För ett år sedan bombade USA ensamt Syrien efter en påstådd kemgasattack utförd av Assad-regimen. Av övriga NATO-medlemmar fick USA denna gång enbart verbalt stöd. I går, när det åter var dags att militärt agera och föregå alla utredningar kring gasattacken, fick USA med sig Storbritannien och Frankrike som deltagare i sitt agerande.
Spekulationer kring vad som fick dessa två, att utan längre betänketid gå med på ett militärt angrepp mot ett annat land, kan göras. Att USA fungerar som loket som drar hela NATO-tåget efter sig, är en spekulation som nog få skulle förklara som befängd. För denna allians existensberättigande anses det viktigt att hela militärkollektivet sluter upp och agerar unisont. Denna gång blev britterna och fransmännen tvungna att kliva in och motbevisa att dessa tilltag inte bara är en “one man-show” utförd av USA.
Bland NATO-trånare är det också viktigt att sluta upp bakom det som militäralliansen tilltar sig rätten att göra. Om man inte nickar instämmande kanske man inte får vara med, är väl tankar som rör sig i dessas huvuden. Det ser vi hos Sveriges borgerliga politiker, vilka anser att attacken mot Syrien är berättigad och sänder ett klart meddelande till regimen i Damaskus.
De borgerligas uttalanden sänder inte bara meddelande till Assad-regimen utan också meddelande till NATO om att man är redo att göra mycket för att få sitta med innanför militäralliansens väggar. I fallet Syrien kunde NATO:s agerande ha lett till stormaktskonfrontation och åtskilliga dödsoffer.
Det mest beklagliga är att attacken sker utan att ha föregåtts av utredningar och diplomati.
Den svenska regering har i alla fall en mer återhållsam inställning i detta, och säger sig önska att lösningen inte ska ligga i bomber och missiler. Margot Wallström verkade i FN för diplomatin som medel. För de svenska regeringspartierna är diplomatin något som ska prioriteras och värdesättas, medan den för de borgerliga partierna diplomatin och FN-stadgan uppenbarligen kan offras inför chansen att ställa in sig i NATO-gänget.
Det finns också uppenbar anledning att påminna om hur till exempel Liberalernas ledare Jan Björklund även stödde USA:s och Storbritanniens angreppskrig mot Irak; ett angrepp som motiverades på grundval av falska bevis om massförstörelsevapen.
