dagens arbete har försvunnit. Bluesen sägs ha sina rötter i den amerikanska södern, på bomullsfälten där slavarna sjöng som ett gemensamt medel att stå ut med slaveriarbetet. Så kan man också spåra andra musikgenrer, se till exempel Svenska Akademiens motivation av Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Spontant tänker jag på Povel Ramels “The birth of the gammeldans”. Den är lång men texten är genial, ur trädens susande, från bäckens porlande, ja ur naturens egna ljud växer så musiken fram. Så det andra är: Musik är återvunnen natur (citat från min vän Bruno Bran). En ny form av förhållandet till rytmer, till harmonier, till en människoröst som kan härma naturens djupa ursprungliga musik.
Men när musik skapas “vetenskapligt”, efter uppmätta värden av vilka bpm som skall tilltala flest människor, när musikskapandet är i det närmaste industriellt, när texterna och låttitlarna är plattityder, ja då säger min själ stopp. Detta är långt, långt från den återvunna naturen. “Här kommer den nya tiden”, “Leva livet”, “Sommaren är kort”, och så vidare.
Det säger absolut ingenting, nada, nothing. Dom måste ha tänkt ungefär så här: “denna text är intetsägande ,alltså tilltalar den fler”!
Musiken är för viktig för oss som mänskliga varelser för att vi ska överlåta den till en industri vars syfte är att tjäna så mycket pengar som möjligt på vårt behov av den.
Därför måste vi försvara musiken, i kommunala musiskolor, i tidiga kontakter med rytmer som finns i oss. Jag anser inte att tre minuters laserspektakel framträdande gör det. Det är ren business.
Och sen finns det massor att säga om frisören Björkmans diktatorship över allt detta. Om unga tjejers utsatthet i musikbranschen. På rak arm kommer jag på tre svenska nu verksamma tjejer som står på egna ben, och det med den äran; Robyn, Jill Johnson och Ebba Forsberg.
Och så alla pengar som skall rullas för rullandets skull. Alla vet ju var dom hamnar.
Jag står upp för min åsikt att Mello ska läggas ner totalt. Och att den glamour och kändisskap som dom lockar med är falsk. Rent bedrägeri.
Är det någon som blir glad nån timme, kul. Bra. Men: Musik är en för allvarlig sak för att överlåtas åt business as usual.
Peter Danngren
Eskilstuna
