Söndag 31 oktober var det invigning av en något ovanlig konstutställning i Hammarby kyrka, som ligger lite norr om Eskilstuna.
Utställningen har titeln “De tysta, de rädda och de ensammaste”, och handlar om de som förr i tiden inte fick begravas inne på kyrkogårdarnas vigda jord. I stället blev de ofta begravda utanför kyrkans murar.
“Bakgrunden till utställningen är det kyrkliga förbudet från katolsk tid, då barn som dött innan de hunnit döpas inte fick begravas i vigd jord”, skriver de tre konstnärerna Ann-Margret Johansson Pettersson, Christina Lindblom och Ulf Rehnholm i en liten folder de tagit fram inför utställningen.
Även “oäkta” barn som fötts utom äktenskapet betraktades som “hedningar” och fick inte begravas i vigd jord.
“I folktron finns gott om berättelser om mylingar, oäkta och odöpta spädbarn som fötts i lönndom och mördats av sina mödrar. De sägs finnas undangömda på olika platser, men hörs sjunga eller gråta för att få ett namn och komma i vigd jord. Berättelserna om mylingarna är uppdiktade, men vittnar om rädslor och oro som fanns i verkligheten…
Det händer också att mylingar visar sig som en synlig gestalt. De uppträder då som ett barn i den ålder de skulle ha varit om de fått leva”,
—skriver de tre konstnärerna i sin folder.
Men det var inte bara dödfödda barn, odöpta barn och “oäkta” barn födda utom äktenskapet som förvägrades begravning i vigd jord. Även de som tagit sitt liv, så kallade “självspillingar”, och brottslingar som avrättats, fick inte begravas på vanligt sätt på kyrkogården.
Självmord var kriminellt fram till 1864 och självmördare sågs som mördare ända fram till början av 1900-talet.
“Odöpta och oäkta barn särbehandlades på kyrkogården. Under en period fick de inte alls begravas i vigd jord. Men lagen mildrades med tiden så att de fick placeras tillsammans med en vuxen, eller avsides på kyrkogården. Prästerna fick inte uträtta några ceremonier över dem, de kunde till och med bötfällas om de gjorde det. Inte förrän 1991 likställdes dessa barn med andra döda när det gäller ceremoni och begravning, då biskopsmötet beslöt att följa Socialstyrelsens rekommendationer”,
—kan man läsa i foldern. (Jag kände mig lite tveksam inför årtalet 1991. Kan det verkligen stämma? Uppgiften om 1991 kommer från från Värmlands museum: “När döden skiljer oss åt – en hyllning till livet”)
Ann-Margret Johansson Petterson är keramiker och lärare vid estetiska linjen Eskilstuna folkhögskola. Hon använder sig ofta av en teknik som heter raku-bränning som ger de brända föremålen en speciell färg:
“Keramik är för mig ett liv, ett uttryck där jag kan jobba med olika leror och glasyrer, där form och design kan bli spännande möten. Jag ser ofta på mina bilder som en författare ser på orden. Jag vill att de ska beröra och stanna kvar i mötet”. Så beskriver Ann-Margret sitt sätt att arbeta.
På utställningen har Ann-Margret gjort ett antal så kallade “svepaskar” där de små döda spädbarnen placerades. En av askarna har en text på alla fyra sidorna – en text till minne av Ann-Margrets egen lilla syster som ligger begravd utanför kyrkans mur just vid Hammarby kyrka.
Christina Lindblom är född och uppvuxen i Flen. Christina har också varit lärare vid folkhögskolans estetiska linje i Eskilstuna:
“Jag är grafiker, i mina bilder finns nästan alltid människor, ofta avbildade tillsammans med djur. Jag vill skildra känslolägen, sinnesstämningar, möten. Främst jobbar jag med collografi och etsningar, det är tekniker som ger mig möjlighet att få fram det jag vill uttrycka i min konst”.
På utställningen i Hammarby kyrka har Christina ett antal barnporträtt uppsatta på kyrkans tre glasfönster. Det är tunna, genomskinliga ja nästan utfrätta och blekta bilder på barn som sitter utanför och tittar in i kyrkan:
“Titeln på mina verk är ‘Vi som inte fick komma in’. I bilderna skildrar jag dessa barn som blev särbehandlade efter sin död, de som lämnades utanför”, skriver Christina.
Ulf Rehnholm har jag presenterat tidigare i eFOLKET. Jag gör det enkelt för mig genom att hänvisa till:
- Ulf Rehnholm. Eskilstunas fotografiska trollkarl som får oss att se sånt som inte finns. eFOLKET 18 februari 2020.
På utställningen har Ulf placerat ett antal fotografiska porträttbilder inuti ljus – gravljus. Ulf har även skrivit en dikt som finns att läsa i foldern:
Att mista någon, men inte öppet få sörja.
I smyg begrava den du har kär.
Du famlar i ensamhet med tystat skrik.
Vandrar fram mot skymningen.
Så många frågor som aldrig fick ställas.
Hur ska vi någonsin kunna förstå.
Jag tänder ett ljus i mitt hjärta.
Så att du kan möta gryningen.—Ulf Rehnholm
PS. Utställningen kan ses på följande tider:
| Söndag | 31 oktober | 11.00 – 15.00 (vernissage) |
| Onsdag | 3 november | 15.00 – 18.00 |
| Lördag | 6 november | 11.00 – 15.00 |
| Lördag | 13 november | 11.00 – 15.00 |
| Onsdag | 17 november | 15.00 – 18.00 |
| Söndag | 28 november | 11.00 – 15.00 |
| Onsdag | 1 december | 15.00 – 18.00 |
| Lördag | 11 december | 11.00 – 15.00 |
| Onsdag | 15 december | 15.00 – 18.00 |
| Onsdag | 29 december | 15.00 – 18.00 |
Lästips:
- När döden skiljer oss åt – en hyllning till livet. Värmlands museum.
- Ulf Rehnholm. Eskilstunas fotografiska trollkarl som får oss att se sånt som inte finns. eFOLKET 18 februari 2020.
Text och foto:
Rolf Waltersson
